nej, långa, långa, evigt unga öden,
om vilkas slut ej någon aning vet,
vi genomleva i lycksalighet.
I sjunde himlens högsta högtidssal
är harpoklang och sång och evig bal
och mäktigt går musikens återskall
i pelarsalen av kristall.
*
Stjärnkronor bryta sin brokiga glans
i gnistrande prismor och kuber,
ärkeänglarnes döttrar,
sänkande blyga sin ögonfrans,
dansa med unga keruber,
släpen som skimrande dimmor,
stråldiademen som stjärnskottstrimmor
sväva omkring i behagfull dans,
lockarne fladdra så lätt som när vinden
driver en sommarens sky,
kärlekdrömmarnes dagrar
falla som rodnad på kinden,
sprida sig, flamma och fly,
ögonen lysa förunderligt klara,
sakta ibland ur de dansandes skara
sväva de älskande paren i dans,
söka sig väg genom salen och hinna
tysta gemak, där i kronorna brinna
stjärnor av dunklare glans.
*
Och salighet bjuds kring i fulla skålar,
en dryck av lyckans doft och hoppets strålar
- man läppjar tankfullt då och då ur skåln,
behagligt sträckt på mjuka purpurmoln.
Gud Fader sitter glad på tronens höjd
och ser och ler och nickar takt förnöjd
och känner kärlek utan gräns och mått
och tycker allting vara ganska gott.
Vi träda fram med något skygga fjät
ibland de dansande otaliga
och buga höviskt för Hans Majestät:
"Vi äro komna att bli saliga
från ett bedrövligt gammalt småstadshörn
- det här är jag och detta Elsa Örn!"
Då ler Gud Fader med ironisk min,
men farfarsaktigt god är ironin:
"Det fägnar mig att se ett sådant par,
och håll till godo med vad huset har
och tag en sväng med dessa andra unga,
som dansa vals så himlavalven gunga!"
Vi dansa ut, vi dansa natten lång
och när vi tröttna på vår dans en gång,
så finnes säkert vid Gud Faders hov
i någon vrå en undangömd alkov,
vi smyga dit, en livsvarm flod,
som liknar ungt och friskt förälskat blod,
av idel kärlek i vårt väsen strömmar
- vi slumra in, vi drömma sköna drömmar!
G Fröding:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar