torsdag 1 juli 2021

Anders Carl Rutström 300 år: Den hinden som snart















Den hinden som snart
och David beskrev
i tjugondeandra
sitt heliga brev,
en liknelse var,
att Herren skull´ vandra
landsflyktig och bar.

Vår Herre var då 
förnedrader så,
och dymedelst tolk,
att samma skull´ hända
hans egendoms folk,
sad´ även däri,
på jorden omvända
skull´ främlingar bli.

Vad under då att
i blindhet och natt
tyrannerna få
så grymma och vilda
med Sion umgå;
ty himmel och grus,
de äro så skilda
som mörker och ljus.

Till följe varav
på världenes hav
vår kullriga båt
i stormar och vågor
blir driven och våt,
när ondskan far blind
förbi våra plågor
med strykande vind.

Men stor sak i allt,
dess tvång och gevalt,
vår Gud är med oss,
och därföre kunna
vi aldrig förgås.
Vårt A och vårt O,
han låtsar som blunda,
att öva vår tro.

Den väg är nu vår,
som fordom var svår
till himmelens land,
för helga profeter
på stridande ban´,
i blodiger skrud,
med kungen som heter
vår broder och Gud.

Så tåge vi fram,
förnöjda som lamm
med allt vad som sker,
och följe allena
den hjältens banér,
som har i sin hand
det andra och ena
vårt fädernesland.

Besinna då väl,
min sårade själ,
den vägen du går,
är trampad nu över
femtusende år.
Så var nu tillfreds,
ty vad du behöver
är redan tillreds.

De föra ej krig,
tro säkert, mot dig.
Vår överstepräst,
den blodige Guden,
den hata de mest,
vars heliga ord
är greken och juden 
en villa och mord.

En jude och grek,
ell´ skrymtan och svek,
i var och en bor,
han hete en kristen,
en turk eller mor,
så länge Guds nåd
ej hävit den bristen,
otrons överdåd.

Och därför man sir,
det varit och blir
ett tyranni slikt
i alla båd´ tider 
och länder sig likt.
Det blir ock därvid,
ty ormen ej lider
den kvinnones säd.

Vi skulle man då
förundra sig på,
att Frälsarens häl
blir alltid så stungen?
Besinna, min själ,
det måste så bli:
den här varder tvungen,
han där varder fri.

Men vorde den träl,
nu hatar vårt väl,
omvändande sig,
står honom strax före
den törniga stig,
han strör nu för oss.
Som Saul vi förgöre,
som Paul vi förgås.

Men ära och makt
ske Herren, som lagt
vår salighets grund
och helgat vår anda
i nådens förbund.
Den Herren vi må
gå evigt tillhanda.
Gud låte oss gå!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar