tisdag 21 mars 2023

Flickan med kattungen

















Mjukt i länstolns famn den lilla 
vilar i sin vita dräkt,
lutar lockigt huvud stilla 
över sina blommors släkt. 

Nyss ur trädgålns skuggor sprungen, 
med en herrlig blomsterskatt, 
följdes hon av täcka ungen 
till den stora gråa katt. 

Smidig, i dess knä han leker, 
gömmer väl sin klo så vass, 
och den runda armen smeker 
med sin svarta sammetstass. 

Se! den friska purpurrosen 
bjuder flickan honom då; 
han förlägen vänder nosen, 
kan dess vällukt ej förstå. 

Flickan än en gång försöker, 
bjuder mognat smultronbär; 
kattens oro blott sig öker, 
han vill slippa allt det där. 

Osedd bakom dem sig smyger 
sakta gamle Farbror då; 
ur hans stora pipa flyger 
röken, virvlande och blå. 

Barnets änglahuvud blickar 
ur de lätta skyar fram; 
hon åt Farbror vänlig nickar, 
ropar leende: "Fy skam!" 

Men han svarar: "Ja, ni fela 
lika mycket båda två: 
du kan ej min njutning dela, 
kisse kan ej din förstå."

 

måndag 20 mars 2023

Takdröp

 














Dä sir ut som dä börjer vänna
å äntligen gå fram mot vår,
för värmen har gitt sä tä känna
och kaeln känns inte sa svår.

Dä ä då föll sjölvesta maken
va lässle de bir på en gång,
då dä börjer drypa tå taken
å en hör lite fuglasång.

Ja sitter och titter på baren,
å sa gla som ett bar jag bir,
då ja sir döm leka på skaren
i tag iddele kut döm gnir.

Men än får vi kallnätter töla,
å vänta på värmens vär.
Från take dä dryper en smöla.
En undres om låjen är här.





Borstpojken


File:ClothesBrush.JPG













Som klockan slår, så är jag här! — 
Se hur min herre sover där, 
Han är väl trött av dansen. 
Nu skall jag snygga upp hans dräkt. — 
Ja, om jag inte honom väckt, 
han aldrig fått den kransen, 
som hänger där med vissna blad, 
men gör magistern stolt och glad. 

Här ha vi nu hans svarta frack 
av punschen fläckad! Ack, ack, ack! 
Hur kunde han så spilla? 
Och västen, nyss så vit och fin, 
är nu bestänkt med mörkrött vin, 
det är ju gruvligt illa! — 
Nu friskt — en karl, så-fri och frank, 
bör också ha sin stövel blank! 

Den vita mössan på jag tar, 
den blanka värjan djärv jag drar 
och leker ”vara herre.” 
Men då jag skulle lärd och klok 
studera mången dammig bok, 
det vore kanske värre! 
Nej, jag tar borsten nu igen 
och fäktar ändå bäst med den. 

Om söndag med min herres väst, 
borstnejlikan i rocken fäst, 
och skimrande i solen 
på bron jag med mitt metspö står; 
till Eklundshof jag munter går, 
och tänker ej på skolen. 
Men måndagsmorgon med all nit 
jag väcker upp min herres flit. 

Se så ja! — nu är fracken bra, 
och stövlarna. Tack skall du ha, 
de nu som nya skina! 
Nu, herre! kan han vakna tryggt, 
ty nu är allting blankt och snyggt, 
och ingen vågar grina. 
Friskt vatten jag från källan bär, 
ty törstig nog han vara lär. 

Trara lala! — Nu bär det av, 
liksom en häst i ystert trav, 
och hunden med mig springer! 
Hur vackert här på backen är! 
Se, nätta flickan vatten bär, 
men klockan åtta ringer. 
Tillbaka som en pil jag far. — 
Säg, herre! var jag inte snar?

Apollofjäriln
















Liljehvita, purpurstänkta 
fjäril, med Apollos namn, 
höjer nu du vingen sänkta, 
ur en solros öppna famn? 
Far du genom tysta lunden, 
som ett glatt, bevingat bud: 
"Redan ljusnar morgonstunden, 
snart han kommer, dagens gud!" 

Tyst jag följer dig. Så sällan 
ser man här en syn så skön! 
Sänker du dig ned vid källan; 
dröjer du på ängen grön? 
Njuponblomman rodnar stilla, 
undrar var du kom ifrån. — 
Ur det ringa, ur det lilla, 
nektar tar Apollos son.

Kål- och Nässelfjärilarna




Hårt är att från en kålmask stamma 
och sig förföljas se med harm. 
Svårt att en nässla få till amma
och näras vid så vresig barm. 

Dock får man sig i puppan gömma 
och bli en fjärilskandidat. 
Ja, blommorna din härkomst glömma, 
där ingen är Aristokrat. — 

Men varför dig till liljan böja? 
Se, Mutter väppling håller krog! 
Hos henne kan du gärna dröja, 
hon ger dig villigt, ger dig nog! 

Din ätt ändå bland nässlor trives, 
på sådant lever mången man. 
Du vita jämt från kålen drives, 
ditt ursprung ej förnekas kan. 

*

— Men lycklig den, som äger vingar! 
Den når väl höjden någon gång. 
Glatt från förtalet du dig svingar
och blev dock ämne för en sång!

100 år sedan Södergran föddes: Två gudinnor

















När du såg lyckans ansikte, 
blev du besviken: 
denna soverska med slappa drag, 
var hon den mest tillbedda och den oftast nämnda, 
den minst kända av alla gudinnor, 
hon som härskar över de vindstilla haven, 
de blommande trädgårdarna, de ändlösa solskensdagarna, 
och du beslöt att aldrig tjäna henne. 

Närmare trädde dig åter smärtan med djupet i ögonen, 
den aldrig åkallade, 
den mest kända och minst förstådda av alla gudinnor, 
hon som härskar över de stormiga haven och de sjunkande skeppen, 
över de fångna för livet, 
och över de tunga förbannelser som vila med barnen i mödrarnas sköten.

Putte, Putte, gamle vän

(mel: "SJ SJ gamle vän") 
















I. 

Putte, Putte, gamle vän, 
synd att du regerar än. 
Efter 20 år och mer 
du borde kliva ner. 

Varför ska du hålla på? 
Inte ska man mörda så, 
sprida skit, så har det sagts, 
som i kalsonger lagts. 

Rysslands folk förtjänar mer, 
inte att du själv dej ger 
egna lyxiga palats 
med dunkel föresats. 

Krig med hundratusen man 
lät nåt innan världen brann, 
men nu vet de flesta vad 
som sker en bombad stad. 

I Ukraina bor ett folk 
som förstår dej utan tolk. 
Vill du vara deras vän, 
bete dej då som en! 

Putte, Putte, gamle vän, 
festligt att du lever än, 
men snart blir du 70 år 
 och graven redo står. 

Då kan du väl lika bra 
dra dit pepparn växer, ja, 
hoppas inom kort du är 
 en bortrest pensionär! 

PS. Tar du Lukasjenka med 
kan demokrati och fred 
rå i Kiev, Minsk, Moskva, 
ge makt åt kvinnorna! DS.

Den 22 februari 2022


II.

Putler, Putler, gå och dö!
Jag har lagt ett litet frö
i din lilla kortkalsong
där ingen kan få fjong.

Fröet växer till en ros,
när du blivit bara mos
och Ukraina återtar
sin frihet, lillefar.

Lenin, Stalin, Putin har
inget hut i kroppen kvar.
De besudlat Rysslands själ,
kan bara ha ihjäl.

Ivan den förskräcklige
var väl mest den äcklige,
Peter, han var fegisen 
med många tusen män.

Katarina stor och fet
gav oss rysk normalitet:
stal en kvadratmil om dan
och levde sedan fan.

Ändå är de sista tre
just de läromästare
Putler enligt Lavrov fick,
så gick det som det gick.

Och som gammal kommunist,
liksom Kirill leninist,
blev han kyrklig stalinist,
helt samvetslös till sist.

Solros, solros, fin du blir,
öppet är ju ditt visir
och du ser mot solen opp
med kärlek, tro och hopp.

Vårdagjämningen den 20 mars -23

Den obesjungna
















Väl ögon, läppar, kinder, panna 
beprisats både förr och nu, 
med vackra ord och bilder granna — 
det ha vi hört båd’ jag och du. 
Men aldrig nånsin, som jag vet, 
i någon bok, jag råkat läsa, 
jag funnit än att en poet 
besjungit har sin skönas näsa. 
Vad! denna stolta äreport, 
där mänskoanden första gången 
sitt segerrika intåg gjort, 
är den ej värdigt mål för sången? 
Var doft så fint den fattar opp, 
vid minsta oljud lätt den rynkas; 
jag har i denna stund ett hopp, 
att sådan fördom snart skall ynkas. 
Jag därför näsvist nu min sång 
just till den obesjungna ställer; 
må blott min egen ej bli lång 
och allmänhetens icke heller!

100 år sedan Södergrans död: Höstens sista blomma





















Jag är höstens sista blomma. 
Jag blev vaggad uti sommarens vagga, 
jag blev ställd på vakt mot nordens vind, 
röda flammor slogo ut 
på min vita kind. 
Jag är höstens sista blomma. 
Jag är den döda vårens yngsta frö, 
det är så lätt att som den sista dö; 
jag har sett sjön så sagolik och blå, 
jag hört den döda sommarens hjärta slå, 
min kalk bär intet annat frö än dödens. 
Jag är höstens sista blomma. 
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
jag skådat ljus från fjärran varma härdar, 
det är så lätt att följa samma väg, 
jag skall stänga dödens portar. 
Jag är höstens sista blomma.

100 år sedan Södergrans död: Oroliga drömmar



Fjärran från lyckan ligger jag på en ö i havet och sover. 
Dimmorna stiga och fly och vindarna växla, 
jag drömmer oroliga drömmar om krig och stora fester 
och att min älskade står på ett skepp och ser 
hur svalorna flyga och känna ingen längtan! 
Det är något tungt i hans inre som icke kan röra sig, 
han ser skeppet glida in i den ovilliga framtiden, 
den skarpa kölen skära in i det motsträviga ödet,
vingar bära honom in i det land, där allt vad han gör är förgäves, 
i de tomma och fåfänga dagarnas land långt borta från ödet ...

100 år sedan Södergrans död: Inledande anmärkning

EDITH SÖDERGRAN


SEPTEMBERLYRAN
DIKTER


INLEDANDE ANMÄRKNING

Att min diktning är poesi kan ingen förneka, 
att det är vers vill jag icke påstå. 
Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm 
och därvid kommit underfund med 
att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, 
d v s på rytmens bekostnad. 
Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. 
Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp 
vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. 
Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. 
Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

200 år sedan Stagnelii död: Resa, Amanda, jag skall

 




















Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.

Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked,
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.

O, huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.

Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen i tu.

Himmelska land han skådar bakom: arkadiska bygder,
sökte förgäves här, flyttas av aningen dit.

Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.

Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnes ro;

tills, i bländande glans, den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst

väcker de sovandes par, ljuvtklingande: "Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskande två! Eden begynner sin maj.

Daggiga rosor i parkerna stå: att brytas av eder
vänta de: livsens träd blommar av njutning och hopp."

Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.


E J Stagnelius:
Målning baserad på den silhuett som sägs utgöra det enda kända porträttet av Stagnelius

100 år sedan Södergrans död: Violetta skymningar
















Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, 
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer... 
Gula solskensdagar med granna blickar, 
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp... 
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli... 
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen, 
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå, 
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

söndag 19 mars 2023

Höjer jag Kristi lekamen

 















Höjer jag Kristi lekamen.
Att den inte bränner mig!

Att mina händer inte vissnar
under hettan

att mina ögon ej blir blinda
av Guds härlighet

att mina läppar vågar
detta glödande kol!

För eldens svalka
och min blindhets klarsyn
slår jag min panna
emot altarhällen
ordlös
inför att det finns
en så djärv tanke:

En Gud som vågar komma
utan villkor.


R P Olofsson:

lördag 18 mars 2023

Tankar i omklädningsrummet

















En folkpartifarbror från Kinna
fick Rättvisa Gudrun att spinna.
Han födde ett barn,
den jämställda karln,
så folket tog honom för kvinna.

En queerliberal ifrån Glen
som tröttnat på "kvinnor" och "män"
brast ut: vår regering
kan slippa kvotering
om alla blir "den" eller "hen".

En ammande vän från Lill-Rösten
på "herrarnas" gick hela hösten.
Förbud fanns det inga,
för sånt ansågs tvinga
personen att skära bort brösten.

En skäggprydd från Bollebergstoppen
på "damernas" visade kroppen.
Protester kom inga,
man vill ju ej tvinga
en mänska att skära av snoppen.

En trögtänkt partipamp från Lummen
på queerkurs till sist fick ur tummen
och började storma
de heteronorma
och könsstereotypa omklädningsrummen.

100 år sedan Södergrans död: En strimma hav

















Det är en strimma hav, som glimmar grå
vid himlens rand, 
den har en mörkblå vägg, 
som liknar land, 
det är där min längtan vilar 
innan den flyger hem.

100 år sedan Södergrans död: Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland

















Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland, 
har du nånsin i längtan vid gallret stått 
och sett hur på drömmande stigar 
kvällen förtonat i blått? 

Var det icke en försmak av ogråtna tårar
som liksom en eld på din tunga brann, 
när över vägar du aldrig gått 
en blodröd sol försvann?

100 år sedan Södergrans död: Det gamla huset















Hur nya ögon se på gamla tider 
likt främlingar som intet hjärta ha ... 
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar dem ingen ser. 
Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet 
bland främlingar som bygga nya städer 
på blåa kullar upp till himlens rand, 
jag talar sakta med de fångna träden 
och tröstar dem ibland. 
Hur långsamt tiden tingens väsen tär, 
och ljudlöst trampar ödets hårda häl. 
Jag måste vänta på den milda döden 
som bringar frihet åt min själ!

Gamla vänner












Barndomsböcker, nötta, kära,
på min hylla än I stån,
och jag håller er i ära
liksom vänner fjärran från.

Vänner, ja! När lampan tändes
fordom i min faders hus,
huru skönt och tryggt det kändes
läsa er vid stormens brus.

Ute snön i mörkret yrde,
inne björkvedsbrasan brann,
spinnrockshjulet mamma styrde,
Silkestass i soffan spann.

Det var ro och det var trevnad,
och från bokens vita blad
sagans underbara vävnad
växte praktfull, rad för rad.

Äventyr i brokig skara
drogo då min syn förbi,
speglades i färger klara
i min unga fantasi.

Där låg Snövit i sin kista,
Lejonhjärtas riddartåg,
Mohikanens strid, den sista,
mina gosseögon såg.

Sotarmurres liv på taken,
kapten Hatteras på vakt,
prins Alladin i gemaken,
präriejägarns rödskinnsjakt. -

Allt steg fram i vinterkvällen
och fick glans av brasans sken,
medan stormen ifrån fjällen
omkring gårdens knutar ven.

Längesedan gården brunnit,
sagoböckers tid förbi,
men fast livets höjd jag hunnit,
vänner jämt vi skola bli.'

Ofta nog i sorgens timma
tar jag ifrån hyllan er -
kära bilder lysa, glimma,
när på edra blad jag ser.

Skymningsbrasan åter brinner -
jag kan höra hennes sus -
och det gyllne linet spinner
mor i hennes röda ljus.

Över boken lutad sitter
där en parvel liksom förr,
medan yrsnöns vita glitter
samlar drivor vid vår dörr.

D Fallström:

fredag 17 mars 2023

Jag kan mig ej förstå på orrens slappertyska

 













Jag kan mig ej förstå på orrens slappertyska,
Gud vet, vad trasten vill, jag tror han talar ryska;
likväl så ser man, mor hon nalkas tätt till far,
så är väl talet mörkt, men meningen är klar.



J Runius:

torsdag 16 mars 2023

Stig Dagerman 100 år: Birgittasvit






















I.

I vilket vatten är den vinge doppad 
som dryper svårmod över jordens panna? 
I vilket mörker har vårt träd gått vilse, 
det där duvan sedan länge sover? 
Fråga inte natten. Inte himlen heller. 
Natten är en bro, dess räck är döda frågor. 
Himlen är ett valv av alla döda tårar. 
Nattens sjukdom är ett vaket ögas glans. 
Himlens sjukdom heter stjärnor. 
Vad min egen heter vet jag icke. 
Men det finns en värk i universum 
som blott en icke älskad känner. 
Det finns en grav för våra öppna båtar. 
Det finns ett hav där fallna stjärnor sover 
när deras värk för alltid slocknat. 
Jag är en fallen stjärna själv, Birgitta. 
Jag föll fel. Jag föll till jorden. 
Jag är en del av jordens värk. 



II. 

Var är den sömn som likt en skattekista 
bevarar smärtan, oron, längtan rena? 
Var finns den dröm som låter sömnen sova? 
Var gömmes hoppet för det sjuka berget 
som slickar sina marmorsår i solnedgången? 
Finns det ett hopp om att min sten skall blöda? 
Ett evigt hopp har den som evigt längtar.
Vågor heter havets största längtan. 
Himlens största längtan heter moln. 
Namnlös är min egen största längtan. 
Men när havet sjunger och när himlen gråter 
värker min sten som kunde stenar längta. 
Som skäret värker av ett nattligt vattens plåga, 
som björken värker under regnets piska. 
Havet längtar upp till dig, Birgitta. 
Därför fläckas klippan av dess vita blod. 
Himlen längtar ner till dig, Birgitta. 
Därför gråter den i afton så. 
Min egen längtan är i sten och hav och himmel. 



III. 

Det finns ett fängelse som alla känner. 
Det finns ett okänt fängelse på okänd ort. 
Det finns ett galler bakom vilket alla törstar. 
Ett galler finns som självt av törst förgås. 
Det finns ett fängelse för alla båtar. 
Det kallas havet av de evigt fångna. 
Det finns ett fängelse för alla hav. 
Havets stränder håller havet fånget. 
I stiltjens häkte skakar stormen gallret 
och stormens murar stänger stiltjen inne. 
Himlens fängelse är våra ögons tröghet. 
Kroppens är av andra kroppar timrat. 
Av ljus är väggarna i nattens celler 
och dagens fängelse är nattens frihet. 
Det finns ett fängelse som alla känner. 
En frihet finns som alla anar. 
I mitt eget häkte är jag låset. 
Jag är min egen frihets nyckel. 
Vem vet vad frihet är, Birgitta, 
om icke den som älskar gränslöst?



IV. 

Något äger alla som måste älskas. 
Alla vill bli älskade för det de inte äger. 
Gräset för sin resning, för sin mjukhet stenen. 
Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning. 
För sin flykt kräver kalkonen kärlek 
och albatrossen för sin gång på däcket. 
Näktergalen vill bli älskad för sin skönhet. 
Varför jag vill bli älskad vill jag icke veta. 
Men darrande drar vi varandra ur varandras koger. 
Darrande avskjuter vi varann från samma båge. 
Endast brinnande murar lyser våra flyende pilar. 
Vi flyger till landet där alla murar växer neråt. 
Där seglar jag varsamt din vita båt ut på sjön 
som inte finns. Den är full av heta stenar. 
Den har en storm som älskar starka segel. 
Sjöfarande varnas: Se upp för vår drivande mina! 
Sjöfarande varnas: Vårt bogvatten har ett bräm av eld! 
Snart seglar vi under vattnet i vår brinnande båt. 
Djupare stiger vi med brinnande segel 
dit där vår sten för alltid ligger begraven. 
Jublande krossar den vår bräckliga köl. 
Brinnande slungar vi oss i förintelsens famn. 
Elden svalkar oss med sina fågelvingar. 
Endast en gång finner man, Birgitta, 
den dyra sten man med en älskad äger. 
Men inte skall Birgitta frysa för den enda gångens skull. 
Låt oss klä varann i brunna murars aska. 
Låt oss sjunka uppåt mot den bottenlösa ytan. 



V. 

Du är en öppen bok i mina händer. 
Du är en dagbok vilken livet för. 
Jag måste skynda mig att läsa dig.
Jag får aldrig läsa dig till slut. 
Jag är en öppen bok i dina händer. 
Jag är en följetong i livets veckotidning. 
Allt vi äger är oktober månads nummer. 
Vi måste läsa medan dagen varar. 
Vi får aldrig läsa oss till slut. 
Det står en vit bro över oktobers skogar. 
Blåsten byggde den med månens hjälp. 
Den har ett fäste i septembers vemod. 
Den har sitt andra fäste i novembers mörker. 
Vi får aldrig vandra den till slut. 
Det finns en ö av ensamhet, Birgitta, 
dit alla vita broar leder. 
Den är det enda varom livet skriver. 
Men inte skall Birgitta gråta över ön som är inom oss. 
Vi måste läsa medan boken varar. 
Vi måste vandra medan bron står kvar.
 

VI, 

Snart sätter hösten sina stora yxor 
till den stam varpå vår längtan växer. 
Snart skingrar havet alla älskandes flottiljer. 
Vi driver frysande mot nakna öar. 
För den sin kärlek överlever är havets öar till. 
Där är en strand man skall beträda ensam. 
Där är en frihet, för stor för alla. 
Vår största frihet heter ensamheten. 
Den största ensamheten kallas döden. 
Där löper alla broarna tillsammans. 
Där flyter alla öarna ihop. 
Där finns en läsesal med livets tjocka böcker. 
Där sover yxorna den sista sömnen. 
Där finns den stjärna vilken ingen himmel stinger. 
Där finns det enda alltid klara, alltid stilla havet,
som aldrig längtat vågor. 
Av tårars klarhet är dess klarhet lånad, 
av deras vemod vilka älskat ensamt. 
Inte skall Birgitta gråta för det klara havets skull. 
Först i den största ensamheten skall vi äntligen få mötas.

Madame är död och ligger blek i sängen






















Madame är död och ligger blek i sängen
och ser så gruvligt trött och liten ut.
Madame är död och skådespelet slut
och scenen dold av dessa sängomhängen.

Jag såg ju henne aldrig sova sött,
såg henne endast vaken le och tala.
Nu vet jag, att hon dolde det fatala
att hon var innerst gammal, hård och trött.

Hon var en liten näpen, road flicka
som fick av livets alla drycker dricka,
tills livet blev en kamp och ej en lek.

Hon blev så ensam, såg med ögon kalla
och trodde ingen, och jag svek som alla
ma belle dame, som nu är död och blek.


H Löwenhjelm:

Emanuel
















Baljor för åtta till sexton liter,
yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):



tisdag 14 mars 2023

100 år sen Södergrans död: Våra systrar gå i brokiga kläder






















Våra systrar gå i brokiga kläder, 
våra systrar stå vid vattnet och sjunga, 
våra systrar sitta på stenar och vänta, 
de hava vatten och luft i sina korgar 
och kalla det blommor. 
Men jag slår mina armar kring ett kors 
och gråter. 
Jag var en gång så mjuk som ett ljusgrönt blad 
och hängde högt uppe i den blåa luften, 
då korsades två klingor i mitt inre 
och en segrare förde mig till sina läppar. 
Hans hårdhet var så öm att jag icke gick sönder, 
han fäste en skimrande stjärna vid min panna 
och lämnade mig skälvande av tårar 
på en ö som heter vinter. -

Ja, visst gör det ont när knoppar brister



Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädens knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
 
K Boye: