Den vägen är smal och den porten är trång,
som förer till livet, ty äro ock få,
som kunna den finna, och vilja den gå.
Man timrar sig upp en bedräglig bro
av trolöser kärlek och kärlekslös tro;
på den vill man fara i Abrahams sköt;
men faller och tager en dödelig stöt.
Man tror ej den vägen skall vara så smal
som förer till eviga ärones sal,
man vill därpå vandra bekvämligt och sött,
ej världen försaka, korsfästa sitt kött.
Man litar på dristeligt namn utan gagn,
och vågar sig sätta med världen i vagn,
den lustarna draga, som sällaste ström,
förutan att styras av betsel och töm.
Man åker och tumlar där lustigt omkring,
nu hit och nu dit, till fåfängliga ting.
sitt kött man ej nekar det minsta begär;
tror dock denna vägen till himmelen bär.
Ack nej, jag befarar, man vandrar ej rätt,
till himlen bär uppåt, det går ej så lätt.
Den vägen är smal som till himmelen bär,
helt uppfylld med törnen, med kors och besvär.
Med tålamod bör man den vandra uppå,
i bön och i vaksamhet aktsamt den gå.
Ett steg uppå sidan villfarelse är;
den köttsliga friheten fängslas bör här.
Här duger ej självsvåld, ej lekar och dans;
med vällust förvärvas ej öronens krans;
på lida och strida det kommer här an;
sig själv och all världen försaka bör man.
Så skaffa med fruktan och bävan ditt väl;
och bär uppå händer din dyrbara själ,
hur vill du försvara för Herren din Gud,
att du såsom sköka hanterar hans brud?
Arbeta på dagelig bättring med flit;
i helgelse kläderna rengör med nit;
fly andans och köttets besmittelses last!
Din kallelse gör, och utkorelse fast.
Träd flitigt i Jesu och helgonens spår,
så finner du vägen mer ljuvlig än svår.
Tro stadigt, lid tåligt, lev dristigt och väl;
så dör du ock saligt, och frälsar din själ.
O Kolmodin:
som förer till livet, ty äro ock få,
som kunna den finna, och vilja den gå.
Man timrar sig upp en bedräglig bro
av trolöser kärlek och kärlekslös tro;
på den vill man fara i Abrahams sköt;
men faller och tager en dödelig stöt.
Man tror ej den vägen skall vara så smal
som förer till eviga ärones sal,
man vill därpå vandra bekvämligt och sött,
ej världen försaka, korsfästa sitt kött.
Man litar på dristeligt namn utan gagn,
och vågar sig sätta med världen i vagn,
den lustarna draga, som sällaste ström,
förutan att styras av betsel och töm.
Man åker och tumlar där lustigt omkring,
nu hit och nu dit, till fåfängliga ting.
sitt kött man ej nekar det minsta begär;
tror dock denna vägen till himmelen bär.
Ack nej, jag befarar, man vandrar ej rätt,
till himlen bär uppåt, det går ej så lätt.
Den vägen är smal som till himmelen bär,
helt uppfylld med törnen, med kors och besvär.
Med tålamod bör man den vandra uppå,
i bön och i vaksamhet aktsamt den gå.
Ett steg uppå sidan villfarelse är;
den köttsliga friheten fängslas bör här.
Här duger ej självsvåld, ej lekar och dans;
med vällust förvärvas ej öronens krans;
på lida och strida det kommer här an;
sig själv och all världen försaka bör man.
Så skaffa med fruktan och bävan ditt väl;
och bär uppå händer din dyrbara själ,
hur vill du försvara för Herren din Gud,
att du såsom sköka hanterar hans brud?
Arbeta på dagelig bättring med flit;
i helgelse kläderna rengör med nit;
fly andans och köttets besmittelses last!
Din kallelse gör, och utkorelse fast.
Träd flitigt i Jesu och helgonens spår,
så finner du vägen mer ljuvlig än svår.
Tro stadigt, lid tåligt, lev dristigt och väl;
så dör du ock saligt, och frälsar din själ.
O Kolmodin: