de lärde herrarnes överman,
en bjässe på Uppsalaslätten.
I katedralen båd' kor och valv
av genljud skalv,
när han tog upp psalmen, den väldige jätten.
Vid Fyris bragte han allt å ban.
Vad göras skulle, han gjorde i sta'n
som lärosätets kurator,
och vivat ljöd från de ungas led,
varhelst han skred,
den höga gestalten, på leriga gator.
Och kom han på fädernas samlingsrum,
som skeppet bland vikande böljeskum
han gick mellan böjda hjässor,
med viljekraftens och snillets rätt,
som den där lätt
i var fakultet kunde dugt till professor.
Som medikus var det, han först steg opp,
och lymfans gångar i mänskans kropp
han blottat för vetenskapen;
stred om sin upptäckt mot Bartholin
på vred latin,
som Karl emot Fredrik med ljungande vapen.
För allt han räckte -- han delte vård
åt vettets växt i Atenes gård
och liljans örtesängar.
I toner ändades mödans dag --
i sångmörs lag
den vilande Herkules lekte på strängar.
Så hade han sysslat med många ting;
med rastlös tanke, som irrat kring
att pejla, forska och fråga,
fick samlad hela sin spridda glöd,
som sken och sjöd,
till sist i en allt behärskande låga.
Den hette Sverige. Du nya tid,
som hånar hans drömmar, glöm ej därvid,
att namnets klang var en annan,
då än från Leipzigs och Warschaus dar
den minste bar
av gloria liksom ett skimmer på pannan.
Den svenske studenten i sliten dräkt
bland fina främlingar trädde käckt
till tysk och holländsk kateder.
Ett enda ord gjorde grinarn stum --
Romanus sum!
På yppersta bänken slog svensken sig neder.
Och svensk var Rudbeck som ingen mer.
Det gamla landet, där mången ser
ett bördornas karga rike,
för honom var det bland snö och is
ett paradis
med mjölk och med honung, ett land utan like:
Det forna Atlantis med dygd och mod,
där människosläktets vagga stod,
ett urhem för ljus och bildning,
där hugstore siare vuxo opp
vid Fyris' lopp,
då Hellas ännu låg i natt och förvildning;
En bägare, bräddad av styrkans mjöd,
som svämmande gjutit sitt överflöd
av cimbrer och göter kring världen --
från dem och till Lützens blå brigad
vad ändlös rad,
som Svitiod sänt ut på den strålande färden!
Så svärmaren skapade efter hand
berusad av drömmen om sagans land,
ett kaos av dårskap och snille,
en bild av Manhem så fram han bar,
ej som det var,
men så som den blindaste kärlek det ville.
En skatt för lekman liksom för klerk,
på hyllan tronade Rudbecks verk
hos bibeln med silverknäppen.
Det lästes av konung och karolin,
och bifallsmin
om smala mustascherna spelte på läppen.
Och folket jublande gick i god
för diktens sanning -- det kostat blod
att träda drömmen för nära.
Ett nyktert tvivel, om viskat blott,
var högmålsbrott
mot svears och göters uråldriga ära.
Ty varför tvivla? Med Karls drabant
Starkodders minne vart åter sant
vid Narva, i blixt och dunder,
och fabelns härlighet gick igen
i kunglig sven,
vid aderton år ren en saga, ett under.
Nu Rudbeck själv var gammal och grå,
men rak och oböjd han stod ändå
i aftonens tynande dagrar,
och fläkten, som lekte kring gubbens kind,
var segervind
helt varm ifrån söder med dofter av lagrar.
Än majestätisk han skred som förr
vid orgelbrus genom domens dörr,
han skred bland de stores grifter.
För honom templet tillsammans band
hans Gud, hans land,
hans tro och hans älskade hjältars bedrifter.
Och stum därute han kunde stå
och se dess torn i det matta blå
med kvällsol på koppartinne,
som ginge hans tankar kring minnets hem
på vakt för dem,
som slumrat från bragder i marmorn därinne.
Själv var han ej färdig att söka frid;
uti hans Atland, hans levnads id,
det fattades ännu mycket.
Av hans berömmelses monument,
i bild och pränt,
där lågo än delar och väntade trycket.
Så satt han en afton vid egen härd
bland hopade skatter ur forntidsvärld,
klenoder för själ och öga.
I handskrift verket låg helt tillreds --
han var till freds!
allt annat i livet betydde nu föga.
Men tyst -- ett anskri, ett väktarrop!
Med brådskande fötter en uppskrämd hop
utefter gatan hörs trampa.
Ett eldsken ger dag åt det mörka hus,
och i dess ljus
förlorar sig skimret av forskarens lampa.
Se, lågan växer -- med prasslande brak
hon föres av vinden från tak till tak,
i kojor näring hon finner.
Det är ej nu några gårdar mer,
ej ett kvarter,
nej, jämmer och skräck, det är staden, som brinner.
Det härliga templet i götisk prakt
än bryter den rasande brandens makt,
en klippö i hav av lågor.
som nödrop sänder det klockors skall
kring Fyrisvall,
kring dagsljusa slätter och rodnande vågor.
Ren slicka flammor båd' torn och skepp.
Vem vrider rovet ur härjarns grepp?
Vem djärves att livet våga?
Vem tar befäl över rådvill här?
Det Rudbeck är,
den starke, som låga kan sätta mot låga.
På Gustavianum, i brandens tjut,
sin post han valde -- här höll han ut,
fast hettan glödgade plåten.
han ledde försvaret med fältherrblick
och hjälteskick,
så själve kung Karl skulle varit belåten.
En klagan höjdes ur folkets brus:
»I Svartbäcken brinner professorns hus!»
Hans stämma med tordönsstyrka
ljöd klar tillbaka ur rök och kvalm,
som förr hans psalm:
»Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka!»
Hon brann icke heller. Han seger vann
i strid med härjaren man mot man
att minnenas tempel värja.
Den väldiga stommen stod oskadd kvar,
fastän dess par
av prunkande spiror ej stått till att bärga.
Men så var ock segrarens styrka slut.
Ur Gustavianum han fördes ut
med svedda kläder och lockar,
en bruten gubbe med slocknad röst
i kraftlöst bröst,
han bars bland ruiner och kolande stockar.
Åt sidan hopen steg vördnadsfull,
då till en koja vid Svartbäckstull
sin kosa nu tåget styrde.
På vägen Rudbeck fick se sitt bus --
en hög av grus!
I askan av Atland än gnistorna yrde.
Hans levnads gärning var ett fragment,
hans ryktes tempel till stoft var bränt,
Atlantikan kom till korta.
Det svällde en tår bak hans ögonlock;
han log ändock --
den flyktiga skymten av svaghet var borta.
Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring,
han fann sig i sina studenters ring,
på trofasta armar bäddad.
Hans läppar viskande rörde sig:
»Stor sak med mig!
men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad.
Mitt eget verk det är grus och mull,
men Sverige, det vet jag, slås ej omkull,
och därför jag tryggt kan flytta.
Om blott min kärlek -- jag har ej mer --
står upp i er,
så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.»
Välsignande sträckte han ut sin hand:
»Gud skydde Carolus och vårt land,
och, gossar, farväl med eder!»
I dörren ännu han avsked bjöd,
och vivat ljöd,
men sakta, helt sakta, ur vikande leder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar