Vak upp med makt,
min trogna, dundrande slägga!
Den dagen skola vi hålla varm
i hurtig takt,
tills sent i kväll vi oss lägga.
Mig blåser ej lyckans vind på sned,
jag har ej lust
för den att springa och flåsa.
Här står jag, min egen lyckas smed,
och med min pust
jag själv långt bättre kan blåsa.
Väl har jag i elden järn så mång,
dock däribland
ej något enda jag bränner.
Jag vänder dem alla med stadig tång
och säker hand
och vad de tåla jag känner.
De människonackar att böja rätt
ej vill förslå
vad medel de stora bruka;
men mina klampar jag sköter lätt:
jag dunkar på,
till dess att de bliva mjuka.
Sen gör jag utav dem vad jag vill,
vad bonden bäst
behöver, och det blir duga.
Åt honom hamrar jag lia och bill
och skor hans häst
och låser hans kista och stuga.
Ibland, när jag torkat i mitt kall,
ett gott glas öl
kan jag behöva och tåla;
men aldrig någon mig träffa skall
i gräl och söl
bland dem, som på krogen skråla.
Med första gnistan, som far mot skyn
utur min härd,
uppsänder jag morgonbönen
och prisar om kvällen Guds försyn,
som dyrkansvärd
mig skänker vilan och lönen.
Men lördagskvällen en sotig kropp
förnöjd jag tvår,
ty då är sabbaten inne,
och glad, när morgonen träder opp,
till kyrkan går
med rent både linne och sinne.
Så gå mina veckor in och ut.
Min ringa lott
ej människors avund retat,
men om mitt arbet av Gud till slut
beprövas gott,
jag ej förgäves arbetat.
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar