i källans tysta spegelklara våg,
sin egen skuggbild han i vattnet såg
och intogs genast av en mystisk trånad.
Från glädjen skild i livets blomstermånad,
med våta kinder och förvirrad håg
vid källans spegel suckande han låg
och snart till ända löpte Parkens spånad.
Ej ärans lager blomstrat i hans hår,
han gladdes aldrig i en krets av vänner
och ingen flicka kysste bort hans tår.
Ve den vars själ sin egen gudom känner
och idealets verklighet begär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar