Där samlas vi en afton, när våren nyss är grön.
Vi folk av staden, vana vid baler och kurtis
vi samlas där att glädjas, vi också på vårt vis.
Nu ser man ej de flammor, som förr till tusental
från gyllne kronor skeno omkring den hela sal,
blott sol och vår de skåda, liksom en täck idyll,
på sammet och på siden, på blommor och på tyll.
Den snabba kotiljongens berusande musik
ej ljuder nu, på vällust och flärd och nöjen rik.
Den suckande Bellini, den brusande Auber,
den granne Donizetti man ej i dag hör där.
I stället träder blygsam en lantilig tärna in;
det är den arma Visan, hon bävar i sitt sinn,
hon rodnar. Ack, så okänd hon är i denna sal;
av Weber och Rossini hon leds som till en bal.
Då går en sakta viskning allt i den granna rad:
vad vill den arma tärnan här i vår huvudstad?
För bönders hop på landet kan hon väl synas god,
men att i staden sjunga, det är ett övermod!
Det anar icke Visan, hon är ett barn, hon tror
att hennes egen kärlek i varje hjärta bor.
Hon fattar mod, hon sjunger, och uti varje ton,
liksom på landet fordom, sitt hjärta lägger hon.
Hon sjunger sina minnen från blåa insjöns strand,
från tysta skogens gömma, från klara källans rand,
hon sjunger sina drömmar från någon stilla dal,
där aftonvinden gungar i björkens krona sval.
Hon andas bergens hälsa, hon härmar vågens dån
och vakans ton om kvällen i skogen långtifrån;
all vårens ljuva fägring, all sommarns blomsterprakt,
och höstens veka vemod hon i sin sång har lagt.
Vi folk av staden, vana vid baler och kurtis,
vi lyssna med förundran, vi le på gammalt vis;
men hur det är, ett vemod igenom hjärtat går.
Och hur det är, så smyger i ögat tyst en tår.
Det är ett barndomsminne; den sången hörde vi
i våra oskuldsdagar, ren längesen förbi.
Då lyddes vi till toner från skog och dal och vik;
sen har vårt hjärta hårdnat, vår håg är ej sig lik.
Det är som talte till oss ur visan än en röst:
»Vänd åter, arma vän, till naturens modersbröst.
Vi är din stig så fridlös, vi är din själ så tom?
Så fåvitsk all din bildning, så arm din rikedom?
Vänd åter till naturen! Vi gick du bort från den?
Lyss på de ljuva röster dig kalla dit igen.
Sälj ej för ytans skimmer din fromma barnalott;
ty ack, den högsta visdom är högsta oskuld blott.»
Z Topelius:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar