I ditt allvars famn

I.

När för dig jag skulle föreställas
greps jag av förvirring - ville fly.
Så för skönhet ögonlock kan fällas.
Mystisk mörkögdhet med stjärnvit hy...

Granskade väl flyktigt ansiktslinjer.
Du en motsats var till blod och ljus.
I din närhet hördes sus av pinjer,
mörka lundar - kalla källors sus.

Meningsfullt du log: "Ej mig du tror på...
Som du önskar - gå din glitterstig!
Fruktar du för mig, det dock beror på,
att du icke rätt lärt känna mig."

"Hur som helst må vara nu för stunden -
gärna kan du fly min mörka hamn!
En gång skall jag ändå ha dig bunden
i min sanna, i min starka famn!"


II.

Jag på Sällskapssjöns galärslavspråmar
rodde, kedjad vid en festlig rad.
Tappat solsken drucko vi i åmar
under tinder, toner, blom och blad.

Fångar - två och två - en man, en kvinna,
trälade i skummet övr grund,
gungade, där sällskapsskämten brinna
irrblosslikt i stundom öde sund.

Fin sarkasm sin lilla sälta stänkte.
Ljus talang gav pärlor, skönt och lätt.
Inom mig jag ganska ofta tänkte:
Mätt jag är - men ändå aldrig mätt!

Ljuvhet vill min aftonlycka spinna,
bredmynt anekdot sig möda gör.
Den jag sökte kunde jag ej finna.
Hon stod tyst i stjärnljus utanför.


III.

Jag är fången! Lyckan är förgången!
Fängslad nu i natten här hos dig!
Så jag ändå kved den första gången
dina svala läppar röde mig.

Fången är jag! Borta glammet, glöden!
Friskt mitt blod, där livet bägarn välvt!
"Vän"; hon sade: "Jag är icke döden,
löjet ej, men jag är livet självt."

"Här hos mig lär nog din lystnad svida,
ängslan göra tiden hård och lång.
Bittra dödsminuter skall du lida,
men ur vanmakt födas ny var gång."

"Svarta gruvan alstrar, skyddar, gömmer
sällsam sten med klar och ädel hy.
Mullen, tung och mörk, om blomman drömmer.
Dröm blir blod och blod blir blomstersky."

- - -

Och jag sjönk - som ock en gång du spådde -
sjönk i tystnad, i ditt allvars famn.
Aldrig tanken mer dig förebrådde,
aldrig mer jag skändade ditt namn.

Om du än ej strålade som Eva,
icke gjorde kinden röd och het,
du det ändå är, som lärt mig leva,
starka, mörka, sköna Ensamhet!

B Sjöberg: