skymtar som en silverstrimma
viken där du lärde dig att simma.
Och då vinden ökar, virvla bladen
på din cykelväg till staden.
Då du sista gången
ställde cykeln i sitt stall,
var det sommar än, och sommarsången
steg i björlövssus och böljesvall.
Nu är denna sommar all,
och du själv är gången.
Ljus var sommarn till det sista,
lätt den dag, du skulle mista,
allt från morgonen, då vinden blåste
blåa löften i ditt rum,
till dess aftonen blev skum
och din cykel trött du låste.
Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.
G M Silfverstolpe:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar