Herdakväde

En Celadon gav fröjderop,

då han med sin herdinna
fann på ett skrin uti en grop:
"Nu skall du bli grevinna,
och jag så stor och mäktig man,
att ingen själ tör knysta.
Minsann, det går ej längre an
att krypa i det tysta!

Till nästa riksdag låter jag
mitt sköldemärke sväva;
då skall jag göra dunderslag,
att hus och berg sku´ bäva.
Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar,
farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

Jag är ej mer er Celadon,
nej, annat mån I veta:
hans nåd, herr Celadondrion
vill jag härefter heta.
Min nymf, vad säger du därom?
Du plär mig vara trogen;
kom, Melicerta, kära, kom!
Nu är vår lycka mogen."

"Ack, Celadon, vem skulle trott",
sad nymfen Melicerta,
"så mycket buller skulle bott
i ett så stilla hjärta!
Betänk vårt lugn och sälla bo,
gack i dig själv tillbaka:
monarker sucka för vår ro,
men få den sällan smaka."

"Nå, Melicerta, kära du,
vad vill ditt snack betyda?
Du blir ju strax en mäktig fru,
kom, kom, du måste lyda!
Men ett jag ber: när man oss spör
vi världen oss betager,
så säg, att jag det tvungen gör,
och att du mig bedrager.

Du vet, att sådant bör en man
städs på sin hustru skylla.
Det står en flicka bättre an
sin hederslystnad fylla.
Säg du, när folket hör därpå,
vår ringhet gör dig smärta;
då vill jag sorgligt svara så:
Betänk dig, Melicerta!"

"Jag tjänar dig, min Celadon,
i allt, vad dig behagar;
men stackars karl, som ej är mån
om våra sälla dagar!
Vi leve ju ett kungligt liv
i våra tysta krokar,
vi le åt stolta tidsfördriv
och högvälborna tokar.

Du räknar visst för ingenting
att fri och älskad vara.
Hör, alla hundar runt omkring
på våra toner svara!
Ej skakar onåd våra trän
och grumlar våra brunnar;
för oss ej böjas falska knän,
ej heller smickermunnar.

Vårt namn är tyst och slätt och rätt,
men då kan det bäst vaktas:
den oss föraktar, ack, hur lätt
kan den av oss föraktas!
Vår dag är från bekymmer fri,
vår natt är full med nöje;
de storas fall gå vi förbi
med ett föraktligt löje.

I vårt palats man slipper fram
för kjortlar och drabanter;
vi höre skrik av våra lamm,
men ej av supplikanter.
För höga miner, skarpa ord
stå vi ej städs på nålar.
Vi dränke alla tungors ord
i våra nektarskålar.

Vår mjölk och smultron stå oss bi,
när rangen gör oss kranka;
partiers vrede stille vi,
när gröna ärter vanka.
I kamp med ägg vi döme rätt,
vem mer är fast i stolen:
Sankt Niklas eller Mahomet,
jordklotet eller solen?"

"Ack, Melicerta, tig, jag dör,
där intet högre vankar.
En själ i stoft mig ömkan gör
med så gemena tankar.
Nej, hit med min beredda katt,
han skall dukater hysa!
Hör upp, mitt skrin, med all min skatt!
Jag vill i heder lysa!"

Vår Celadon slog locket opp,
det gick förutan dyrkar;
men ack, var blev vår herdes hopp?
Han fann där fyra fyrkar.
"Jag ser", sad han, "att bladet vänds;
min nymf, jag har gjort illa.
Farväl, ers nåd och excellens!
God dag, min herde lilla!"

O v Dalin: