I.
I vilket vatten är den vinge doppad som dryper svårmod över jordens panna?
I vilket mörker har vårt träd gått vilse,
det där duvan sedan länge sover?
Fråga inte natten. Inte himlen heller.
Natten är en bro, dess räck är döda frågor.
Himlen är ett valv av alla döda tårar.
Nattens sjukdom är ett vaket ögas glans.
Himlens sjukdom heter stjärnor.
Vad min egen heter vet jag icke.
Men det finns en värk i universum
som blott en icke älskad känner.
Det finns en grav för våra öppna båtar.
Det finns ett hav där fallna stjärnor sover
när deras värk för alltid slocknat.
Jag är en fallen stjärna själv, Birgitta.
Jag föll fel. Jag föll till jorden.
Jag är en del av jordens värk.
II.
Var är den sömn som likt en skattekista
bevarar smärtan, oron, längtan rena?
Var finns den dröm som låter sömnen sova?
Var gömmes hoppet för det sjuka berget
som slickar sina marmorsår i solnedgången?
Finns det ett hopp om att min sten skall blöda?
Ett evigt hopp har den som evigt längtar.
Vågor heter havets största längtan.
Himlens största längtan heter moln.
Namnlös är min egen största längtan.
Men när havet sjunger och när himlen gråter
värker min sten som kunde stenar längta.
Som skäret värker av ett nattligt vattens plåga,
som björken värker under regnets piska.
Havet längtar upp till dig, Birgitta.
Därför fläckas klippan av dess vita blod.
Himlen längtar ner till dig, Birgitta.
Därför gråter den i afton så.
Min egen längtan är i sten och hav och himmel.
III.
Det finns ett fängelse som alla känner.
Det finns ett okänt fängelse på okänd ort.
Det finns ett galler bakom vilket alla törstar.
Ett galler finns som självt av törst förgås.
Det finns ett fängelse för alla båtar.
Det kallas havet av de evigt fångna.
Det finns ett fängelse för alla hav.
Havets stränder håller havet fånget.
I stiltjens häkte skakar stormen gallret
och stormens murar stänger stiltjen inne.
Himlens fängelse är våra ögons tröghet.
Kroppens är av andra kroppar timrat.
Av ljus är väggarna i nattens celler
och dagens fängelse är nattens frihet.
Det finns ett fängelse som alla känner.
En frihet finns som alla anar.
I mitt eget häkte är jag låset.
Jag är min egen frihets nyckel.
Vem vet vad frihet är, Birgitta,
om icke den som älskar gränslöst?
IV.
Något äger alla som måste älskas.
Alla vill bli älskade för det de inte äger.
Gräset för sin resning, för sin mjukhet stenen.
Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning.
För sin flykt kräver kalkonen kärlek
och albatrossen för sin gång på däcket.
Näktergalen vill bli älskad för sin skönhet.
Varför jag vill bli älskad vill jag icke veta.
Men darrande drar vi varandra ur varandras koger.
Darrande avskjuter vi varann från samma båge.
Endast brinnande murar lyser våra flyende pilar.
Vi flyger till landet där alla murar växer neråt.
Där seglar jag varsamt din vita båt
ut på sjön
som inte finns. Den är full av heta stenar.
Den har en storm som älskar starka segel.
Sjöfarande varnas: Se upp för vår drivande mina!
Sjöfarande varnas: Vårt bogvatten har ett bräm av eld!
Snart seglar vi under vattnet i vår brinnande båt.
Djupare stiger vi med brinnande segel
dit där vår sten för alltid ligger begraven.
Jublande krossar den vår bräckliga köl.
Brinnande slungar vi oss i förintelsens famn.
Elden svalkar oss med sina fågelvingar.
Endast en gång finner man, Birgitta,
den dyra sten man med en älskad äger.
Men inte skall Birgitta frysa
för den enda gångens skull.
Låt oss klä varann i brunna murars aska.
Låt oss sjunka uppåt mot den bottenlösa ytan.
V.
Du är en öppen bok i mina händer.
Du är en dagbok vilken livet för.
Jag måste skynda mig att läsa dig.
Jag får aldrig läsa dig till slut.
Jag är en öppen bok i dina händer.
Jag är en följetong i livets veckotidning.
Allt vi äger är oktober månads nummer.
Vi måste läsa medan dagen varar.
Vi får aldrig läsa oss till slut.
Det står en vit bro över oktobers skogar.
Blåsten byggde den med månens hjälp.
Den har ett fäste i septembers vemod.
Den har sitt andra fäste i novembers mörker.
Vi får aldrig vandra den till slut.
Det finns en ö av ensamhet, Birgitta,
dit alla vita broar leder.
Den är det enda varom livet skriver.
Men inte skall Birgitta gråta
över ön som är inom oss.
Vi måste läsa medan boken varar.
Vi måste vandra medan bron står kvar.
VI,
Snart sätter hösten sina stora yxor
till den stam varpå vår längtan växer.
Snart skingrar havet alla älskandes flottiljer.
Vi driver frysande mot nakna öar.
För den sin kärlek överlever
är havets öar till.
Där är en strand man skall beträda ensam.
Där är en frihet, för stor för alla.
Vår största frihet heter ensamheten.
Den största ensamheten kallas döden.
Där löper alla broarna tillsammans.
Där flyter alla öarna ihop.
Där finns en läsesal med livets tjocka böcker.
Där sover yxorna den sista sömnen.
Där finns den stjärna vilken ingen himmel stinger.
Där finns det enda alltid klara, alltid stilla havet,
som aldrig längtat vågor.
Av tårars klarhet är dess klarhet lånad,
av deras vemod vilka älskat ensamt.
Inte skall Birgitta gråta
för det klara havets skull.
Först i den största ensamheten
skall vi äntligen få mötas.
!
