grön till stjälk och blad, men gul i topp,
lite blek, den lilla,
mår dock inte illa,
mitt i kylan skjuter hon en knopp.
Vårsol lyser ren så klart och grant,
snö dock ligger än på dikets kant.
Liten vårlök tänker:
"När blott vårsol blänker,
snön får ge sig, det är visst och sant.
Visst är stormen kall och vädret hårt,
och ibland jag frysa får rätt svårt,
men det gäller bara
rak och tapper vara,
hoppet är ju ändå alltid vårt.
Och för varje stråle solen ger,
blir jag glad och ljuset mot solen ler.
Ja, nog skall jag stå mig,
köld skall ej rå på mig,
och jag vet: där komma blomster fler."
Kom en liten tös och blomman tog.
Liten vårlök än i döden log:
"Kan till fröjd jag bliva,
kan jag hugnad giva,
nå, då har jag ändå levat nog."
A M Roos:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar