Spräng nu i isen! Kanske vi hitta
mitt i det frostblå, de bländande flak
röda bevisen. Spana och titta!
Styvnade blommor, stelnade druvor,
infrusna duvor...
Må våra sprängpulver isbergen lyfta!
Omtumling - ramlanden - brak...
Långsamt bak vikande klyfta
våras i skinande grotta.
Nordpolens ynglingaminnen sig blotta.
Rosorna flyta i kolsvart vak...
Vem kunde tänka, vem kunde ana?
Små memoarer i frostbunden skrift!
Trädkronor blänka. - Nyktert vi spana.
Blomruskor friska. Där katarakter!
Paradistrakter...
Allt som förstenat - det må man förlåta!
Klar är dock forskarns bedrift.
Isbitna fåglar ej låta!
Färgen är ren i var fjäder.
Här var det solblänk och högsommarväder.
Julivind, kvitter och vingars vift.
Låt oss nu varsamt rekonstruera!
Hyfsat - med aning, med erfarenhet.
Använda sparsamt ord, som förmera
alltför fantastiskt! Alltför poetiskt,
alltför estetiskt
bort vid vår gärning! Må sakligt vi röna.
Ej jalusi och förtret!
Enstämmig mening: Det sköna
här i det döda man kände.
Troligen även en kärlek, som tände -
sannolikt drömmande, möjligen het.
Alltså: Det frusna... Klart vi bevisa
blommande tider, där isväldet rår.
Vår kunde ljusna, vind kunde brisa.
Dolda bak lövverk, mörka, som glittrat,
fåglar ha kvittrat.
Lågor ha stigit, där isblocken stupa,
lärkan, där isbjörnen går.
- - -
Punctum! Nu drickom en kupa
alltefter små traktamenten!
Lycka till avhandling, bästa docenten,
verket om Nordpolens ynglingaår!
B Sjöberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar