fjärran, fjärran från.
Vi äro komna i natt, hör!
att dig väcka med vattnens dån.
Där uppe molnens bränningar slå
kring månens klot i det svarta blå,
men vi rulla fram över sanden
mot din fot mellan strandens strå.
Du skall icke sova i natt — kom!
Högt som havets röst
ditt hjärta skall ropa snart, kom!
och klaga i drömtyngt bröst.
Stå upp ur din vita jungfrubädd,
spring ner till havets skummande brädd
som ler under nattens måne
lika vit, lika vit som din bädd.
Vi sågo din älskade vän, o!
väster, väster ut,
och han var blek om sin kind, o —
som ett bloss som blåses ut
i dagningens vita och vinande stund;
hans öga var lyckt i drömmande blund,
vi lyfte honom i famnen,
där han låg på ett sjudande grund.
Det sjuder vitt kring din fot, se —
skummet, skummet yr!
Det strida svallet, hur högt, se!
hur härligt mot himlen det flyr.
Långt högre vi buro din älskade vän
mot himlens stjärnor och ned igen
där brott och bränningar tiga
i djupen — och djupare än.
Du blev så blek om din kind, o!
Svalla, svalla, tår,
och skölj som vi sköljde hans kind, o ...
och smek som vi smekte hans hår,
när vi gungade honom mot månens rund.
O hjärta, ropa mot havets grund
och mot midnattsskyarnas fäste
i din rasande smärtas stund!
.