Psyche

I.

Blå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Sakta för slaka segel
glider mot natt du själv.
Melankoliens fågel
med trötta vingslag slår.
Tystnad av solnedgång
kring vitnande rymder rår.

Aftonens sista kåre
spelar på sävens rör
evighetsvisans moll,
som långsamt i fjärran dör.
Ensamt i natten lyser
kölgången av din slup;
ensamt din stjärna tindrar
upp ur oändlighetsdjup.


II.

Grå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Bortvänd från tomma vidder,
spanar du mot dig själv.
Fågel med trötta vingar
flyger mot aftonro,
söker med tunga vingslag
in mot sitt hjärtebo.

Rött mellan glesa stammar
lyser ett ensamt ljus
djupt ur ett mörker, fyllt av
granskogens orgelsus -
ödsligt och varmt för själen,
ångestfullt i sin frid,
liksom en senhöstsusning
mitt i försommartid.


III.

Vit mellan branta bräddar
strid skjuter livets älv.
Liksom en snövit fågel
av böljestänk är du själv,
vilken mot rymden svävar,
stigande, frigjord, allen,
högt över ursprungsvågor,
bundna i ramens sten.

Barn utav sol och fradga
steg du ur intets famn.
Ensam i blåa vidder
lyste din vita hamn:
ton, som löste i välljud
böljgångens öde dån,
mullens och stundens drömliv
med evighetskänslans dån.


IV.

Bred mellan vikande bräddar
stilla står livets älv,
ettvorden med sin himmel,
spegelbild av dig själv.
Gyllene blankt, är alltet
ljus av en högsommardag;
hela det vida varat
tindrar av dina drag.

Timme av middagsskimmer,
timme av middagsro.
Ut ifrån ändligheten
spännes av ljus en bro
högt över bräddlöst vidgad
mynning av livets älv,
bottenlöst genomskinlig
spegelbild av dig själv.


O Hansson: