än är ljung på Finlands mo,
än så sjunger skogens vind
sommarsång för äpplekind.
Våren sår,
hösten slår,
sagan lever, visan går;
forsen brusar dag och natt,
tömmer ej ändå sin skatt.
Pilten, som nu lyfter hatt,
glömt när på mitt knä han satt;
liten fröken vuxit hög,
sen hon mig om halsen flög.
Annat språng,
annan sång,
livets läxa är så lång.
Körsbär, rött på grenen kvar,
glömt hur vit dess blomma var.
Nästa vår ur samma stam
växa nya knoppar fram;
lika vita som förut
vecklas deras blommor ut.
Sommarfläkt,
oskuldsdräkt
gå i arv från släkt tili släkt,
och allt skimrar sagans färg
rosenröd kring dal och berg.
Ack, att då en morgondagg
utan rost och utan slagg
finge droppa sval och glad
ned på dessa vita blad;
frisk och fri
harmoni,
mandelregn med kärnor i,
sanning klädd i silkeskjol;
barnets värld behöver soi!
Frost från livets bleka höst.
Andas ej i vårens bröst!
Strö ej vissna löven ut
över knoppningens minut!
Giv dess frön
himmel skön,
aftonhägn och morgonbön!
Låt dem i Guds kärlek gro
och slå rot i Kristi tro!
Barn, som hör Guds rike till,
ve den, som dig leder vill!
Hägne Gud din fagra vår
mer än jordisk vän förmår.
Vita blad,
långa rad,
körsbärsblomma frisk och glad,
väx till mogna, sköna bär,
väx för Gud och mänskor kär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar