Regnbågen

Du båge på fästet, vi strålar du blott

ur dunkla skyn? 

Vem bjöd dig att bliva – o, hårda lott! - 

den gråtande himmelens ögonbryn? 

När dimmorna fly ifrån himmel klar, 

är intet kvar 

av bågen, som log genom himlens tårar. 

Du lånte av solen din sjudubbla färg, 

ett barn av ljus; 

du stänkte din purpur kring dal och berg, 

ditt guld öfver slott och fattigmans hus; 

du levde av solen: när solen kom, 

du vände om 

till skuggornas land ifrån ljusa himlen. 

Nu vet jag, du liknar den gyllene bro, 

som skalden slår 

till himlen från trånande hjärtats bo: 

från tankarnes källa sitt ljus den får; 

men ljuset, det brytes mot dunkel grund 

i tårars stund, 

och världen får färg av de brutna strålar. 

Men solen skall träda ur flyende sky, 

så klar, så ren; 

och för hennes stråle blir världen ny, 

men då är den lösande strålen en, 

Ej delad i skötet av töcknig luft: 

den är förnuft; 

förnuft, det är ljus, men det målar icke.

P Wikner: