Skyhögt berget står

Skyhögt berget står, 

smal och brant är stigen 

som till krönet når, 

faror ideligen 

kräver dristigt blod, 

bön och offermod.

Hellre ändå nöd 

under pilgrimsfärden 

än en evig död 

efter fröjd i världen. 

Herre, rista in 

det i själen min.

J Bunyan:

Att vara pilgrim

Den som hos Gud ska stå

i högtidskläder

vill djärvt mot målet gå

- kom, vind och väder! -

vill ej av motgång mer

sej låta helt slås ner,

nej, som en förmån ser

att vara pilgrim.

Vem som än hotar med

faror och hunger

stör mest sin egen fred,

pilgrimen sjunger,

slår inte till reträtt,

ej räds för ormens ätt,

nej, fröjdas åt sin rätt

att vara pilgrim.

Gud, som sänt Anden ut

att i oss brinna,

ger hoppet att till slut

himmelen vinna.

Den som har denna skatt

ej fruktar hån och skratt,

nej, önskar dag och natt

att vara pilgrim.

J Bunyan:

 

Vid resning av vård i Fjällbygden

Lövliden i Vilhelmina år 1943

Det var en gång - en gång för länge sedan -
då här var bara gammal skog och myr. 

Då kom ett mänskopar att stanna, medan 

de väntade på livets äventyr.

De fiskade, de redde sig en stuga,

och höll den regnet ute, fick den duga.

Då var naturen ond - i skogen funno

befängda makter rum för skumma trick.

Det var ej uvens ögon då, som brunno

ur klyftan, men hin Håles arga blick,

och vittror, små och grå men yverborna,

befunnos mitt i branten geta korna.

Men mannen tog att snickra, smida, lagga

och bärga starr från myren eller mon.

Det kom en ko - det gungade en vagga

och där blev gröna fläckar omkring bron.

Där röjdes ris, det blev en plats för plogen,

och mörksens makter trängdes ut ur skogen.

Det går ej av sig själv att odla jorden,

och ingen stuga reses av sig själv,

ty är en vrå av ödemarken vorden

till hem för mänskor mellan berg och älv

och bjuder skygd och ger en daglig föda,

förvisso har det kostat ärlig möda.

Vi se dem - män och kvinnor genom åren,

så långa dagar för en mager kost,

så många suckar för den sena våren,

så mycken ångest inför höstens frost,

så varma böner för det torra brödet,

då barken kanske var det sista stödet.

Och den, som sett hur fattigdomen fårat

en barkad kind på fordom glad kamrat,

och den, som mött en sliten kvinnas tårar,

då hennes ungar kvedo efter mat,

den vet en del, vad odlarfolket kände,

då jakt och fiske svek, och frosten brände.

Det första odlarfolket är beskrivet,

och det är skildrat av dess egen tolk,

vad allt som tarvades att rädda livet. - - -

Hur kunde därvid detta arma folk

få tid och kraft att kring den egna härden

ge andra arv och skapa nya värden?

Hur kunde dessa män och kvinnor samla

ur all sin hårda kamp för dagligt bröd

en skatt att skänka, då de blivit gamla,

till dem som föga prövat samma nöd

och kanske inte alltid tacksamt kände

förpliktelsen mot torvan, som de vände?

Dock nya stugor byggdes, tegar brötos

ur skogbevuxen mark om än så hård,

och myrar dikades och stenar skötos. -

Nu ligger bygden här med gård vid gård,

och långa vägar väva sammanbandet

med socknen, länet och med fosterlandet.

Vi se i anden skugga efter skugga

av män och kvinnor granska oss i dag.

En kaffepanna och en svartbränd snugga

med mässingdosan vandrar över lag,

och aftonvarden lyfts ur näverkonten

vid rök - från andra sidan horisonten.

Vi se Er så och icke annorlunda,

Ni gamla fäder - Ni ha fyllt Ert värv,

och illa vore, om i dar som stunda,

vi läte arvet råka i fördärv.

Nej, det ska leva, och vår by må stånda

en fridens borg i tidens stora vånda.

Vi resa fädrens vård bland furustammar

och lingonris i mitten av vår by.

Så länge ännu vinterns norrsken flammar

och sommarsolen silar genom sky,

vill vården bära bud till sena leder

om hårda nävar, energi och heder.

(Ur Från bygd och vildmark 1943)

S Arbman:

Höstvisa

Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

C F Dahlgren:
 

På 100-årsdagen av Dan Anderssons död: Epilog

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

D Andersson:

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Avskedssång till Broder Joachim

Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård.
Du skall hälsa gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.

Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.

Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!

Du skall hälsa alla Pajsos gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.

Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog!

D Andersson:

Det regnar

Älskade, vakna upp, stig ut på trappan!
Härligt gråa och stilla moln ha samlats.
I den dunkla, doftande natten
sakta regnet faller.

Sträck dina armar ut, och känn hur ljuvligt
svala dropparna tätt ur molnen dugga.
Känn - lev in, min älskade, djupt
i jordens tack till himmeln!

Lätt och milt det prasslar i torra löven,
örternas brända kroppar i vällust sträckas.
Tacksamt andas sädesfälten
som genom dunklet skimra.

Svagt den sinade bäcken börjar porla,
och till höger om den i hasselsnåren
under de gråa molnen sjunger
den gråa näktergalen.

R Jändel:

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Fången

Tre trappsteg leda till solens port,

tre trappsteg av fuktig sten -

Jag får vandra dem en gång när bot jag gjort -

genom dörren av järn skall jag blek gå ut

och gråta i solens sken.

I min källarehåla jag talat med Gud -

han var så hög och hård,

han gav oss vreda och stränga bud,

men bländar med glansen av klädnadens fåll

in i nödens och brottens gård.

Tre trappsteg av synd har jag längesen gått,

tre trappsteg av bot äro mer -

jag skall vandra dem sakta år efter år,

och en gång skall jag bada mitt grånande hår

i en sol som aldrig går ner.

D Andersson:

Härinne i furudungen

Härinne i furudungen,
däruppe på gråstenberg,
där växer och blommar ljungen
i purpur- och rosenfärg.
Den växer bland bräken och enar,
den växer bland mossiga stenar,
den väver sin vackra matta
utöver de fattiga berg.

Den växer på mark så mager,
den blommar i höstens tid,
dock står den så täck och fager,
dock doftar den ljuvligt blid.
När sommarens fägring gulnar
och hösten i töcken mulnar,
då sända dess honungsdofter
en fläkt av förnöjsam frid.

De tusende blomster fina,
som fagra på heden stå,
mot solen så glatt de skina,
de skina mot himmel grå.
De göra så gott de kunna,
all världen så väl de unna,
all världen de ville giva
sin egen glädje, de små.

A M Roos:

Är jag intill döden trött

Är jag intill döden trött,

ganska trött,

mycket trött,

sjuk och trött och ledsen.

Långt var vägen, som jag nött,

ingen liten vän jag mött.

Jag är trött,

ganska trött,

sjuk och trött och ledsen.

Säg, var hålls min lille vän,

rare vän,

ende vän

i den vida världen?

Hjärtat har jag hårt i bänn.

Kommer, kommer du igen

lille vän,

rare vän

i den vida världen?

Kom och hjälp mig för Guds skull,

för min skull,

för din skull,

du, som ensam kan det!

Världen är av sorger full,

allt som glimmar är ej gull.

För Guds skull,

för min skull,

hjälp mig, du som kan det!

H Löwenhielm:

Ni kära Guds barn som för himmelen övar

Ni kära Guds barn som för himmelen övar, 

hur är det med kärleken, om ni er prövar? 

Säg, är ni nu ett genom kärlekens band 

och brister det bandet ej sönder ibland? 

Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, 

må Herren för söndringens ande er skona 

och kärlekens Ande i hjärtana trona! 

Jerusalem är vår gemensamma moder 

och varje dess barn är en syster, en broder. 

Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, 

en Fader, en Ande, en tro och ett dop. 

Om vi av Guds kärlek rätt började brinna 

så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna 

och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna. 

Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla 

och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. 

Han ser ej på gåvornas olika glans, 

han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. 

Och vi är ju hans för att älska varandra 

och ej för att misstro och döma och klandra 

de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 

Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: 

kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, 

ej blygas för Kristus, fast ringa han är 

i alla föraktade lemmar han bär. 

Ja, må vi förenas, så gamla som unga, 

att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga 

om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 

O, må vi då söka av innersta hjärta 

att älska varandra i glädje och smärta, 

förenade blott i den Frälsares tro, 

vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. 

Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, 

vars höga och heliga namn vi får bära, 

och prisa hans nåd både fjärran och nära! 

Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen 

när syskonen samlade står inför tronen 

och sjunger till glädje för Gud och hans Krist 

och älskar varandra, men då utan brist. 

Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, 

och redan i hoppet min ande sig sträcker 

dit upp, där den eviga morgonen bräcker!

Jungfru Maria satt och sang

Jungfru Maria satt och sang,
hon hade en bok uti sin hand,
hon hade Jesum på sitt knä,
Gud bevare folk och fä!
Gud bevare stad och land!
Gud bevare kvinna och man!
Gud bevare större och mindre!
Jesus vare nu härinne!

Månaderna

Den som har ledsamt i September
och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist:

Gula kväkande grodor

Gula kväkande grodor
ur var mänskas mun
oförhappandes:
Man kan inte
man bör inte
man får inte
(t.ex. skriva som just nu).

Kan – kvack
bör – kvack
får – kvack
                              kvack!


H Parland:

Var det ej i går

Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop
och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.

När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.
När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.

E Södergran:

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

D Andersson:

Sensommar

Gulmåran doftar vid blekande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Kärleken är ljusets källa

Kärleken är ljusets källa,
kärleken är livets rot,
därför ska Guds budord gälla,
därför tas de fallna mot!
Jesus har den själv förklarat,
Anden har den uppenbarat,
den kan kännas i Guds frid
och det hopp vi tröstas vid.

Kärleken är livets krona,
kärleken är ljusets glans.
Därför ses nu Jesus trona
strålande av eldars krans.
Han som ljuset är och livet,
han för oss sej själv utgivit.
I Guds kärlek han förblir,
på en tron som av safir.

Kärleken är lagens fullhet
och fullkomlighetens band.
Den är vad vi alla skulle,
Andens frukt i varje land.
Med Guds kärlek som i Eden
växer på vår jord Gudsfreden.
Vi ska också bli med den
ett med själens bäste vän.

N F S Grundtvig:

Det finnes ingen som har tid i världen än Gud allena

Det finnes ingen som har tid i världen

än Gud allena.

Och därför komma alla blommor till honom

och den sista bland blommor

Förgätmigejen ber honom om en högre glans

i sina blå ögon

och myran ber honom om större kraft

att fatta strået.

Och bina be honom om starkare segersång

bland purpurröda rosor.

Och Gud är med i alla sammanhang.

När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen

och katten sin matmor.

Det var stor glädje för dem båda

men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman

och velat denna underbara vänskap

i fjorton år.

-
E Södergran:

Är människan ett hugskott blott

Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,
en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.

Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?

Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?

Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?

Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?

Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.


K Söderholm:

Pärlorna

Ett barn satt tyst i drömmar en dag vid älven blå
och log mot djupets ängel, som var ett barn också.

Ett pärlband barnet hade av finaste kristall,
så hade även bilden i vågen, klar och kall.

Och sorglöst efter annan en pärla barnet tog
och släppte ned mot ängeln, som där i djupet log.

Han återsände sina på samma tid och sätt,
men ack, på dem där uppe fann barnet aldrig rätt!

Snart kvar var blott en enda, helt sakta ned hon gled,
och nu stod barnet tomhänt och såg på ängeln ned.

Hans pärlband var försvunnet, just såsom barnets var,
och blott i stilla ögat stod nu en pärla klar.

Giv mig mitt pärlband åter, du ängel där i älv!
Så talte barnet sorgset till skuggan av sig själv.

Men ack, i samma stunden med vingen stormen rör
vid älvens lugna yta, och gyckelbilden dör!

Men barnet står och stirrar igenom tårar ned
uti det mörka djupet, dit varje pärla gled.

* * *

Som barnet sänker mången i tidens strida älv
ned sina dagars pärlor till skuggan av sig själv.

Först när den sista sjunker, och stormen vågen slår,
han blickar efter alla igenom sorgens tår.

Slutet på sagan

Min lille vän, nu är sagan slut
och prins och prinsessa är komna
till sitt eget rike med pomp och salut,
och nu så måste du somna.

Det hände dem alls inget särskilt mer,
sen de kom från den farliga färden.
Det var bara sånt som i allmänhet sker
med vanligt folk här i världen.

Prinsessan blev småningom gammal och fet,
och prinsen blev gammal och mager,
och hon fick migrän och familjeförtret,
och han, han fick krig och podager.

Men det skall du inte bekymra dig om,
för nu skall du sova bara,
och drömma att du är prinsen, som kom
och frälste prinsessan ur fara.

Och när du har drömt just så långt som så,
tar solen dig redan på sängen,
och då skall du kvickt få kläderna på,
för i morn slår de hö på ängen.

S Lindström (Tristan):

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

Jag lyfter ögat mot himmelen

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Till dig, o Gud, som är barnens vän,
min håg och tanke jag vänder.

Glatt är att prisa och tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och ej försmår att mig höra.

Tack för allt gott, som du städs mig ger
att känna, älska och äga!
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan tänka och säga!

Jag är en planta uti din gård,
för evigheten uppdragen.
Jag var knappt till, när i fadersvård
av dig jag redan var tagen.

Så håll utöver mig än din hand,
o Fader, god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike!

Johan Ludvig Runeberg:

Över en hyacint (Till Fischerström)

Du rara ört, som ej din like

i färg, i glans, i täckhet har!

Bland all din släkt i Floras rike

din fägring mest mitt öga drar.

På dina blad naturen spelar,

i konst, i prakt hon yttrar sig;

den fina balsamlukt, du delar,

förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,

en lindrig luft du andas får,

en häftig il dig aldrig möter,

för hetta, köld du säker står.

Ett livligt väder på dig fläktar,

som tränger genom blad och knopp,

och när av värma du försmäktar,

en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder

och dig i all din täckhet ter,

en grym förvandlings lag du lyder:

du vissnar, dör och finns ej mer,

du hastigt all min möda glömmer

och ledsnar vid min ömma vård,

bland ringa stoft din fägring gömmer -

du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,

dess veka väsen klaga an?

Dess öde är att sig förandra,

hon måste vara, som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfallna,

jag intet agg till henne bär;

så ser jag ock ditt hjärta kallna,

det måste vara, som det är.

H C Nordenflycht: