Tomtebesöket

Nu är jag ensam i min bungalå —
 — så rysligt ensam, natten faller på,
men klara stjärnor uppå fästet blänka.
Men tyst! Vad hör jag? Klockan slår nu tolv,
vem går därinne på mitt kammargolv?
Vem stör min ensamhet, jag kan ej tänka.

Visst hör jag steg, man går så tyst och lätt,
jag drömde ej, jag hörde ändå rätt.
Nu öppnas dörren till mitt skrivrum sakta.
Mitt främmande, stig inom dörrn ett tag,
var icke rädd, ty det är icke jag.
Kom in, kom in, och sångaren uppvakta.

Då kommer trippande ifrån mitt kök
en liten tomte; vilket kärt besök!
Stig in, stig in, och var ej alls besvärad.
Och tomtegubben stiger in så glatt,
jag kunde knappast hålla mig från skratt, -—
var det ej lustigt att så bliva ärad?

Han såg minsann ej ut att vara dum,
fast på sin höjd han mätte några tum.
För hans besök jag måste honom tacka.
Han hade helskägg mörkt liksom en natt,
och röd var mössan som på hjässan satt,
oeli guldbroderad var hans lilla jacka.

Välkommen var han vid min lugna härd,
en främling var han från en okänd värld,
vars existens jag trott mig blott i sagan.
Nu stod han levande inför min syn,
klädd uti knäbyxor med mild uppsyn;
ej skulle han då höra få min klagan.

Kom hit, min vän, och sätt dig vid mitt bord,
och jag skall lyssna glad till dina ord,
berätta mig din saga ifrån fjällen.
Jag läst om goda tomtar, ja om troll,
när jag var barn, men ej på nära håll,
jag sett en tomte god, förr’n denna kvällen.

Men först kanske jag bjuda får på mat,
filbunke smakar nog, ett rågat fat
jag har i skåpet, det är äkta vara.
Ej har jag många gudslån i mitt hus,
men håll till goda utan något krus
utav det lilla, tomtegubbe rara!

Och gubben nickade och log däråt,
han höll till godo, filbunken gick åt;
när han var mätt, han öppnade sin låda.
Han täljde mig om både ditt och datt
från tomtars värld uti den tysta natt.
Jag önskar att du hade sett oss båda!

Se’n tog han mig bort till mystikens värld,
till underjorden gick vår långa färd,
och bergatagen blev jag uti natten.
Igenom labyrinter, mörka schakt,
han ledde vägen genom ödslig trakt,
där tystna’n stördes blott av gasteskratten.

Vid bråddjup, hemska till att se uppå,
vi vandrade så tysta båda två,
vi måste skynda innan det blev dager.
I sagodunkel skog, vid klarblå sjö
vi stodo snart, då såg jag vitt som snö
på andra sidan, slott av marmor fager.

Till stranden kom en vimpelprydd gondol.
Stig blott ombord, den för oss till vårt mål,
sa tomten, och vi satte ut på fjärden.
Och över silvrad bölja bar det hän
till sagodunkelt slott bland höga trän,
det skönaste jag nånsin sett i världen.

Vid vita marmortrappan lades till,
och tusen tomtar, tro mig om du vill,
på stranden stodo, alla voro häpna.
Men gubben följde jag i hack och häl
i slottet in, ej bävade min själ, —
där möttes vi av små prinsessor näpna.

En läcker måltid väntade oss där
och glömd var långa färden och besvär,
till dukat bord jag förs av tomte-flicka.
Ett horn av guld med mjöd, till brädden full,
i sal med silverväggar, tak av gull —
hon räckte mig behagligt till att dricka.

Det var kalas minsann så det förslog,
men i ett nu en mystisk klocka slog,
och morgonrodnan stiger över bergen.
Som i ett trollslag slott och allt försvann,
och vid mitt skrivbord i mitt rum jag fann
mig gäspande — jag drömt om tomtedvärgen!

F A Bloom: