en nordväst, blåsande, rå.
Den sopar de rökiga molnen hän
och fejar himmelen blå.
Den griper i kvarnvingens segel tag
och ruskar i frukttyngd gren
och sveper på Bartolomeusdag
med dån över naken ren.
Det mörknar till natten. Med klagan och dön
far stormen på öde slätt.
Mot köldblek himmel, på backens krön,
står kvarnen i skarp silhouett.
Det skramlar på ruta, det virvlar kring knut,
det stöter mot gavelmur,
det jämrar så hemskt som en ugglas tjut
och det vrålar som ilsken tjur.
Det var en Bartolomeusnatt
med stormens larm och skräll,
med pöbeljubel och bödelskratt
och böss-skotts eld och smäll,
då kättaren spetades upp på spjut
vid fladdrande fackelsken
och vräktes på blodstänkt stenbro ut
och bräcktes i knotor och ben.
Och tusende ligga här runt omkring
och lyssna till stormens dån
med tankar, som dansa i virvelring
och sjunga i ilsket hån.
Ty allt, som i lockande fägring stod,
det stupar i grusande kross.
Den planta, som vattnats med hjärteblod,
den rives med rötterna loss.
Och slottet, som timrades upp så stolt
en månklar augustikväll,
det sviktar vid virvelens starka volt
och ramlar med åskans smäll.
Och vådeld skiner vid pöbelns skri
och bödlarnas onda skratt,
när hjärtat tröstlöst gråter uti
sin Bartolomeusnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar