förtjänar, att jag
ett tacksamhetsljud
till himmelen sänder
att prisa min Gud,
som skapat mig väl,
att jag av hans händer
fått lemmar och själ.
Av Skaparen byggd
i moderlivs skygd
jag fången än låg,
med öron ej hörde,
med ögon ej såg.
Min boning var trång,
jag stundom mig rörde,
att slippa mitt tvång.
Vid tidens förlopp
bröts fängelset opp,
Gud förde mig ut,
på trängsel och mörker
var lyckligen slut.
Då skådade jag
folk, byar och kyrkor
vid himmelens dag.
Jag kunde ändå
platt intet förstå,
med jämmerlig röst
jag tiggde mig föda
av däggande bröst.
För skötsel och ans
och uppfostrings möda
belöning ej fanns.
(forts.)
O Kolmodin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar