Ja, jag var lycklig - är jag det ej än?
Hur ävlas vi, förrn vi den kalken dricke!
Så ävlas vi så mycket mindre sen!
O mänska, efter lyckan du ej blicke;
mig har hon blivit en förhatlig vän.
Säg, kännen I den luftbild som I söken?
Hon är en furie, dess palats en öken.
Dock tyst en stund, du tanke! jag vill gunga
på mina barndomsjullar än en gång.
Än vill med näktergalarna jag sjunga
en segerns drapa, lugnets herdesång.
Najader friska, rosenkrönta, unga,
ackompanjera mig med silversprång;
var våg har liv, och varje blomma nektar,
och gratier leka och zefiren fläktar.
Mitt hjärta, lågande av Gudaflamman,
av eter rusigt, glödande av lust,
närt av naturens dryck, av sällhetsamman,
högt svallar över av sin gyllne must.
Med jord och himmel i mitt bröst tillsamman,
jag ilar till en överjordisk kust;
och där, vad skönast vi på jorden finna
jag fann: ett paradis och en gudinna!
Av Eden trött, och av gudinnans joller,
i maktens Gudom sökte jag en brud.
Där tyst drabanten tronens himmel håller,
stolt ropte jag, och hopen gav mig ljud.
Min blick förstummade en hovmans pjoller,
monarken trodde att jag var en Gud;
min muns orakel fruktande han lydde!
Men jag med hån ifrån hans sida flydde.
Och krigsgudinnans segerskri mig nådde,
och jublande jag grep till sköld och svärd.
Vad jag var stark! Allt, allt min arm förmådde!
Jag såg mig om; för knapp var mig en värld!
Hur glad jag kronorna omkring mig sådde!
Och pannan som dem bar - än mindre värd.
Och svärdet sjönk - där var ej mer att skörda -
trött var jag att bli stolt - mer trött att mörda.
Jag sökte skatter. Vad den blänkte härlig,
den gyllne ådran, under facklors sken!
Hur överflödande, och dock begärlig!
Jag trodde ej bli mätt - och var det sen.
Vi var mot mig då alltid lyckan ärlig?
Bakom dess glans jag såg dess mull och ben.
Stor var min rikdom; jag den från mig hävde,
den brände mig - den fängslade och kvävde.
Och upp till stjärnor - över land och vatten,
nu ivrigt spanande, min ande drog.
Jag sökte vishet, grov i lärdomsskatten,
och sen jag över dess elände log!
Jag lärt att dagen efterträds av natten,
att Höder segrade, och Balder dog;
ja, låt min forsknings djup dig överraska!
Jag lärde mig att jag är stoft och aska.
Det kyler! oföränderlig går tiden,
snabbt rullande sitt gamla jättehjul.
Så släpp mig då! min dag är ju förliden!
Gå från min blick! du gammal är och ful.
Man täljt mig om en åldrig Gudom, Friden,
som en gång bodde i ett rämnat skjul;
men med dess masque blott Furier kring mig spöka:
Hon gömmer sig - och jag är trött att söka.
Farväl, o värld! det klarnar upp i hågen;
än givs det något nytt som väntar mig.
Ett modigt språng! och djup är jättevågen!
Hurra! du höstvind! här är rov åt dig.
Hur mystiskt mig betrakta stjärnetågen!
Bedragare! I narren icke mig!
Läs vem som vill den sista lögn I skrivit:
Jag dör - och skrattar, döende, åt livet!
Betty Ehrenborg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar