Du drömmarman så allvarsam
med klena vackelvristen,
de lära slakta dina lamm
och lägga dem på risten.
Vi leva i den stränga tid,
då allt är hårt, som händer.
Här passar knappast stjärnögd frid...
("Ah, se så...")
Här passar knappast stjärnögd frid -
men sammanbitna tänder.
Var panna borde vara slät -
du lär väl varsamt klaga.
Man lärt av åskans majestät
att pannan sammandraga.
För varje brandröd stridshästflock,
som stora cirkus rundar,
du sänker dina ögonlock...
("Påståendet kunde jag...)
Du sänker dina ögonlock
och gömmer dig och blundar.
En tveksam fot, romanblå blick -
ett slarvigt pansrat hjärta...
Vad gör du här? Ah, fel du gick!
Vart steg ger stöt och smärta.
För visa fick du järnkoral -
en skräckhymn snart du sporde.
Du tog nog fel på hundratal
("Mina avsikter...")
Du tog nog fel på hundratal
när din entré du gjorde.
Fast själv en butter man som få,
och full av tankar vreda,
jag ville välva en berså
åt dig i livets leda.
Och ovanför dess mörka blad,
min ädle svärmarfåne,
jag hissar, åt din fristad glad...
("Åh, se så...")
Jag hissar, åt din fristad glad,
idyllens gyllne måne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar