fredag 5 september 2025

Septemberdis




Djurgårdsekarna susa för sydlig, höstlig vind 
tungt, tungt. 
I druvblått dis stå dungar och våta berg, 
men kanalens guldbruna vatten är 
lugnt, lugnt. 
O hugnande, fuktiga druvklasars dimblå färg 
kring parkens tunga kronor och ekkullens grind — 
o höstens dyrbara druvofärg! 

Gärdets sträckor bölja i tungsint linjespel 
rent, rent. 
Kring bastgult gräs, som styvnat i gryningsköld, 
står darrande, druvoljuv dimma. 
Lent, lent 
kring Gärdets höstblanka gölar, som spegla i vattnets sköld 
en slättrymds moln, du tonar — ädlaste strängaspel 
av färger — silverblå druvodis! 

Strömmen rinner i klarhet med sus under broars valv 
tungt, tungt. 
Från Södra bergen svallar opalvitt ljus, 
men tyst över strömmens vågor 
ungt, ungt 
stiger, darrar och brinner vid höstvattnets bundna brus 
det dunkla dis, i vars blåa druvoglans skalv 
all höstens hymnklara melodi.

torsdag 4 september 2025

Septemberstämning





















Myggor dansa i septembersol, 
blomstergången doftar luktviol, 
röda kinder har Pomona.
Astrar glöda, krassen står i brand, 
himlens klarhet strör med givmild hand 
pärlor i den höga almens krona. 

Solen vävt av sommarns gröna blad 
över uggleboet guldbrokad, 
löven falla ner till flossa.
Sekelgamla aplar stå
ödmjukt böjda för att ännu få 
en ”solglaning” över fattig mossa. 

Likt ett herdaminne, fornt och nött, 
stadigt bundet in i purpurrött, 
tjället ärevördigt blänker, 
kastar under levande arkad 
blicken ut mot vackra Sjogerstad 
och på långt försvunna tider tänker. 

Tempelklockan sjunger aftonpsalm, 
bygden lyssnar till den vigda malm, 
evigheten famnar världen. 
Dagen lider, natten är för hand, 
skördefolket sista kärven band, 
solen slocknar över tomma gärden. 

Paul Nilsson, Kyrkoherde i Sjogerstad, ur ”Julhälsningar till församlingarna från präster i Skara stift 1936”




Septembernatt

 









En natt med storm.

Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd. 

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

onsdag 3 september 2025

Klagerim vid Sigrid Oxenstiernas hastiga och oförmodliga frånfälle den 3 augusti 1688

 

 














När som ett ädelt verk av konstberömda händer
är kostbart sammansatt och allmänt hålls för gott,
av våda oförtänkt en märklig skada fått,
det kränker var och en, det klaga all´ i sänder.

Vi skulle icke då, när mot förmodan händer
att en fullkomlig själ sin dygdelevnads mått
så hastigt fyller upp och skyndar alltför brått
bort till den långa natt, där ingen återvänder,

vem skulle sådant ej de sorgsna tankar göra
att döden makt har fått med våldsam hand förstöra
vad framför annat täckt och högtbegåvat är,

att ödet i gemen vad föga duger väjer
och liksom med behag förtörnat undanröjer
allt vad som komma tycks fullkomligheten när. 

- - -

Dock fast en dejlig ros en enda vårdag räcker, 
fast hennes purpurglans få timmar varat har, 
med överfiödig kraft hon likväl vederkvicker, 
och hennes balsam känns, sen hon förvissnat, kvar.

S E Brenner:

tisdag 2 september 2025

Ur Officium till Törnekronan

 

 















Av allt vårt hjärta och av all vår själ 
borde vi älska dig och följa i dina fotspår, 
du som värdigades dö för oss. 
Vi böjer oss inför ditt ärorika lidandes redskap,
med vilka du åstadkommit vår frälsning.

Vi tillbeder ditt segerrika kors. 
Ödmjukt förhärligar vi ditt diadem av törnen,
spikarna som är röda av ditt blod, 
spjutet som stuckits in i din sida, 
dina sår, 
ditt blod, 
din segerrika död, 
din härliga uppståndelse -
ty i allt detta finns en doft oss till liv.



måndag 1 september 2025

Årets saga: september

 

 















Kära äpple på äppelkvist, 
ingen möda du har förvisst, 
hänger bara och mognar glad 
högt däruppe bland gröna blad, 
måste aldrig till skolan vandra 
som vi andra. 

Kanske glädjen ej blir så lång! 
Kanske slår du mot trädgårdsgång, 
eller knuffas du till din sorg 
plötsligt ner i en äppelkorg! 
Stötta kastas ni om varandra, 
du och andra. 

Äpple, hör vad jag säjer dej! 
Hoppa ner du så lätt till mej! 
Varligt tar jag dig mot minsann, 
trygg i fickan du sedan kan 
utan stötar till skolan vandra 
med oss andra.

söndag 31 augusti 2025

På Arvid-dagen: Vaka

















Svårmodig 
faller den regntunga natten 
över stranden och det rolösa vattnet 
och suset i tallarna bådar den nära hösten. 
En vit punkt lyser, ensam i världen: 
— lanternan på en ankrad skuta. 
Ett gällt läte skär genom mörkret: 
— en fågels dödsskri. 
Det prasslar till i gräset: 
— en orm, som jagar. 
Det faller droppar från tallarna, 
faller, faller utan ände. 
Älskar jag dig med en hemlig kärlek, 
höstnatt? 
Livet och döden väva sina trådar 
i en och samma okända väv 
och upphäva varann i ditt mörker. 
Och alla ljud få så stor betydelse. 
Och det vita ljuset i en regndrypande rigg  övergår Vintergatans alla stjärnor!

Det bodde en gubbe i Borka












Det bodde en gubbe i Borka
som inte sej själv kunde torka.
Han ropade: "Klar!"
Men ingen fanns kvar
som tyckte sej kunna och orka.

På Arvid-dagen: Led mig, tappra tanke

 















Led mig, tappra tanke, hem!
Långa vägar gå vi,
spott och smälek få vi,
men vi skola tacka blott för dem.

Led mig, tappra tanke, bort
ur de mörka landen
till den vita stranden!
Skyndom, skyndom, ty min dag är kort!

Led mig, tappra tanke, ut
ur tusen lögners veva,
att jag måtte leva
för en sannings skull min dag till slut!

Engelbrekts hus

 

 




















"Så sant jag är kommen från Kopparberg
och bär tre liljor i vapen,
I fån ej som skyar skifta färg,
ej längre förspilla rikets märg,
men bryta livegenskapen!"
Så talte en herre av bergsmanssläkt,
det var den redlige Engelbrekt,
men rådet tvekade bara.
Då harmades bönders skara,
det gick ett brus genom täta led,
och Vätterns vågor brusade med.

"Vi skola väl hålla besvuren lag
och band, som med ed vi knutit",
så talade biskop Natt och Dag.
Då sorlade folket med friska tag:
"Kung Erik sin ed har brutit!"
Och vredgad häftigt vart Engelbrekt,
i kragen grep han biskopen käckt:
"Eho, som ej lyda hastar,
jag ned genom fönstret kastar."
Där nedanför hördes härens larm,
och Vättern vräkte mot hamnens arm.

För farligt det nu de tredskande blev:
de bondenävar ej skona.
Ty präntades strax uppsägelsebrev,
där tydligt och klart till kungen man skrev,
att borta var rike och krona.
I gillessalen blev bordet täckt
med kannor och krus för Engelbrekt,
till gigorna hördes sången
i glänsande solnedgången.
Det goda öl var i träget bruk,
och Vättern låg som en gyllenduk.

På gillesgolvet var lövverk strött,
vart anlet av sol förgylldes,
man gladdes, att saken raskt var skött,
man hörde så månget gott: "Väl mött!"
och bägrar av skaffarn fylldes.
Med tack, att våldet brutits itu,
man tömde gillesskåln för Vår Fru.
Augustimånen ur skogen
gick upp över dalallmogen,
det blev så ljust i varenda håg,
i silver skimrade Vätterns våg.

För Köpings hus och för Borganäs,
de grusade fogdenästen,
för allt det trug, som bitit i gräs,
för kraft, som rår på smicker och fjäs,
man drack vid den glada festen.
När morgon sken på Vadstena torg,
gick Engelbrekt att ta Stegeborg.
Men huset står där än i dagen,
där bispen han tog i kragen.
Det än bär namnet Engelbrekts hus,
dess minne sjöng jag vid Vätterns brus.


C D af Wirsén:

lördag 30 augusti 2025

Surströmmingsvisa

 















Vad är detta? Blanka ryggar
bor i bullig burk så tätt.
Näsans vingar bakåt ryggar:
nej tack, jag är redan mätt!

Men när snart mot gommen rider
gaffelbit, bak tandgård förd,
smakens lökar strax bestrider
luktens kärva vittnesbörd.

O du jästa djur från Norden,
nödsårsföda, kristidsmat,
nu till fest du står på borden:
hell dig, sure havskamrat!

fredag 29 augusti 2025

Den fjällstig vi går

 
















Den fjällstig vi går
med ömmande tår
är som Sinai berg underbar, 
så styrk, Fader vår, 
i din nåd våra lår, 
för vi har många höjdmeter kvar. 
Amen. 

(Daniel Blomqvist)

torsdag 28 augusti 2025

Du får ej förringa din skuld

















Du får ej förringa din skuld, 
trögsint och samvetslat.
men också vakta dig för
att ge den koturn och format.

Du får ej stegra dess mått
i hemligt storhetsbegär.
Du måste se den så ful,
så liten och låg som den är

Du måste med nykter blick
betrakta det simpla du gjort.
I synden är ingenting skönt,
i det onda är ingenting stort.

Efterskrift

 





















Det här bågskyttet
har varit mig liksom ett semesternöje.

Som andra poeter, större och mindre,
medan de vilar sig från de egentliga storverken,
ibland brukar företa en resa
- till Indien, Japan eller Shetlandsöarna -
och skicka hem små resebilder
- och intet ont i det -
så har jag, som inte har råd att resa,
gått omkring med min pilbåge
i de blommande backarna.

Jag kommer tillbaka solbränd och präktig
och har haft ett välsignat nöje -
rätt billigt visserligen men även nyttigt,
som övning betraktat.

Och nu är jag då hemma igen
hos de mina och mitt arbete
och hänger tills vidare upp min båge
på en spik i vedboden.


 R Jändel:

onsdag 27 augusti 2025

Ode till Vindelälven



Du ilar ständigt mot kusten
till havet vid flodfärdens slut,
och aldrig försvinner dig lusten
att rinna österut.

Visst får du stunder av vila
ibland på blänkande sel,
men sedan måste du ila
att få i havet din del.

Och jag här på älvsbrinken tänker
hur flyende flyktigt det är,
det vatten som porlar och stänker
mot älvskantens stenbarriär.
- - -

Och dock, vilken glädje du skänker
åt dem som bor vid din strand;
dina livfulla droppar de blänker
som pärlor på glittrande band

i skummande brusande forsar
i sommarskönt Vindelälvsland,
som här nu min färdväg korsar
och sätter mitt hjärta i brand.

Du strömmar ivrigt mot kusten,
fast vägen är slingrig och lång,
men aldrig förlorar du musten
du fått genom seklernas gång.
Din stämma är ännu ej brusten.
Håll ut med din tidlösa sång!

(Vid Vindelälven i augusti 1970)

tisdag 26 augusti 2025

Enighet och rätt och frihet

 

 







Helgoland den 26 augusti 1841

Enighet och rätt och frihet
för vårt tyska fosterland,
låt oss sträva efter detta,
av allt hjärta, hand i hand!
Enighet och rätt och frihet
skapar nya syskonband.
Nu i glansen av den lyckan
blomstra, tyska fosterland!


A H Hoffman von Fallersleben:
Hoffmann von Fallersleben.jpg

måndag 25 augusti 2025

Sensommar

 CublesuSJ2012 (91).JPG



Gulmåran doftar vid bleknande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.


G M Silfverstolpe:

lördag 23 augusti 2025

Jag ser vår gård

 

 













Jag ser vår gård, ser äng och vång,
det blir mig vekt i hågen.
På sommarskur vid solnedgång
gå far och mor i rågen.

Det kvittrade i fågelbo,
det droppade från träden,
och far tog på sig rock och sko:
"Kom, låt oss se på säden!"

Och mor tog på schalett och schal,
det sken från gröna tofter,
och aftonen var ljus och sval
och fylld med sköna dofter.
Det rann och sjöng och plaskade
från alla tak och grenar
och fjäderfäet blaskade
sig vått bland gårdsbrons enar.

Inunder grannaste regnbågsspång
mot molntjockt svarta muren
stå far och mor i sädesvång,
som går i ax på skuren.
I kvällssol tindra blad och strå
och fjärran rutor glimma.
Ur gröna tegar stiger blå
en fruktsamhetens dimma.

O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

fredag 22 augusti 2025

Morgonvinden

 




















Från havet steg vinden i lekande lopp
och sade till dimman: "Giv rum! Jag vill opp!"

Han svängde kring skeppet och ropte: "Slå ut,
du sjöman, ditt segel, ty natten är slut!"

Och hän inåt landet han gjorde ett slag
och manade bonden: "Stå upp! Det är dag!"

Han sade till åkern, de fattigas hopp:
"Nu buga dig, guldax, för sol som går opp!"

Han minde på tuppen vid gården i byn:
"Upp, härold, och hälsa den ljusnande skyn!"

Han sade till blomman: "Ur blånande loft
drick morgonens dagg och giv himlen din doft!"

Med näbb under vingen satt fågeln och sov;
"Sjung, sångare", sad´ han, "din skapares lov!"

Han sade till klockan i tornet: "Hur skön
är dagen, som randas; ring samman till bön!"


A A Grafström:

torsdag 21 augusti 2025

Stolsnickaren

















Olof Andersson Wedin
gjorde en stol av tolv-slå-sorten.
Han värmde brännjärnet i elden
och märkte träet
med sina bokstäver och sitt bomärke.
Under stolsitsen står det
O A W

Det var vid adertonhundratelets början,
då finska kriget
fyllde bygden med nöd och bävan.
Han tänkte på slaget vid Storkyro
nittofem år tidigare
och sörjde över Oravais.

Lugnt 
tog han järnet ur elden
och tryckte det mot furuvirket,
kände doften av bränt trä, hörde ett svagt
fräsande 
och såg en lätt blå rök.
Det fanns ett märke som av hett järn
i hans hjärta,
då han tänkte på det stridande landet,
på Finland
och på sina späda barn.
Han lyfte stolen, strök över träet
med nävarna, tänkte på bokstävernas hälsning
till osedda släkten.
Ute ropade göken trofast tre gånger,
och våren var kall
veckan efter Ersmäss.


onsdag 20 augusti 2025

På S:t Bernhards minnesdag: Sjön av Hjalmar Gullberg

















Den helige herr Bernhard av Clairvaux 
bjöd mig, sin väpnare, till stallet gå. 

Hans konst att tiga är beundransvärd; 
han nämnde inte målet för vår färd. 

Vi red längs sjön som blänkte spegelblank, 
han böjd och grå, jag ung och mera slank. 

Jag tänkte när vi ridit runt omkring: 
min herres ärende var ingenting. 

Jag tänkte tredje gång vi red den runt: 
min herre vet att friluftsliv är sunt. 

Och sjunde gång vi nådde klostrets mur: 
min herre fröjdar sig åt Guds natur. 

En lärka över oss sjöng vårens pris, 
den tolfte gång vi red på samma vis. 

Då bröts vår tystnad av min kommentar: 
"Jag tycker också sjön är underbar!" 

Så häpen kunde ej ett slag av spö 
ha gjort mig som hans fråga: "Vilken sjö?" 

Min herre hade ej lagt märke till 
den spegelblanka sjön och lärkans drill. 

Fast vi bevisligt gjorde samma tur, 
red han på annat håll, jag vet ej hur. 

Aldrig skall jag, hans väpnare, förstå 
den helige herr Bernhard av Clairvaux.




Till minne av Stockholmsmötet 1925: Konferensman












Den Andlige berättade: 

I. 

En konferensman var jag som de andra. 
Jag bar en svart och fejad högtidshatt, 
ett hyfsat paraply ihopaspänt... 
Jag stod som bild i bladet bland de andra: 

en stelnad gång, med klacken fast i jorden 
och foten himlavänd samt handen fastnad 
i litet ljust och krusigt skägg, som ger 
åt barnens vördnadskänsla vink att bocka. 

I sorgset grubbel sänkt, man så mig gripit 
och insatt i ett ark bland badortsfolk, 
med sina blanka, sunda kroppar sträckta 
på sand, där vällust mellan svallen smög, 
och lystet öga glyste. 

Där filmens lilla dotter, lögnfullt skön, 
på inspektion i flärdens jättestäder 
med finbehandskad hand välsignade 
sitt trogna folk. 

Där danserskan på himlahusets torn 
riskerade i tapper tåspetsdans sitt liv 
för ryktbarhet och stark reklam, 
som hennes äras portar skulle sparka 
på vida gavlar upp. 

Där muskeltvingaren i lugn av muskler 
med nävar, skrudade i läderlod, 
förvirrad värld med jättes barnablick 
betraktade i ro. 

Där firad statsman ringad stod av frågor 
från dagens frågare i styvnat vimmel, 
alltmedan sober gåsmarsch av de fallna 
och högtidsstärkta åsiktsbankruttörer 
invid berättade om styrkas svaghet 
och planers sammanbrak. 

I svarta raden skred jag bland de andra 
på blanktryckspromenad bland brokigheter, 
envar förtäljande om livets språng, 
om lyckans inköp för en kullerbytta, 
om köttets handelsknep. 

Ett ivrigt läsaröga såg väl även mig 
i liten mörk oval, med huvet böjt 
– det livet böja låter ... 

Vi drogo i ett varsamt tåg 
från kyrka till kongressens sal, 
från salen till en kyrka åter. 



II. 

Med tåg jag kommit hit från litenheten 
i grön provins, där jag min gärning gjorde 
i kyrka vit som bästa tankes renhet,
i kyrka röd som smärtans röda blod – 

där jag i skuggigt ämbetsrum tog mot 
den blossande, med löftet i sitt öga, 
som bad om kyrkostämpel på sin lycka. 
Där jag tog mot den bleknade, som bad 
om ett bevis på dödens storbesök. 
Där fåfängt jag med vilda sinnen brottats 
och omakar till makar sökte göra, 
då Ordet manat: ”Tu må vara ett”, 
fast mänskovilja skrek: ”Var god och klyv oss!” 

De stego sakta in, när dödbok bläddrades i vintertid – 
när odöpt bi i sommarträdgårn flög, 
och fåglar lekte i attestlös glädje 
vid blanka kronors sus. – – – 
Jag röster hörde, mörka, blida, vilda ... 
Och tavlor såg jag – bilder, mycket skilda! 

Se där! Det vita Centrum! 
Med jubel undertryckt 
i kyrkans tysta väntrum. 
Världsmening själv, minsann, 
av egen mening gjord. 

Se, mörka myrtenglitt och skära kärleksknoppar! ... 
En axel, sammansmidd av vita mänskokroppar, 
kring vilken Alltet går av stjärnor och av jord ... 
Med kuvad stolthet nalkades han. Ett äretörstigt öga sög: 
”Har ren du hört det, allvarets man? 
Ett barn är fött, en son, som dög! 
Napoleones händer – filigran, filigran för dylik karl, 
med trint och grop och ränder! 
En mästersmed Naturen har, 
som sådan småkonst sänder! 

Vad litet väger tungt! Ett barn är fött ... 
Mitt barn – och därmed punkt!” 
”Kommer jag hem och vill väl, 
hotar han dra mej ihjäl, 
kniper om börsen och slår. 
River mitt hår... 

Evig en olycka! Himmelens olycka, 
var det när bröllopet skedde! 
Karlen var den, som förledde. 
Himmelens olycka var det, när bröllopet skedde!” 

”Skilj oss till säte och säng! 
Bort med den buse och dräng! 
Evig en olycka, himmelens olycka – – – ” – – – 

Men mannen blinkade och sade i makligt majestät: 
 ”Nå, vad beträffar det med börsen, pastorn, 
så kan jag svara på, att hårt jag kniper, 
ty jag kan räkna jag, men inte hon. 

Och vad beträffar det med håret, pastorn, 
så är det sant: Jag luggade den damen, 
när hon mig ljög i synen rart en kväll... 
Ty Andre man i garderoben satt med vinbutelj, 
när jag fick svagdricksslatt ...”  

”Jag ville ha anmält: Min dotter är död, 
Maria hon hette, den lilla. 
Ej gammal till åren – men stöd åt sitt stöd. 
Så varsam i livet och stilla. 
Den sjunde var datum. Kvarteret jag har 
ej längre bland virriga minnena kvar, 
ty sorgen kan minnet förvilla... 
Hon hette Maria, den lilla.” 

”Vad tänker väl Herren på smärtornas dag? 
Det ville så gärna jag fråga. 
Om brista är sörja, då sörjer väl jag. 
Att leva man knappt har förmåga. 

Ett lekande minne jag leder i hand 
och hjälper med strykjärn och blomma och band. 
Med minnet jag ledsen får vandra här kvar, 
i ensamhet brinna så stilla. 
Den sjunde var datum –– den siffran jag har, 
den siffran kan intet förvilla... 
Hon hette Maria, den lilla.” 

Vad tungt jag hörde och vad surt jag såg, 
ej skakade min trygga ämbetshåg. 
Jag stämplade och bokutdragen gjorde, 
jag tröstade med kraft som tröstas borde. 

När Vår kungjorde med sitt vita flarn 
en födelse av markens nya barn, 
när Vinter i advent gav frusen lilja, 
jag tänkte alltid: God är Herrens vilja. 

Och fredad satt jag i min ämbetsring, 
och tysta änglar vaktade omkring...
 Då kom en tid, som stampade i marken, 
så traditioner klövos, rämnade. 
Våld slaktade som höns små fredsavsikter,
med vita dun och skrämda kackel raskt. 

Upp mänskligheten sprang – 
ett dödsskrämt djur med sår, 
som flödade i bröst och sidor. 
Kanonhet mark fick dricka ... 

Men även stridsfritt land en dödsnöd sökte 
som ivrig, nytänd firma kunder söker, 
och sände ut bacillagenter kvicka i varje hus. 
En hundramilaskog av granträd höggs 
för att åt sorgen hackas, 
och dödens tjänare fick tvenne hakor 
och stånkade i trappan. 
 Då sjönk min styrka. 
Ej jag mer förmådde att hopsummera livets siffror så: 
”Svartsiffror mest – rödsiffror ej så få ...” 
Nej, svarta siffror togo överhand att kasta ut de röda. 
 Jag ställdes i ett val: Stark ämbetsman 
med kämpalugn i nöden 
– eller en brinnande apostel, som vill störta 
på torget ut och riva sönder de stärkta trasor, 
kyrkostyv symbol, vid ljungande rop: 
 ”Som andens fackla vill jag vandra! 
Till storms, min håg! Stoft blive låga, bön, 
bland skrän och kval! Vak upp! På knä, 
att Straffarn oss förlåter!” – – – 

En konferensman blev jag bland de andra. 
Vi skredo i ett varsamt tåg 
från kyrka till kongressens sal, 
från salen till en kyrka åter. 



III. 

Så är på jorden städse ordningsfråga 
av timmer funtad, men en andens längtan 
är sammanvävd av skär osinnlighet, 
den dopnamn får av hopplös sammansättning, 
ty fasta uttryck aldrig dröm kan täcka. 
Så blandade de sina fasta bjälklag 
av tjänsteår och kassor och prebende 
med stjärnestrålar eller luftmusik. 
Och alla stolta, klara stjärndiskurser 
och himlakontroverser kryddades 
med ordningsprick och paragrafers kringlor 
och klubbades med svarvat ebenholts. 
Och trosnit drog med trosnit fingerkrok, 
och höghet gav åt höghet danska skallar. 
Men jag, som var i anden brinnande, 
i smärta såg de vita vingar spikas 
 vid konferensens tunga furubord. 
Och stundom tycktes som den stora Straffarn 
vid denna lugna mötesredlighet 
och denna ordnade förhandlingsgång 
en suppleant i obemärkthet varit, 
på papper krönt, men ej till tjänsten kallad. – – – 

Dock! Ej bättre mötesform på jord man smitt, 
ty stoft fick sitt, och stjärna fick väl sitt. 
Jag tänkte ropa: ”Upptag till behandling 
punkt nollettusen-ingenting i dag! 
Den lyder så: Vad anses Herren mena? 
Ty i det huvud jag har med på resan, 
där har jag packat alla tidens fasor. 
Nu råma städerna som djur och stater svimma. 
Nu brinner Krubban strax i Betlehem. 
Kungsstjärnan sotas ner av feta rökar 
från jord i brand, från hem i brand, där krigarn ej 
på fingret ids räkna dem han för en dag 
har ljustrat på sliten bajonett... 
Jag tänkte ryta: Upptag till behandling 
mitt nödspörsmål!” 

Då sade sekreterarn stilla så: 
”En enkel lunch serveras klockan två!” 
En flärdfri frestelse med Petrifiskar, 
som hoppat upp och ner vid språk och smatter 
och dansat i flottyr. Små nyktra glas 
med lugn och städad vara, 
där inga sus och djävulsporl förmärktes... 
 Nu skred med Bacchuskind 
och härmade med manings sträckta hand 
den rörelse, som säger: Var välsignad!,
en kvickögd ganymed, omsvärmad av 
små svarta tjänare, som faten buro. 
Jag såg apostlabordet – vita duken 
förvirrad blicken följde till den punkt, där då,
i drömmar sänkt, mitt öga hade väntat 
en ljuskrönt Höghet finna, men i stället 
en sund och blomstrad ämbetsbroder fann. 
Han grep ett fat och lät i helfet oskuld 
demonisk groda daska ner i talet: 
”Jag säger, bror, att lammet dock är bättre 
som det är än i det gröna stuvat...” 
Och, mättad utan mat, jag ängsligt kände 
förbannelsen av köttets tryck. 
Och darrande, i hopplöshet, som brände, 
jag gick att dricka kvalens bittra dryck, 
att lyfta i förfäran mina händer 
i hjärtats ensamhet vid mörka stränder. 



IV. 

Då sprang på vida gavlar upp den port, 
som gömda intrycks villervallor binda: 
Drömmens sjufärgsgalna forsar nu 
i morlande tornado störtade fram 
och blandade sig med verkligheters ting. 
Uppsagd blev till feberflyttning 
sund förståndskontroll med jämnmått, 
lärareschemat, praktiska taxan, ingenjörens ring. 
Mudderverk med drypande skopor 
vräkte syner jämt ur dyn. 
 Se, en köttblå råhet där! 
Se, en vit och slagen hand! 
Där på svarta svallen lyftes 
fallna gudars brutna lemmar, 
rivna proklamationsplakat. 
Tidens gömda skräcknyheter 
stego nakna upp på nytt, 
hotande med vitnade händer, 
stirrande med bristande ögon. 

Flytt var allt – men dock ej flytt. 
Futuristisk skola så 
i ett hjärtas nattsalonger 
vilda stycken exponerar: 
Läppar, som av feghet tego, 
händer, som för vinning dödat, 
öga, grymhet givit sting... 
 – – – Uppsagd var till feberflyttning 
sund förståndskontroll med jämnmått, 
 lärareschemat, praktiska taxan, 
ingenjörens ring. 

I skog jag tumlade... 
Där skuffade varandra dogmer, 
och veka lärosatser fingo näsblod 
vid knytnävsslag från sträva lärosatser, 
och kräklor och gevär tillsammanstöttes 
i klirr och skrammel – röster blandades 
som i en sprängd och tokig jätteorgel, 
där alla stämmor sluppit loss och skräna 
i munnen på varandra. 

Men mörka troppar ändå framåt rördes 
vid tungt tumult mot fjärran svarta ränder, 
och ovanför det svarta stundom sken 
en flämtande, en klarröd gryning, 
ett oberoendets och trygghets skimmer, 
som små signaler klippte: 

Bortom – över ... 
Mot ringmur vroks jag – snart jag fann, 
att denna var ett spår, i marken tryckt, 
ett spår, som trampats i en bokstavsgjutning. 
Ett D, vars storlek – cirka, cirka... 
Ack, lilla måne, gyllne haremskippsko, 
slängd i en mörkblå vrå! 
Ack, morgonsol, rökmössa rosenröd, 
av ägarn vrakad!... 
Jag hade att i dryga almanacksår 
mot nästa fyndplats treva, tills jag letat 
en bokstav än – det var ett E. Av storm 
jag blåstes, och på hästen red jag. 

Han skakade sin man – och varje skakning 
gav mig en stjärnekvälja, ty en skur 
av vita paragrafer störtade i bubblig smälta 
kring min panna och gjorde huvet tungt och hett att bära... 
Men när vid nattfärd tecknet U jag funnit, 
då satte sig mitt högmod för att pusta och säga: 
”Klart på spår! Ty spela här ej jättar topp med mig, 
skall icke fattas mer än S i namnet, 
vars ägare jag når i brus och storm!” 

En visshet tog mig fatt, och måttlig bröstkorg 
av stolthet svällde upp och vaggade och steg 
som havet, tills det fyllde ut val hela himlens valv... 
”Må locket springa!” Valvet sprängdes – 
likt ett väldigt kistlock 
sig himmelskupan sakta lyfte upp 
och vroks åt sidan med en knall... 
I svartblå djupet låg jorden som ett trint, 
ett ljusgrönt äpple, en torftigt mognad frukt 
i evigt fall... 


V.

En examinerad Prelat jag är. 
Melåne. 
Mitt huvud tungt som en kyrka är, 
mitt öga klart som en måne. 
Jag äter min höga kalops som mål, 
min höga potatis därtill. 
Men fradgar för fritt min höghets skål, 
och stimmar för stolt min storhets skrål, 
man stänger mig in i ett låghets hål 
och räcker i luckan en sill.
Firulist, firulara! 
Ty höghet är höghets fara. 
En examinerad Profet jag är. 
Melåne. 
Jag var hos Gud, och jag vandrat där 
bland stjärngrus, trinsande måne. 
Jag ljög mig en ödmjukhet, ej jag bar, 
och letade Höghetens spår. 
Men Höghet ris av sitt blixtträd skar. 
Ett ris profeten gav slag till svar – 
och ränderna än han i hjärtat har. 
Det känns, när det flaxande slår. 
Firuskam, firulara! 
Ty fåfäng är fåfängs fara. 

Vid porten jag hojtade mäktigt så: 
Melåne. 
”Ditt spår är upptäckt. Så öppna då 
för mig och drypande måne! 
Du hör vad jag säger – men verka snart! 
Du lämnar i uppdrag åt mig 
att hämta den fallande äpplekart, 
som studsar från blått och till blått med fart, 
från natt och till natt – och som uppenbart 
i vrede förkastats av dig!” 
Firukast, firulara! 
Men anspråk är anspråks fara. 
Så säg mig: ”Skall strafflänken räcka, då? 
Melåne. 

Skall evig landsväg vår jämmer gå, 
trots bönens mässande fåne? 
Giv svar åt en finstädad konferens, 
som pysslar vid klockornas slag. 
Giv svar, som skrämmer, 
giv svar, som bränns 
om även det aldrig så snöpligt känns, 
att icke jag står på bevisning läns, 
när ordförarn frågar i dag! 
Frågalätt, frågalara! 
Men fråga är frågas fara. 

Nu tändes det riset i maklig prakt. 
Melåne. 
Mig skedde svedan, jag redan sagt. 
Strängt straffad frågarefåne... 
Men när jag med bläsor i kvidan låg, 
då hördes en svävande röst: 
”Din länk, den räcker, den nog förslår... 
Din länk den räcker i nödens år. 
Den är av evighet – du förstår! 
Så vare detta din tröst...” 

Far min tröst – må du fara! 
Kring tröst lade tröstarn snara. – – – 
Den armaste usling på jord jag var. 
Melåne. 
I anden plundrad, när natten bar 
till sjukrum strålar av måne. 
Då sjöng vid gryning ett barn i dag 
vid fjärran rand. 
Ett morgonbud med hälsans klara drag: 
 ”Din starka längtan räcker, menar jag, 
att lätta varandets och stoftets band. 
Gott syfte lyfter mullen mot det klara, 
nyss sjöng jag till mitt kärleksspel... 
Ditt sjuka hjärta hörde fel. 
Jag sjöng om länkar ej – om längtan bara!”

tisdag 19 augusti 2025

Slut på sommarlovet



Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.



måndag 18 augusti 2025

Putin, Trump och Kim Jong Un

















(mel. SJ, SJ, gamle vän)

Putin, Trump och Kim Jong Un
över världen tar sig ton.
Diktaturens kreatur
går fram i ur och skur.

Trumps och Putins fjäskbromans
ger Ukraina liten chans,
och när Putins kompis Kim
med sin armé i trim

skickat ut den utan tolk
rakt mot Putins broderfolk,
insikten oss alla slår
hur lite Trump förstår.

Män i tiotusental
från Korea utan val
kämpar för att inga ska
mer valfrihet få ha.

Inget budapestavtal
hejdade Ukrainas kval.
Kim har fattat att man ej
ger kärnvapen från sej.

Putin som ju är så from
kräver ingen helgedom
åt nordkoreanerna,
vars stöd är bra att ha.

Dom får ateisten Kim 
fästa med partiets lim,
ingen storrysk missionär 
gör någon insats där.

Allt är bara bluff och båg,
Gammalsvenskbys kyrkor låg
vackra innan Putin kom
och helt förstörde dom.

Fromma Trump och Putin har 
ändå många präster kvar,
patriarker, biskopar
och megapastorspar.

Enligt Jesus finns det risk
för att biskopar får pisk
när han kommer hit igen,
om de blev maktens män.

Som en god förvaltare
vårdar man sitt altare,
kryper ej för kejsaren
men tjänar syskonen.

(Se Lukas 12)





Trump och Putin, vilket par!































Trump och Putin, vilket par!
Lillebror och Lillefar,
morot och potatisknöl
med bröl och blodigt söl.

Pratar just som de har vett,
sällan har man hört och sett
något riktigt lika dumt
och, framför allt, så skumt.

För hur kunde Donald Trump
börja spå i kaffesump
om en ljus och ljuvlig fred
att glädja världen med?

Putin är diktator ju,
farlig mer än andra sju,
han vill ge Ukraina spö
och se dess frihet dö.

Trump är mest en idiot,
en som lydigt tar emot
ryssarnas information
och sprider den i tron

att han mött en vän och bror,
som på samma värden tror,
på sej själv och mammons makt
och folk som går i takt.

Men Zelensky däremot
ser de båda som ett hot,
han vill inte skriva på
allt dumt de hittar på.

Putins grymma bombanfall
och nån sällsynt jordmetall 
gör nu Trump i huvet sjuk,
mot Putin blyg och mjuk.

Men Zelensky ska ha däng,
Trump och Putin gått i säng
för att smida planer för
den dag då hoppet dör,

hoppet om en rättvis fred,
där Ukraina får va' med
utan att dräneras först 
av Trumps och Putins törst.

(26/2 2025. Upp till motbevis! Jag har så gärna fel).