Till S.C.

Jag hörde havets orosdrivna puls
i natten slå. Jag hörde vindens skrik,
där ovan böjda palmer den flög fram.
Så gick jag ut. Och ön var ljusgul sand,
palmgrenars viftande och skuggors lek.
Den blanka månen sken i nattsvart valv,
den vassaste av stjärnor, Venus, sov.
Min granne kungen med sin hustrusvärm
sov tungt i hägnet av en palissad,
där mellan skumma hyddor elden brann,
ensam i vindens dån och månens ljus,
en ensam lykta, ensam vakt på post.

Till andra land och nätter tanken flög.
Till London först. Den sökte upp ditt hus,
det pelarburna och det älskade.
Där slog min längtan trött sig ned. Jag låg
ånyo i mitt rum, och jag förnam
den stora staden som en snäckas sorl.

Jag hörde trampet av museets vakt,
och jag såg lyktor gagnlöst lysa opp
den stora gatan, som låg tyst och tom.
Jag längtade på nytt till dagens ljus,
till vaknande trafik, till vingars sus
och denna spröda kör av fågelsång
som sveper över mäktig arkitrav
en fläkt av flyktig skönhet. Mest av allt
jag bidade din knackning på min dörr,
den smattrande reveljen för min dag.

I morgon, när du vandrar till ditt värv
och träder in i ditt museums port,
så dröj vid murn, där svärtade av rök,
du ser de vittberesta gudarna,
som ingen dyrkar, grova monument
åt bortglömd tro och raser utan gud.
Otröstliga de stå. De minnas väl,
hur offret räcktes dem, hur folket sjöng
i middagstimmans brand och havets dån,
som oupphörligt steg från skumvit strand.
Så fjärran från sin gamla helgedom
som dessa leva dina vänner nu,
till kroppen fjärran men till själen ej.