Höjden

De tre första stroferna äro skrivna 1790 (då förf. var 18 år) och de två sista 1832 (då han var 60 år). 

Där näckbladet sam
och guldkrönta Nymfer i dagen
ur vågorna tittade fram;
med mina oskyldiga lamm,
jag följde en bäck genom hagen.
De lekte i enfald och fred
och sågo i väpplingen ned.

Jag blickade opp:
Ett berg genom skyarne trängde
sin furubekransade topp.
Jag böjde mig häpen — och lopp
med klappande hjärta och klängde
í slippriga branter och stod
på toppen, med svindlande mod.

Där låg för min syn —
med lunder vid speglande sjöar,
med hjordar kring rökande byn,
med blånande fjällar i skyn,
med skördar i dälden, med öar
och segel på havet — en ort
utbredd, som på bordet ett kort.

Men bäst jag där står
och den präktiga tavlan beundrar,
uppreser sig sjön, och där går
en storm, som på höjden mig når.
Omkring mig det blixtrar och dundrar.
Där splittras av eken en tall,
här dånar en klippa i fall.

Emellan de två
jag dignar, vid bråddjupet nära.
Jag blinde! ack! varföre gå
hit upp, från min däld och de små,
om vilka jag vård skulle bära.
Så lugnt är där nere och grönt,
av skuggor och blommor så skönt!

F M Franzén: