onsdag 30 april 2025

Kungssången (nya)

 



















Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång 
som går till kungen fram:
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
ja, värna sanning, fred och rätt,
du folk av frejdad stam!

Du himlens Herre, med oss var,
välsigna nu den kung vi har
och liva på vår strand 
de gamla dygders art igen, 
ja, tron och hoppet, kärleken,
och låt din Ande vila än
här över nordanland!

På Abraham Rydberg


Stockholms redd är som en spegel
sista dagen i april.
Båtar små med vita segel
invid slussen lägga till.

Solen ler och brustna skyar
spegla sig i Mälarvåg.
Inga flera hagelbyar
lantmannen gör mörk i håg.

Och på redden färdig riggad
ligger det en stolt fregatt.
Varje segel är uppjiggat,
varje rå i fyrkant satt.

Blanka äro skeppets stänger,
blank är mässingen också.
Flaggan, som från gaffeln hänger,
den är gul och himmelsblå.

Och vid skeppets sida gungar
roddarbåten så galant,
full med glada Stockholmsungar,
som vill´ upp i rigg och vant.

Invid fallrepstrappan blänker
nätta jiggen, vit som snö.
Och i den skeppsgossen tänker
på sin färd på klarblå sjö.

Gossarne i jiggen voro
Uhr och Sabelfält och Öhrn,
unga Cronstedt, dito Uggla,
och jag själv, som satt i för’n.

En matros vid byssan blossar
“Gefle vapen” — tidsfördriv.
Lyss, nu blåses fallrep, gossar —
nu på däcket blir det liv.

Kapten Silfversparre träder
ned ifrån kommandobron.
Uniformen, vad den kläder
denna buss av skrot och korn!

Ned för skurad fallrepstrappa
går han i ett glatt humör
i sin långa vida kappa —
varje sjögast gör honnör.

Hämta skall han goda kungen,
Sveriges kära, gamla kung,
skalden, ärad och besjungen,
älskad utav gammal, ung.

Vilken brådska på fregatten,
vilken högtidsdag, vad ståt!
Än jag ser på solkysst vatten
invid Rydberg båt på båt.

- - -

Vid Räntmästartrappan man står i kö
och väntar på Rydbergs båt.
Där kommer den; glänsande vit som snö
så fort den skjuter framåt.
Vad spänning i leden — nu bär det löst —
man hurrar med röst så stark,
ty ned ifrån slottet så anspråkslöst
kommer Sveriges gamle monark.

Han kommer till kajen så rak i rygg,
han hälsar på folket nu.
Han blickar omkring sig så glad, så trygg,
som vore det jag, ja, du.
Han älskar sitt folk, det ger honom fröjd
att se det på detta vis,
och därför går han bland massan så nöjd,
förutan hemlig polis.

Blott svenskarnas konung kan gå så där,
förutan vakt eller svit.
Men trohet bor inom svenska skär,
ej sveket törs smyga dit.
Ty folket däruppe i höga nord
är nu, som i forna dar,
sin konung trogen, och på denna jord
dess like ej skådats har.

Han viftar till skaran, och går burdus
i jullen, man gör honnör;
och böljorna glittra i solens ljus,
i fjärran snart sorlet dör. —
Nu blåses det fallrep på Rydbergs däck;
vad brådska hos gammal, ung!
Och Silfversparre, kaptenen så käck,
välkomnar sin kära kung.

På Rydberg han träder med sådan lust,
som vore han yngling än,
som skulle han ut och hava en dust
på havet bland sina män.
Nu mönstring på skolskeppet hålles snart,
han kommer med lätta fjät —
då dånar från hundrade munnar klart
ett: “leve Hans Majestät!”

Och gossarna stå på sin post ombord,
hur varmt deras hjärtan slå.
De vänta på kungens kommandoord;
lyss: — “äntra upp och beslå!”
han ropar, och genast i rigg och vant
de äntra, ty allt är klart,
till rån, som brassad är i fyrkant,
där seglet beslås med fart.

Och konungens öga så vänligt log,
och blicken var full av ljus.
Så stolt och så lycklig, förstår du nog,
blev gossen i sjömansblus.
Och minnet om detta besök ombord
på Rydberg ej glömmer han,
och kungens allvarliga avskedsord
han minnes ännu, som man.

F A Bloom:

tisdag 29 april 2025

Kristus lever!

















Kristus lever! - underbara ord,
som upplivar tungt och sorgset mod!
Väl är mörkret stort uppå vår jord,
men - se, Kristus lever!

Ja, han lever, trogne Frälsaren,
som på jorden var de armas vän;
Samma hulda sinne har han än;
Herren Kristus lever!

Han har kämpat - segern vunnen är
över satan och all mörkrets här;
dödens välde nederbrutet är;
Segerhjälten lever!

Han är livet - vi ock leva få.
Om än över dödens flod vi gå,
skall det bli vår segersång ändå:
Herren Kristus lever!

Kristus lever - vilsekomna själ,
var ej längre nu en världens träl!
Allt ännu för dig kan bliva väl;
Herren Kristus lever!





April!

 




















April, april! 
"Kära sippor, sitt inte still!
Solen lyser på ris och snår, 
ut på backen, det är ju vår!"
- Aj, en störtskur! - "April, april! 
Jag kan narra er vad jag vill."

April, april!
Lärkan slår högt i skyn sin drill.
"Sitt ej längre och läs, din tok!
Ut ur skolan och släng din bok!"
- Oj, magistern! - April, april!
Du kan narra oss vart du vill!

April, april,
fy, så tokigt du ställer till!
Skratta inte, vi kanske får
lugg och bannor och våta tår.
Ditt fel är det, April, April,
som kan narra oss vad du vill!

April, April!
Snart en lusteld vi ställer till!
Där skall spraka till vårens pris
skräp och bråte och gammalt ris.
När den slocknat, April, April,
får du gå, fast du inte vill!


Venus

 

















Ensam, alldeles ensam
högt över ljusa staden
står i turkosblå rymder aftonstjärnan.

Vårens första grönska
doftar under hennes sken,
och staden andas
med längtans korta andetag
under den stora stjärnan.

O denna trista kväll!
O denna klarhet av blå april,
mer trist än grå novembers regn
och svarta höstens skuggor!

Vart skall mitt hjärta vandra
att undfly minnet,
att undfly aftonstjärnans
vita, ljuva glans?

Hur vårligt klar är luften
och vinden ljum och mängd med doft
från havets dyning och från parkers grönska...
O denna trista kväll!
Hur härdar hjärtat ut tills natten kommer?

När bleknar äntligt Venus
bekrönta huvud?
När tystna dessa rymders
ljuva bröllopssång?

Venus, strålande Venus,
ännu ensam i vårrymden!
När äntligt himlens sken av klar turkos
förbytts till djup viol,
då skola de sköna Plejaderna
träda fram ur sitt töcken
och styrkans röda stjärna, Mars,
skall fylla nattens väkter
med härligt ljus.

Då, likt fantomet, bleknar
din bild och sjunker;
hos nya stjärnor samlar
hjärtat kampens kraft.

O snart -
snart djupnar ljusa kvällen till violblå natt.

Karin Valborg Ek:

måndag 28 april 2025

Frimodig Kyrka 20 år - inför kyrkovalet 2025











Vi firar nu Frimodig kyrka,
ber Herren om mod och om styrka.
Att kyrkan, hans vänner,
sin Herre bekänner,
på det vill vi frimodigt yrka!

Nu tjugo år hunnit passera.
Ett kyrkoval väntar, ja, flera.
Det är ju för galet
att i dessa val ett
politiskt parti kan agera!

Här får det ej bockas och nigas:
partiet, det kan ej förtigas,
vill borta och hemma
stå med och bestämma
vad folk som till präster ska vigas!

Ja, flera än (S) det ju gäller,
det är inte rimligt det heller!
Låt kyrkan som Kyrka
vår Frälsare dyrka,
tills Domaren friar och fäller!

Vid Frimodig kyrkas årsmöteshelg i Falköping 27-28/4 2025

Engelbrekts Hus

 





















"Så sant jag är kommen från Kopparberg
och bär tre liljor i vapen,
I fån ej som skyar skifta färg,
ej längre förspilla rikets märg,
men bryta livegenskapen!"
Så talte en herre av bergsmanssläkt,
det var den redlige Engelbrekt,
men rådet tvekade bara.
Då harmades bönders skara,
det gick ett brus genom täta led,
och Vätterns vågor brusade med.

"Vi skola väl hålla besvuren lag
och band, som med ed vi knutit",
så talade biskop Natt och Dag.
Då sorlade folket med friska tag:
"Kung Erik sin ed har brutit!"
Och vredgad häftigt vart Engelbrekt,
i kragen grep han biskopen käckt:
"Eho, som ej lyda hastar,
jag ned genom fönstret kastar."
Där nedanför hördes härens larm,
och Vättern vräkte mot hamnens arm.

För farligt det nu de tredskande blev:
de bondenävar ej skona.
Ty präntades strax uppsägelsebrev,
där tydligt och klart till kungen man skrev,
att borta var rike och krona.
I gillessalen blev bordet täckt
med kannor och krus för Engelbrekt,
till gigorna hördes sången
i glänsande solnedgången.
Det goda öl var i träget bruk,
och Vättern låg som en gyllenduk.

På gillesgolvet var lövverk strött,
vart anlet av sol förgylldes,
man gladdes, att saken raskt var skött,
man hörde så månget gott: "Väl mött!"
och bägrar av skaffarn fylldes.
Med tack, att våldet brutits itu,
man tömde gillesskåln för Vår Fru.
Augustimånen ur skogen
gick upp över dalallmogen,
det blev så ljust i varenda håg,
i silver skimrade Vätterns våg.

För Köpings hus och för Borganäs,
de grusade fogdenästen,
för allt det trug, som bitit i gräs,
för kraft, som rår på smicker och fjäs,
man drack vid den glada festen.
När morgon sken på Vadstena torg,
gick Engelbrekt att ta Stegeborg.
Men huset står där än i dagen,
där bispen han tog i kragen.
Det än bär namnet Engelbrekts hus,
dess minne sjöng jag vid Vätterns brus.


C D af Wirsén:

lördag 26 april 2025

Norges fader - Vid Björnstjerne Björnsons bår

 


























*8/12 1832   +26/4 1910


Det står aftonglans över fjällen.
Nedåt gick solen sin kungliga stråt,
gråt, Synnöve, gråt!
Stor var den sol, som sjönk i kvällen.
Diktare, krigare, striden är all!
Du sovande hövding, som hemåt vänder,
kring skeppet går havets svall
mot norska klippor och svenska stränder.
Det var brödraland. Det blev främlingsland.
Det var hand i hand. Det blev slitna band.
Men djupt i folkens själ, i det förtegna,
där brusar ändå evigt brödrasången.
Här stå vi kvar och se mot solnedgången
och sörja dig som en av våra egna.


fredag 25 april 2025

Påskhälsning från Stockholms stift
















Får den vara präst som mest fisförnämt pruttat,
får den vara präst som tror Jesus har ruttnat?
//: Ja, visst får den vara präst, 
alla får vara präst ://

Får den vara präst som har mer än en ung fru,
får den vara präst som ej tror på Mor Jungfru?
//: Ja, visst får den vara präst,
alla får vara präst ://

Får den vara präst som från Skriften sej vände, 
som lämnar därhän vad som verkligen hände?
//: Ja, visst får den vara präst,
alla får vara präst ://

Får den vara präst som har spåkort att se i,
får den vara präst som är mot Agnus Dei?
//: Ja, visst får den vara präst,
alla får vara präst ://

Får den vara präst som är surrealistisk,
får den vara präst som är icke-teistisk?
//: Ja, visst får den vara präst,
alla får vara präst ://

Får den vara präst som sagt: Lyssna på Ormen,
får den vara präst som ej varnar för domen?
//: Ja, visst får den vara präst,
alla får vara präst ://

Får den vara präst som av Satan fått kallet,
får den vara präst som är för syndafallet?
//: Ja, visst får den vara präst,
alla får vara präst ://

Kan den få bli präst som ej mer går med håven,
kan den få bli präst som tänkt nästan som påven?
//: Nej, den kan inte bli präst,
den får inte bli präst ://

Kan den få bli präst som tar mediestormen,
kan den få bli präst som svek ämbetsreformen?
//: Nej, den kan inte bli präst,
den får inte bli präst ://

Kan den få bli präst som sin codex bevarar,
kan den få bli präst som ej viger två karlar?
//: Nej, den kan inte bli präst,
den får inte bli präst ://

Ja, visst gör det ont när kroppar brister


Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädens knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
 
K Boye:

torsdag 24 april 2025

Jag väljer mej april

 
















Jag väljer mej april.
I den det gamla faller,
det nya kan sej fästa;
det vållar visst rabalder
- dock, frid är ej det bästa
men att man något vill.

Jag väljer mej april,
för stormar och för vågor,
för att den ler och smälter,
för anlag och förmågor,
för att den krafter välter
- i den blir sommarn till!

Se även Jeg velger meg april

B Bjørnson:

Himlaprinsen: Sockenbeskrivning

















Norrala och Trönö, Sörala och Mo,
de såga och kola och skjutsa,
men de vill gå granna, se, det må ni tro,
de tycka att kläderna stutsa.
De byta om moder sju gånger om år,
int´ duger den mössa som jag fick i går,
nej, nog vill jag ha mig en bättre.

Enånger, Njutånger så väl som I´nor
- månn var man är bra mot var kvinna,
änskönt de tillaga bra ost och bra smör,
ä´ flitig´ att väva och spinna?
De väva tältdukar och göra buldan
- de kläder de bruka, de köpa i stan -
de väva dock husbehovsvävar.

Harmånger och Rogsta och stan Hudiksvall,
om dem ha vi sådana tankar:
att "huven" och "tratten" ej ligger jämt kall,
jag fruktar att brännvin där vankar.
Och bliver det krogar, så blir fylleri,
men sådant vi önskar att få vara frí´ -
så ber den som brukar att bedja.

I Ilsbo och Tuna, ja, Forsa och Hög,
se, där ha de byar så röda!
Ändå är int´ folket ovettigt och flôg,
men rika på kläder och föda.
De göra sälj-vävar i tusendetal,
de sjunga och läsa om ärones sal -
jo, de få bli fattig´, go vänner!

I Bergsjö och Hassela, Jättendal, Gnarp,
där äga vi fosterlandsvänner.
Att bjuda på brännvin är inte stort värt,
"jag vill ej se drycken nå´ länger!"
Där folket vill leva och det religiöst,
"Vad skall vi med supen, han är spirituös.
Jag vill inte bära´n åt munnen."

Bjuråker och Norrbo, ja, Delsbo så grann,
si, där har de präktiga gårdar,
och klädning på klädning för kvinna och man,
- min Gud, huru många du vårdar!
Bjuråker har silver och Delsbo har gull,
men sådan de kalla i Norrbo för mull,
det står så i Skriften, jag menar.

I Järvsö och Ljusdal och Färila med
de äga båd´ åkrar och ängar.
Där är icke fattigt på lin och på säd,
- en årsväxt, den räcker så länge.
De koka åt tiggarn och lägger´en varmt,
och kommer det hundra, så bli de ej harms,
de få låna hus utan klubba.

Men Arbrå och Undersvik är ett pastorat,
som alls ingen bättring vill göra.
Det ropas "gör bättring!" för varje sabbat,
men sådant vill folket ej höra.
De hava nog ögon, men alls intet se,
de hava ock öron, men hörer ej mer
än blott det som världen tillhörer.

I Bollnäs och Alfta och Ovanåker med,
de ävlas så mycket och "ålla",
de bråka med lin och de tröska sin säd,
men satan vill folket där sålla,
han ville dem hava från Gud nu igen,
han vill göra sköka av Frälsarens vän,
han är Guds fiende för evigt.

I Rengsjö finns Glössbo gästgivareby,
därnäst kan man komma till Böle,
där kastas ut pärlor och heligt för svin,
si, då går jag hellre till Höle,
där folket vill läsa och frukta sin Gud,
samt hålla så gärna de tio Guds bud -
fast de äro få som så göra.

Men Han´bo och Särsta och Ockelbo, Skog,
släppt lös själva drinkarelasten.
Jag hoppas att mången där redan fått nog,
så skynda, så skynda ta fast´en!
Ta fast´en, ta fast´en, båd kvinna och man,
kom håg: han är värre än Kristian Tyrann
- han dräper ju själen och kroppen.

Hamrånge och Hille och Valbo och Stan,
- nu menar jag här Gävle-staden -
där brännvin det vankas. Man är ju så van.
En bond´ kan gå full mitt på dagen!
När rocken är gammal och kluten är ny,
de supa och lappa, de dricka och spy
- si, nu vart ju hålet långt värre!

I Älvkarl´by, Våla och Tierp så stor
- där folket vill vara så sluger -
men supa och svärja båd´ fader och mor,
och barnen de tro att sånt duger.
Den unge kan svärja, den gamle kan le,
men fattar Gud värjan de svärja ej mer
- så göra mun-kristna på jorden!

I Vässland och Björklinge, Bälinge - jo
änskönt de bo nära Uppsala,
så veta de intet av Gud och av tro,
det själen skall dyrt nog betala.
Domsklockan, Bondsocken och Trefaldighet,
de göra vår Herre långt mera förtret
än mörkaste hedendomen.

Uppsala, Uppsala, din syndiga kropp!
När tänker du bättringen göra?
Du gör dig ovärdig en frommer biskop,
som alls ingen bättring vill göra.
Domsklockan hon klämtar, hon ringer så här:
hon klingar att folket båd´ super och svär;
det hjälper ju ingen förmaning.

Men vad ska´ jag säga: storkusen Stockholm,
vill du mot din Skapare fräsa?
Du vill inte göra som Luther i Worms,
han ville båd´ sjunga och läsa.
Men det ska´ ni veta att Stockholm är bra,
ty folket arbetar i vår huvudsta´ -
men synden är gräslig, go´vänner!



onsdag 23 april 2025

Himlaprinsen: Att lova Gud är mera gott

Att lova Gud är mera gott
än någon kan beskriva.
Det kan förhindra synd och brott
och ondskan från oss driva,
ja, plågor ifrån folk och land
och värja oss från eld och brand,
från dyran tid och hunger.

Vår Frälsare, han för oss ber,
dess mera bör vi tacka.
Det oss till mycken fromma sker,
att världen oss belackar.
Vad hon ej känner, icke vet,
det länder oss till salighet
i himlen och på jorden.

Den buken haver till sin Gud,
han är ej född av Herran.
Han syndar mot Guds lag och bud,
från himlens sällhet fjärran.
Guds barn, de ha ett högre mål
än världens lumpna, tomma prål,
ty Gud sig själv dem giver.

Ack, kunde jag var mänska hem
till himmelriket bära,
samt offra mig till liv och lem
för Jesu Kristi ära,
för Jesu heliga person,
att någon kom till rätta tron -
helt visst det lönte mödan.

Guds Son, till vilken jag är döpt,
hans namn jag städs vill ära.
Han ber för mig, han har mig köpt
och föder med sin lära.
Ack, nådetiden är för kort
att glömma denna sanning bort
och världens gudar tjäna.

Hjälp mig, min käre Frälsare, 
att världen glad försaka.
Hjälp mig, min trogne Hjälpare,
allt mer och mer att vaka.
Ack, bo uti mitt hjärta, du,
ty fienden är nära nu,
vill mig tillfånga taga.

Jag är en fattig missionär,
men Gud kan göra riker;
han har de sina alltid kär
och gör med dem sig liker.
Ty prisom högt vår själavän,
som varit och är med oss än,
samt hjälper de elända.

Är Gud med mig i verk och råd,
så vill jag Gud ock lyda.
När ondskan i sitt överdåd
min sak vill orätt tyda.
Jag tackar då min Gud och far,
att han mig nådigt utsett har
att också något lida.

Till sist, det tror jag över allt,
min gode Gud och Herre:
de som dig tjäna äro salt,
att världen ej blir värre;
ja, pelare som upprätt stå,
när jorden skall till intet gå
och all dess prakt försvinna.







På Världsbokdagen: Bokhandlaren av Topelius

 
















Nej, aldrig så finns där en myra i stack 
så trägen som vi, stackars folk, i vårt fack, 
när mammor och pappor 
i dörrar och trappor
oss hänga om julen i häl och i hack.

 — Herr Hyllberg, var god, välj en bok åt vår Frans! 
 — Herr Hyllberg, åt Lotta små bilder i glans! 
 — Herr Hyllberg, soldater! 
 — Herr Hyllberg, teater! 
 — Herr Hyllberg, ett julkort med bilder och krans! 

 — Men säg mig, vad önskar då frun för en bok?
 — Naturligtvis en, som är rolig och klok,
moralisk för resten .. . 
den sista med hästen 
och jägarn och tigern, den var då på tok. 

Så kommer en fröken, läskunnig och van. 
 — Jag skulle få byta min sista roman ... 
 — Men den är ju bläckad 
och riven och fläckad, 
den har nu visst redan gjort rund genom stan!

Mankerad går fröken sin kos, när en svärm 
av skolbarn de knuffas vid diskar och skärm. 
 — En griffel! Ett gummi! 
Pennaler med rum i!
Presentkort pä sländan och skrivbok med pärm!

En gubbe vill pruta fem penni precis 
på nästa års almanack, tjugu i pris. 
 — Men solen skall skina 
och vädret stå i’na, 
för annars så duger hon ej åt vår gris. 

 — Nej, käraste, säger hans gumma, låt se 
en psalmbok, den nya; vad står där måske? 
Nej, skall det nu vara 
Guds ord att förklara? 
Här står ju ej ens margelunda, o, ve!

Sist kommer en liten en pilt och begär 
en bok, som skall vara den vackraste här. 
 — Nå, vad kan den heta? 
 — Ja, hur skall jag veta? 
Men Robinson, tror jag, och Fredag det är. 

Och hönorna värpa, och tupparna slåss, 
och böckerna spraka som gnistor och bloss, 
och boklådan härmar 
allt grannare pärmar, 
men om vi bli klokare, fråga ej oss! 

Det bästa i går är i dag mer ej känt, 
och råttorna gnaga författarens pränt, 
men offrad och svuren 
åt litteraturen, 
herr Hyllberg står kvar som en evig student.

Aprilverk om vår härliga tid

 


















Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

- - -

Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

- - -

Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artig sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

- - -

Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk,
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.


O v Dalin:

tisdag 22 april 2025

Förgäves

 

















Även i år tycks man förgäves få vänta
på storkarnas ankomst från södern.

En människa vaktar om kvällen
på allt som flyger och far.
Sjunker en fågel sakta?
Klämtar marken av steg?
Katten blev länge borta.
Ekot ger inte svar.
Storken som bodde på taket
dröjer i rymden kvar.

Inga förlorade söner
öppnar en gisten grind.
Pilen gråter vid källan.
Livet är dröm och vind.
Talar en nära stämma
om något som någon glömt?
Storken är inte hemma.
Kvällen är ljus och svår.
Bonden går in i huset
från något han ej förstår.
Hjulet på taket väntar
förgäves i hundra år.

22/4 -53

måndag 21 april 2025

Som vårsol stiger morgonröd

Bird (26576011703).jpg 










Som vårsol stiger morgonröd 
steg Jesus upp ur natt och död 
med liv förutan like. 
Det gör, så länge världen står, 
att efter vinter kommer vår 
i Guds och nådens rike. 

Som fåglars kör i lund och mark 
besjunger våren, blid och stark, 
i gyllne morgonstunder, 
så må vi alla med varann 
besjunga dödens överman 
och fira påskens under. 

Som knoppen brister, ån blir stor, 
som ängen grönskar, kornet gror, 
när livets våg vill svalla, 
så må bli vår i Jesu namn 
i folkens liv, i kyrkans famn, 
till salighet för alla.

söndag 20 april 2025

Glad Påsk ekumeniska söderblomåret 2025?

 


















Emanuel Linderholm och Sveriges Religiösa Reformförbund tillägnad, jfr Dog Jesus inte på korset?

(Jfr SvPs147se även På tröskeln till Marias hem)

Upp, min tunga,
att besjunga
honom som på korsets stam
stacks och blödde,
jorden gödde
som ett slaktat helårslamm,
han ur griften
som i skriften
aldrig verkligen trätt fram.

Att han gjorde
vad vi borde
är ej vår rättfärdighet,
att han kände
vårt elände
gör ju inte slut på det,
att vi ärvde
nån reserv - det
hjälper ej när vi gått bet.

Vi förlossas
blott på låtsas,
avgrundens och dödens makt
blev ej bunden 
i den stunden
då han sitt finito sagt,
han ej velat
vad vi felat,
fram sin enkla lära lagt.

Gamla, unga,
får besjunga
Faderns takt och ärlighet,
gärna bära
Jesu kära
enkla lära ut, ni vet,
prisa Anden,
som i sanden
bygger slott av enighet. 


Maria Magdalenas jubel

 






















Å saliga stund utan like! 
Han lever, han är inte död! 
Nu sprider i skuggornas rike 
uppståndelsens morgon sin glöd. 
Han är inte längre i graven 
där sargad och bleknad han låg. 
Jag såg honom lysa som dagen
och skönare syn jag ej såg! 

Han lever, och jag skall få bringa 
hans vänner den Levandes ord! 
Tänk, jag som är ringast bland ringa, 
den minsta han har på vår jord, 
tänk, jag får hans hälsning frambära, 
jag sjunger min lovsång till Gud! 
Mer kunde ej änglar begära
än gå med så underbart bud! 

Å saliga stund utan like! 
Han lever, han lever igen! 
Han vandrar i segrarens rike, 
min själ, inte sörjer du än? 
Ditt hopp att den döde få sköta 
höll kvar dig i klippgravens lund, 
så fick du den Levande möta, 
å saliga, saliga stund! 


lördag 19 april 2025

Friskens och Runii resa till Dalarön Påskeafton 1712
















Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.


J Runius:

fredag 18 april 2025

Passionstid

 















I.

I detta nu, när våldet rår,
förtrösta och hav mod!
Det finns en makt, som ej förgår
om några dagar eller år,
och den är god.

Var seger vart ett nederlag,
när våldet segern skrev.
Men det finns en av annat slag:
Det nederlag, som påskens dag
en seger blev.


II.

Då sade de: Här äro tvenne svärd.
Han svarade i ångestfull förbidan:
Ja, det är nog. Så klarnade hans värld
och han befallde: Stick ditt svärd i skidan!

Det var den natten, då med svärd och bloss
de drogo ut och togo honom fången
och de som inte flydde ville slåss
och Petrus hörde hanen tredje gången.

Med svärden är det gammalmodigt nu,
men varje dag är scenen dock densamma.
Den man som smet i mörkret - var det du?
Och är jag den, som plötsligt börjar stamma?


III.

När flyktingströmmen fyller världens gator
och blodet färgar alla hav och sjöar,
vill tanken mumla: "Glöm ej, Imperator,
än finnas dolkar eller fjärran öar!

Ur länderna, som din armé befolkar,
ur hav, som gråtits över det gemena,
slå silhuetterna av hatets dolkar
och hägringen av hämndens Sankt Helena."

Du mörka tanke, varav alla jagas
i mördarmörkret kring tyrannpalatsen:
dag blir det först, när allas ögon dragas
emot den höga huvudskalleplatsen,

och vi, som härskat, hatat eller hämnats
på härskarna, förhärdade och fikna,
förkrossade förstå vartill vi ämnats:
att ej varandra utan Honom likna.


IV.

Som rövare hängdes de båda
bredvid dig - men ännu på jorden
rövarna råda.

Hur ofta av tvivel jag kväves
och snuddar förfärat vid orden:
Dog du förgäves?

För min skull du allt måste lida?
Och blodet - för min skull det flyter
fram ur din sida?

Min tanke kan intet förklara.
Den mumlar förbittrat, att myter
allt måste vara.

Jag trodde, att tron var en klippa,
där allt utom visshet och glädje
jag skulle slippa.

Nu vet jag, att tron och dess öden
är leken, hur två slår den tredje
ännu i döden.

Högmodigt min tanke och vilja
från dig och din lidandesgåta
söka mig skilja,

och först i förkrosselsens stunder,
när över mig själv jag kan gråta,
blommar ditt under.


V.

Nej, detta är inte det liv jag vill.
Det är ett annat liv jag längtar till -
ett liv som tar min sista återstod
av tro och kraft och mod och tålamod.

O Kristus, som led korsets nöd och skam,
hjälp mig den enda, svåra vägen fram!
Gör mig till ett med alla som just nu
av råa knektar pinas såsom du -

med barn och mödrar, som just nu förgås,
med män, som just i natt av kulor nås,
men, Herre, Herre, även med var knekt
som står och flinar ondskefullt och fräckt.

De äro alla människor som jag,
och för oss alla led du Långfredag,
och för oss alla stod du också opp,
och därför är ditt kors mitt enda hopp.


Långfredag

 
















Det sitter en hund och tjuter
vid Jakobs kyrkas portal.
Han blandar sitt tjut med toner
av sorglig passionskoral.

Det snöar vått och det regnar,
och blåsten håller jakt.
En ensam droska skraltar
framåt i koralens takt.

Den stilla passionspsalmskvidan,
den klagar i sorg och ve,
den tränger ur packad kyrka,
den tränger till tomt café.

Och det är så sorgligt och ledsamt,
och ingen törs vara glad,
och kärringar sitta i kyrkan
och gråta och sucka i rad.

De gråta visst över någon
med mager och sargad tors
- en, som är blek och blodig
och hänger på ett kors.

 
H Söderberg:

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig

För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David. 


Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. 
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, 
så också om natten, men jag får ingen ro. 

Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. 
På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem. 
Till dig ropade de och blev hulpna; 
på dig förtröstade de och kom inte på skam. 

Men jag är en mask, och inte en människa, 
till smälek bland män, föraktad av folket. 
Alla som ser mig bespottar mig; 
de spärrar upp munnen, de skakar huvudet:
»Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, 
han rädde honom, ty han har ju behag till honom.» 

Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst. 
På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; 
du är min Gud allt ifrån min moders liv. 
Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära, 
och det finnes ingen hjälpare. 

Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig. 
Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig. 
Jag är lik vatten som utgjuts, alla mina leder har skilts åt; 
mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv. Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, 
min tunga låder vid min gom, 
och du lägger mig i dödens stoft. 

Ty hundar omger mig; de ondas hop har kringränt mig, 
mina händer och fötter har de genomborrat. 
Jag kan räkna alla mina ben; 
de skådar därpå, de ser med lust på mig. 
De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad. 

Men du, HERRE, var inte fjärran; 
du min starkhet, skynda till min hjälp. 
Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld. 
Fräls mig från lejonets gap. 

Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn. 
Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag prisa dig: 

Ni som fruktar HERREN, lova honom; 
ära honom, alla Jakobs barn, 
och bäva för honom, alla Israels barn. 
Ty han föraktade inte den betrycktes elände 
och höll det inte för en styggelse; 
han fördolde inte sitt ansikte för honom, 
och när han ropade, lyssnade han till honom. 

Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; 
mina löften får jag infria inför dem som fruktar honom. 
De ödmjuka ska äta och bli mätta, 
de som söker HERREN ska få lova honom; 
ja, era hjärtan skall leva evinnerligen. 

Alla jordens ändar ska betänka det och omvända sig till HERREN. 
Hedningarnas alla släkter ska tillbedja inför dig.
Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna. 
Ja, alla mäktiga på jorden skall äta och tillbedja;
inför honom skall knäböja alla de som måste fara ned i graven, 
de som inte kan behålla sin själ vid liv.

Kommande ättled skall tjäna honom; 
man skall förtälja om Herren för ett annat släkte. 
Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, 
ja, bland folk som skall födas att han har gjort det. 

torsdag 17 april 2025

Om Nattvardens stora hemlighet

Leonardo da Vinci - The Last Supper high res.jpg 












Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta
och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon

En smal statsminister från Strängnäs

 














En smal statsminister från Strängnäs
sa efter en afton med sängfräs
att han blivit på tjocken,
medan folk sa: en tocken
har rökt på nåt sånt där kokobänggräs.

En könslag med språkkonsekvenser
nu i Sveriges historia glänser,
liksom Ulf och Birgitta,
hennes kuk och hans fitta:
juridiska kön saknar gränser.

(Till minne av riksdagens ratificering av Kristerssons könslag - som dock inte lär implementeras förrän den 1 juli 2025! Var inte Hägglunds från den 1 juli 2013 redan queer så det räckte? Apropå bruket av s k runda ord användes de redan av Stiernhielm, "den svenska skaldekonstens fader". Mannens lem har f ö i någon bemärkelse alltid kunnat kallas makans och hennes makens. "De tu ska bli ett kött", jfr även 1 Kor. 7:4).

Nu flyga häxorna på svedda kvastar

 




















Nu flyga häxorna på svedda kvastar
ut genom natten som är tät av dimma,
och hela rymdens här av otyg hastar
bort under stjärnorna som töcknigt glimma.
I luften skälva än de vilda skratten,
när ondskans anhang drar åstad i natten.
Vårvinden dånar genom gårdens aspar.
I natt är porten stängd med dubbla haspar.

De sitta oblygt gränsle över taken
och stryka runt kring gården för att fumla
med dörrarna, och den som ligger vaken
kan höra deras hesa röster mumla.
En häst i stallet rister skrämd i grimman,
och hunden gläfser ängsligt ut i dimman.
Men här är rökt med sju slags gräs från ängen,
och tofflorna stå vända under sängen.

Vad rör oss de besatta och besupna?
Här bliver ingen störd av deras brådska.
Nu äro fastans veckor genomlupna,
och Herrans husfolk är berett till påska.
En dimbeslöjad måne står i nedan.
Gårdsfolket sover under dynor redan
med helgdagsallvar över anletsdragen.
Nu är det natten före långfredagen.

Det brusar dovt och allvarsamt från stranden,
där tunga vågor larma med varandra,
och tjockan drives inåt över landen
av vindarna som över taken vandra.
Det knakar ifrån bjälkar och från sparrar,
när längan för en kraftig vindstöt darrar.
Nattvinden pustar alltjämt tungt i bälgen,
men snart skall dagen börja gry till helgen.


onsdag 16 april 2025

Abela Gullbransson 250 år: I hela långa fjorton dar

















Han haver innemurat mig så, att jag icke utkomma kan,
och satt mig uti hårda fjättrar. (Jeremia 3:7)

I hela långa fjorton dar
Gud tycktes mig ej vara Far.
Min vandrare, bliv litet kvar,
skall du få höra vad det var.
Den stund kan komma du erfar
ett dylikt ont; ty var nu snar,
och skynda dit du lärdom tar.

En månad ungefär framskred,
jag hade sådan ro och fred,
med kött och värld så liten strid,
Gud syntes mig så god, så blid.
Jag Tabors berg stod nära vid,
ej hördes lösen: tig och lid;
men efter kom en fasans tid.

Jag föll uti ett lidande,
som glänta intill helvete,
fördjävlade var tankarne,
våldsamma voro lustarne,
omöjligt platt allt läsande,
och nästan också bedjande;
men suck på suck mitt offrande.

Så ivrigt hjärtat fordom brann,
så sattes det av köld nu an.
Av allt vad andligt nämnas kan,
det mera hat än glädje fann.
Jag ropade: min Frälserman!
Men alldel´s borta var nu Han,
ja, mitt i nöden platt försvann.

Ack! tänkte jag, vad blir nu av?
Skall trones skepp nu gå i kvav?
Skall under lustan jag bli slav
och Adam kvickna i sin grav?
Jag hörde endast krav på krav;
min Gud, på detta grymma hav,
vad litet hopp om liv det gav!

I varje enda hjärtats vrå,
det storma´, braka´, larma´ så;
den enda lust det kunde få,
bestod i bara: nå! nå! nå!
För övrigt, vart jag månde gå,
jag måtte sitta, ligga, stå, 
jag låg som uti eld ändå.

En bitter kalk var det förvisst;
bort att jag den dock skulle mist!
Jag lärde här min egen brist,
såg önskansenligt satans list
och klippans styrka - Jesus Krist,
som härdar ut båd´ först och sist
och gör ett sjukligt hjärta friskt!

Min käre Gud! när rättelig
man endast stilla blir för dig
och intet själv arbetar sig,
blir bördan kvitt, så sannerlig
otroligt skall jag rikta mig,
och liksom se påtagelig,
vad Tron blir stark och kostelig.

Det hjärtat, ack! vad det är sällt,
som kommer från ett dylikt fält,
där satan själv har sig uppställt,
och världen går med dem i fält,
då Tro och Hopp är när´ kullvält,
går hem och har dock väl beställt,
o Gud! ett mästerstycke snällt!

Ett stort bevis vad Tron förmår,
och huru satan ingen slår,
som flyr in uti Jesu sår,
änskönt allt undergång den spår,
och saken synes nog så svår.
Tron segrar och allt genomgår,
märk! blott hon som en man fast står.

Det heter: när det rent av bär
rakt emot kött och satans här,
och ingen gnista ljus är när,
då Lagens fordran hjärtat tär,
att då med all sin själs begär
hos Jesus bli och hålla där,
det är en konst, som äkta är.

Mitt hjärta då av kärlek blöd
för nådens stora överflöd,
som blev ditt hopp, din stav, ditt stöd,
när i anfäktnings heta glöd
dig satan liksom handen bjöd. -
Säg öppet, säg! ho halp din nöd?
Jo! Jesu lidande och död.