Han och hon

I. Han

Det var en man, det mig berättats så,
som vilse gick i sina unga dagar.
Sitt ljus han brände mycket hastigt då
i båda ändar; dock ej någon klagar.
Visst var det eld uti hans blod, som brann,
men vad gör det, då man har mynt och orkar!
Ej klandras därför någon sven och man;
det hör till livet — blott man ej förtorkar.

Och därför njöt han ock i fulla drag,
till botten nöjets bägare han tömde.
Han sjönk allt djupare, men så en dag
han vände bladet, sitt elände glömde,
ty han blev omvänd, ja, blev född på nytt,
och vilselupen son, som syndat hade,
för honom nu ett härligt skede grytt,
ty allt förlåtet var och glömt, han sade.

Med öppna armar gick man honom mot;
välkommen var han nu bland societeten.
Till rang och ära steg han mycket fort.
Ja, så är världens gång, I alla veten.
En ädel, fläckfri kvinna se’n blev hans,
och världen blommor strödde då på vägen,
och även kyrkans varma bifall vanns,
och respekterad blev han, är en sägen.


II. Hon

Jag såg henne ej i den ljuvliga våren,
då oskulden bodde i hjärtat, och tåren
ej grumlade ögonens tjusande prakt.
Jag såg henne först, sedan hjärtlösa världen,
som trampat ned tusende hjärtan på färden,
mot henne fräckt slungat sitt stolta förakt.

En gång var hon ren som en flinga från ovan;
i hjärtat hon ägde den himmelska gåvan
att älska — och den ibland gåvor är störst.
Hon ägde ej styrka och så följde smärta,
hon rådde ej på sina känslor, sitt hjärta,
hon tänkte blott svalka den brännande törst.

Då vek hon av vägen och föll som den andra,
men han var en man, han, som ingen bör klandra,
och hon var en kvinna, så vek och så svag.
Sin synd hon bekände för Gud i det höga,
och han, som för nöden ej sluter sitt öga
förlät, och på henne se’n såg med behag.

Man skulle väl trott, sedan hon var förlåten
av himmelens Gud, att en syster förgråten
ej skulle bortstötas, då allt blivit väl.
Men dörrarna stängdes för henne, den arma,
av dessa, som kalla sig “kristna” — förbarma
sig kunde ej en om en botfärdig själ.

Ja, dörrarna stängdes för henne som brutit,
och systrarna slängde på henne förtrutet
en kall och förnäm och en skenhelig blick.
De drogo åt sidan sitt släp, gingo fjärran
och himlade sig, och de tackade Herran,
att de icke gingo där synderskan gick.

I stiliga hemmen, i praktfulla rummen,
ej störs man av nödropen nere från slummen,
ej heller besväras av någon person.
Om malströmmen brusar där ute på gatan
och skarorna hungra oeh frestas av satan,
man har ju sin fina salongs-religion.

Du hjärtlösa hop, som fördömer din like,
men skyltar med fromhet och väntar ett rike
i himmelens härliga värld, märk mitt ord:
Din fromhet är hyckel och inbillning bara,
ty vore den verklig, då skulle den vara
lik Honom, lik syndarens vän på vår jord.

F A Bloom: