kastades mot min port.
Jag blev utom mig, ty jag trodde
att någon ville in
och jag var ensam.
Men när jag öppnade porten,
rasslade löven mot min fot
och en vindil sköt igen dörren.
Vinden härjar i min trädgård,
den bryter av kvistar och grenar.
Den ilar genom buskarna
och får gruset att knastra.
Då tror jag att någon springer där ute.
Och jag blir rädd på nytt.
Men det är vinden som springer naken
med stora läderlappsvingar på sig.
En vinge lägger sig platt över fönsterrutan.
Så rycks den åter lös.
Ljuset i mitt rum flämtar i ångest.
Och jag suckar över min döende trädgård.
Jag tycker att den är ett hjärta
som upphör att slå,
som vrider sig i kramp
och måste dö.
Gömmer det sig icke värme
under någon av buskarna!
Den milda värmen
som får blommor att växa.
Droppar det inte färg
i det vindslitna gräset?
Blodfläckar från blommor
som icke vilja dö.
Har det icke ingåtts kärleksförbindelser
under den ljuva sommaren?
Och drömma icke frön i jordens dvala,
som blivit till i ett famntag?
Nej. Nej. Allt dör
i en förintande storm.
Då kommer det en ton med vinden,
en spröd och darrande ton.
Blåsten samlar sig för att krossa den,
slå sönder den som ett glas.
Men nej. Den fortsätter att sjunga
så sprött, så klart.
Och plötsligt tiger blåsten
för att hämta andan.
Då ljuder tonen starkare.
Det är trädgården som sjunger,
innan den dör.
Från blommorna som ligga kastade
på den fuktiga jorden,
från de gula tunna grässtråna,
från buskarna där fåglar kvittrade stiger sången.
Det är en bön, en förtvivlad bön
Det är en bön, en förtvivlad bön
att våren skall komma igen.
I ett avlägset fjärran
minnes trädgården våren.
Den ropar och ber i dödssuckar.
Kom tillbaka, milda vårregn,
milda fläktar.
Trädgården vill ju inte förstå att den blivit gammal
och att våren kommer till den bara en gång.
Då, i brusande vildhet,
sliter höstvinden trädgården
i trasor.
Och trasorna fladdra bort,
en unik skrud som
aldrig mer kan göras hel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar