sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.
På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.
Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.
Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå´n!
tisdag 28 september 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar