Epikurén

Jag vill ha rus, ett glädjerus var dag,
jag vill var natt med sköna kvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
att sällheten av vin och kärlek hämta.
Vad glädje gör det mig i gravens natt
med mödor att ha samlat skatt på skatt,
att Saga rosar mig i murkna skrifter
för stora värv och lysande bedrifter?

Nej, jag vill dricka, tills jag dignar tung
på mjuka bädden vid Selindas sida.
Dess vita barm, vad den är varm och ung,
vad där är ljuvt att tidens lopp förbida!
Låt solens hästar skena med dess vagn,
det gör mig föga glädje, föga gagn!
Jag trives helst ibland de blyga ljusen,
de glada sånger och de fulla krusen.

Jag älskar ej, bland stridens rök och damm,
i blanka vapen på en yster fåle
mot segerpalmen rusa modigt fram
igenom dödar mordiskt som hin håle:
Jag känner intet hat och ingen harm,
men stor tillgivenhet för ben och arm.
Jag vill se vin, ej blod och tårar rinna
och skörda lagrar hos min älskarinna.

Om världens skatter tyngde i min hand,
vad du då hastigt bleve rik, Selinda!
För att få lösa några slitna band
jag skulle dig med gyllne kedjor binda.
Ja, om ett kejsardöme vore mitt,
för varje famntag blev ett grevskap ditt!
Och ägde jag till gördel himlafältet,
för varje kyss jag gav en sten ur bältet!

Bror Vintapp, nej, du är ej riktigt klok,
som säljer ädelt vin för lumpna daler:
du vinner endast siffror i din bok,
men äkta glädje den, som dig betalar.
Att sälja kärlek, vänskap eller vin
det är att vräka pärlor ut för svin.
Nej, vinet, rättvisan och religionen
fritt böra skänkas alla ifrån tronen.

Du store man med djup metafysik,
gör upp en teori att lycklig vara,
på en gång frisk och full och kär och rik,
höjd över alla lidelser och fara,
men kan du ej upplösa mitt problem,
vad är då värt att nämna ditt system,
som ändå skall i glömskans bråddjup ramla,
se’n mänskobarnen ledsnat vid din skramla!

Och du, min bror, som under stort besvär
armbågat dig igenom svåra tider,
som gråtit blod, var gång du varit kär,
och dricker vatten, tills kaldunet svider,
se liljorna på marken och var man,
med vin och flickor gläd dig, när du kan!
Om du se’n dör en dag förutan kassa,
försynen blir kurator i din massa.

Vid sista tulln, när Petrus frågar dig
vad ont och gott du för med dig från jorden,
då är det ej stort lönt att rosa sig
med mycken ursäkt, stammande på orden,
ty kan du svara tryggt vid denna port
att du har intet syndigare gjort
än sugit Lindas läppar och pokalen,
han öppnar gavelvitt den stora salen.

J A Wadman: