Yttersta domen

Salve, sancte parens, iterum salvete, recepti Nequicquam cineres animæque umbræque paternæ. VIRGILIUS.

Han öppnas, gravens port! De tröga gångjärn knarra, 
och lampans matta sken på svarta marmorn darra. 
Hur strömmar mörkrets flod! Hur nordan, sträv och snar,
vitt över nattens djup med stormars tordön far!
Dess dunder uvars läte bryter,
och rovet under vargen ryter,
och irrbloss vina fram med blod i mina spår,
och jag, hur ödsligt! jag på grifter vilse går.
Så irrande den dräptes vålnad svävar,
där skogen som ett spöke står,
och hemsk i vinterns svepning bävar.

O marmor stum och kall! du, i vars hårda famn
jag högg, ack! späd ännu, en älskad moders namn!
Till dig i skuggors hem jag undan blixten ilar . . .
En son bör finna lugn där moderns huvud vilar.

Av ungdom, skönhet, dygd, se allt vad övrigt är!
I himlen danas då vad gravens svalg förtär.
Du, som med blommor strör den tistelväg jag tågar,
o hopp! o vällust av mitt liv!
Min dunkla blick ej övergiv:
Han sig i evigheten vågar.
Kring jordens dränkta klot den vilse duvan far,
stum, ensam och förskräckt mot dödens avgrund bävar;
ack! för att rädda sig, ej gren, ej klyfta har:
på ovisshetens hav jag så i töcknar svävar.

Dock! detta stoft förgås?.. .Och, Gud! du evig är.
Vem gjuter i mitt bröst ett brännande begär,
då över solens krets min tanke vigglik hastar?
När jag i känslor sänkt för väsens Gud mig kastar,
om skuggan av hans ljus, dock ej förmätet, ber:
vem höjer då min själ, och henne himlar ger?
Ack! vadan tårars flod, som mig i vällust dränker,
Messias! nar på dig en stilla natt’jag tänker?

Nej! knäböjd vid det stoft, som höljs av denna grav,
jag på de löften tror, som vid din död du gav.
Och vore allt en dröm . . . hur ljuvligt ej, att drömma,
när hjärtat känslor får så höga och så ömma!

Från denna minnets gräns min tanke flykten tar,
och över tidens hav till evigheten far;
där ser jag lastens fall, ser dygdens ängla-öden,
ser detta klot i grus, och under gruset döden.

Men du, som molnbetäckt åt Salems skald och kung
vid helgedomens fot den gyllne harpan räckte,
vars sång serafens tystnad väckte,
o Urani! den dagen sjung,
då under domens slag i kaos jorden vimlar,
och lejonet av Juda stam
i dunder, moln och blixt och damm
uppreser sig en tron på evighetens himlar.

Och, yngling! som med mig i livets öknar går,
om du vid dygdens gräns mot lastens oviss står;
ack! må med domens dån min lyra dig förskräcka!
Dock nej! du hjärta har ... på fruktan kärlek rår,
en känsla, mera ljuv jag i din själ vill väcka.
Följ över Kidrons bäck, följ i den däld mig ner,
där den dig skapat har i avgrunds kval du ser;
följ mig till korsets fot - Vid skenet månen sprider,
ack! läs i varje sår: »det är för dig jag lider.»

Religion! vad kärleksdjup! I töcknen vilken glans!...
Jag skulle dyrka Gud, fast ingen himmel fanns.
För domaren du aldrig bävar,
om till förlossaren ditt hjärta kärlek bär.
Döm, yngling! själv, ack! döm, vad mera himmelskt är.

Men du, som över mig i rnidnattsmolnen svävar,
min mor! jag sjunger vid din grav.
Ack! att vid lyrans slag du mig en blick ej jävar,
ljuv som den första kyss, i Eden Eva gav.
Omgiven av ett ljus dit ingen tanke hinner,
Gud! dig ej ögat ser, dig endast hjärtat finner.

En stråle av din nåd mig långt från jorden för:
Jag ödets kedja re’n i spåren skramla hör;
och kring den jaspis-sjö, där dagens drottning vilar,
i änglars fria luft med morgonrodnan ilar.
Där blixtra himlar fram! där ljunga världar opp!
Och etern fylls med ljud av deras tordöns lopp,
då månen, matt och blek, ur molnen vålnlik hastar.
Och stum sitt sorgsna sken på mulna gravar kastar.

Men, himlars starka bloss! vad mörker slukar er?
Betäckens I av nattens vingar?
Av skuggan från Guds tron! -
Jag upp i skuggan svingar,
och änglars herradömen ser.
Vem här, lik en komet, på tusen stjärnvalv tågar?
O hjälte! o seraf! . . . månn jag dig nalkas vågar?
Törhända du det var, som åskbeväpnad for,
och utur Eden drev mitt släktes usla mor?
Men kanske du är den, som hämnaren skall sända,
att en gång jordens klot i domens lågor tända?

I evighetens ljus jag häpen dignar ner. . . .
Den högstes strålar kring mig ljunga!
Gudomlighetens sken! . . . Jag är ej dödlig mer,
jag är ej dödlig mer - jag skall hans ära sjunga.

Högt i odödlighetens famn
bland stjärnorna min harpa klingar,
och lyft på morgonrodnans vingar,
jag prisar, helige! ditt namn.

Långt förr, långt förr, än tidens flod
ur evighetens klippa sprungit;
du ensam där i töcknar stod,
och ingen kerubim dig sjungit.

Det tomma kaos suckande,
i djupet for din tron sig böjde.
Du andades, allsmäktige!
Och himlarna sig där upphöjde.

Än ensam, utan sångens ljud,
du lät en allmakts-eld utfara:
strax omgav dig serafers skara,
och sjöng din ära, väsens Gud!

Än såg du vitt kring djupets famn,
och världar fram ur mörkret bröto:
strax stormarna ditt välde röto,
och åskan dundrade ditt namn.

Din anda, Gud! skall återdriva
i kaos, jord och himlarna;
men dina år ej ända ta:
du var, du är, och du skall bliva.
Halleluja!

Från änglars högre kor, I himlar! vilka svar!
Vid deras harpors klang ur molnen Iris far,
och stjärnorna i dans kring ljusets rymder sväva.
De sjunga hjältens död, som livets spira för;
och jag de gälla eko hör
ur evighetens öknar bäva.

Du jord, uti vars barm mig liv min moder gett,
på dina altar blott jag vanans offer sett;
men hjärtats tysta suck, där änglar göra möte,
då känslofullt det sänks ner i naturens sköte?
Men tacksamhetens tår? . . . Vad spöken visa sig!
Vad uppror, hat och mord, och brott och hämnd, och krig!
Hur allt i mörker dväljs! . . . Vad? detta klot . . . jag ryser, . . .
bland världar denna punkt så många fasor hyser!
En fuktig molnstod lik, där månen nedergår,
med tidens urna, se, var Adams vålnad står!
Han jorden med sin sköld i röda töcknar sluter,
och i ett blodregn sig bland stormars ras utgjuter.
Vad hemska förebud! Se! jordens grundval rörs,
ett långsamt hämndens rop ur multna gravar hörs,
och med en blodig våg det bistra havet sköljer
de troner, vilkas drott sig mellan bergen döljer.

Hör! . . . evighetens ur sitt omlopp åter når,
i tolv millioner dygn det endast en gång slår.
Det slår - och från sin tron Messias sig upphöjer,
och alla änglar falla ner.
Bland tusen världars klot hans blick vid jorden dröjer,
där över Nifates * till Golgata han ser.
Med natten hastigt nu sitt huvud han betäcker,
sin fot i seklers djup. sin arm i skyar sträcker,
och svär, svär vid sig själv: han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn! och, kaos varde himlar! 
»Den jord, som blodbestänkt med Adams släkte vimlar,
»skall dömas, skall förgås .... i detta nu - Han svär!
Han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn!
och, kaos varde himlar!

Han svor: ett åskfyllt moln ner från hans blickar föll,
och stilla jordens klot på bräckta axlar höll,
och helvetet sig upp i tjocka dimmor höjde,
och satan röt och vild sig över kaos böjde.
Så hisklig en komet bland hemska norrsken står,
förkunnar troners fall, och krig, och hungers-år.
Nu ödets kedja bräcks, nu tidens grundval gungar,
och dödens ängel ner på domens åska ljungar.

Nu ramlar hoppets tron. Förtvivlan rusar fram,
och ljusets vida rymd är natt, och blod, och damm.
Fram ur ett osett djup sig mordisk stormen bryter,
och åskan, hämndens röst, från fästets vallar ryter.
Vesuv med hundra gap förkunnar jorden krig;
men bistert, tungt och svart, där reser havet sig!
Far upp, och i sin fart millioner viggar bräcker,
klyvs, och ner i sitt svalg millioner lågor släcker.
Det slukar där den eld, i skurar Etna spyr,
då blodröd vinterns här för Heklas bomber flyr.
Nu ljungar vågen ner, och bergens rötter lossar!
Nu slungas de mot skyn! och nu en blixt dem krossar!
De tända skogars spets man mellan sjöar ser.
I oceanens djup far himlabågen ner,
och havets gömda lik i åskans rymder brinna.
De starka valar strax i Heklas svalg försvinna.

Men nu ett mörker sig kring jordens poler drar,
i det, om natten fanns, hon syntes ljus och klar.
Ett dån, av stormen fört, ur mörkrets skrevor hastar,
som mitt i havets gap Vesuv och Etna, kastar,
det vrålar, fradgar, slår; nu genom eld och rök
sitt huvud höjer upp till än ett vilt försök;
dess böljor skocka sig, det upp mot molnen ilar,
i djupet rycker dem, och drar en suck, och vilar.
Är detta då den jord, som stolta kungar bar,
den rnenskan, blind och svag, i länder indelt har?
En bävning, tordönsfull från Asiens sida slungat,
Europa, dig! - Vad krig på dessa gränser ljungat!
Vad blod ej strömmat der! - de slagne hamnar re’n
till domens lågor dra despoters multna ben.

Och lik en plötslig natt Kaukas i djupet välter.
Som regnmoln Peru bort med sina gruvor smälter.
Förgås, du olycksort! du hem för kval och mord!
Månn åskor, hav och pest ej härjat denna jord?
Ack! skulle mänskors blod ock under bergen rinna,
till dödar och till brott, att nya ämnen finna?
Vitt kring Numidiens rymd, åt Cejlons öknar se,
av domens eld och slag uppfyllde, rämnade!
Där sluks rinoceros! där lejoninnan ryter,
i elefantens blod, vid tigerns sida flyter!
Men, örn! bland molnens svall, ack! fordom stolt och fri,
vad? skall med fjärilns stoft din aska bortströdd bli?
Nej! han i blixten far, att i dens sköt’ försvinna,
vars tron han, djärv och stark, så ofta sökt att hinna.

Du ljusets majestät! hur blodig är din blick!
Med hopp om evig glans du över Eden gick:
och nu med jordens klot till evigt mörker hastar! .-.
Se, hur förtvivlad hon bland stjärnorna sig kastar,
dem i sitt sköt förtär, och slukar månen opp,
och fortfar bävande mot kaos med sitt lopp.

Ack! hasta ej, ack! dröj. På mänskosläktets vägnar,
jag vid ditt intets gräns en lovsång dig tillägnar.
Bloss av det ljus, vars makt och ära
du världarna förkunna fått!
Ej sekler hunnit dig förtära,
din tron så högt, som ödets stått.
Så, som du över Eden rann,
och tusen stjärnor kring dig hyste:
så jorden ock i dag dig fann,
så värmde du, och så du lyste.
En Gud blott i sin allmakts skrud
förmått ditt ljus i kaos tända:
Att åter dig till kaos sända,
o sol! det fordras samme Gud.

Gick, sorgsna bloss! än rädd och späd,
gick du i moln vid Adams smärta,
då under Edens vissna träd
han tryckte Eva mot sitt hjärta?
Där låg det öde, jordens klot!
Förbannelsen röt vilt kring djuren;
du tog i öknar dem emot,
göt liv i dem och i naturen.
Från himlar ner den blida vår
i dina strålars sköt sig sänkte;
och pustande i sommarns spår
den rika hösten frukter skänkte.
Naturen då i glädjens skrud
åt Skaparen ett offer tände.
Du kom: allt andades en Gud,
och i din blick hans blick vi kände.
Hur över trädbevuxna berg,
som under nattens åskor gungat,
gudomliga! i azur-färg,
du fram ur österns portar ljungat.
Och då i oceanens sköt
vi sett dig undan natten fara,
du klarhet först i månen göt,
att oss ock fjärran nyttig vara.
Fast ödet mänskors hopp bedrar,
dig dagakarlen trogen funnit:
din stråle honom uppväckt har,
och för hans lugn i böljan runnit.
Det folk, som blint i villor lopp,
och icke himlens röst fått höra,
har ropat, då du ljungat opp:
den dig har gjort vi dyrka böra. . . .

Men kaos’ böljor mot dig svalla! -
Ditt lov av helgon sjungas skall.
Dig änglarna i minnet kalla . . .
Tillbed din skapare - och fall!
Främst i ett blodigt moln, ack! morgonrodnan går,
och solen darrar fram i hennes bleka spår;
Nu över jordens klot med nedböjt huvud bävar.
Så nattens fågel hemsk bland stumma spöken svävar
ikring ruinerna utav tyranners slott,
mot vilket tid och hämnd sin makt förena fått.
Nu . . . ack! . . . och aldrig mer i domens svall hon brinner,
med all sin glans far fram, och dammar, och försvinner.

Av segern mörkret stolt på dödens ängel ser,
vars sköld mot åskan slår och skakar eldar ner.
Min domare och Gud! fast bland de sällas skara,
vid minnet av din död, hur ljuvt att mänska vara!
Vid dessa dundrens blixt jag lägst till jorden far;
det är min rätt, min plikt: jag henne trampat har.
Den tigern! ... i moras, på glödda stenar krälar!
Nyss han kring jorden såg, och såg blott sina trälar.
Nu störtad är hans makt och ett så hatfullt mod.
Se brottet i hans blick, se i hans händer blod!
En ångerns tvungna suck hans samvets stormar kväva,
och kvalen ur hans gom den brända tungan häva.
Än för hans häpna syn de folkslag skocka sig,
som han uppoffrat har i ärelystnans krig;
än ser han dygdens vän sitt liv i bojor sluta,
och lasten stjärnbeprydd vid tronen offer njuta;
och än en usel hop i nödens nakna tjäll,
som hungrat flera år för en hans nöjens kväll.
De faderlösa barn på domens åskor kalla:
han flyr - men i det djup, der änkors tårar svalla.
Av dessa spöken följd ett gruvligt skri han ger!
»Jord, rämna under mig! berg, töcknar, störten ner!
Du avgrund, att för Gud, att för mitt folk mig dölja,
mig i ditt mörker ryck, ryck med en evig bölja!
Jag, otacksamma folk, jag var din kung - min tron . . .
förbannad den, och dig, och jag, och religion!
Att höra mig . . . vad hämnd! bland kvalens andar ryta;
du nu din himmel vill mot deras avgrund byta.–––
Nåd, Gud!» - På dessa ord han dundren svara hör. 
Hans barn kring ormars kärr på flammor stormen för.
Den själv ej ömmat har, när hopplös nöden gråtit,
och, fast med brottfullt bröst, ej andras fel förlåtit:
Har han i faran rätt att efter räddning se,
och kan hans sista suck en Gud om tillgift be?
Ack nej! barbaren nu till mildring i sin smärta,
med dolken rusar vilt uti sin gunstlings hjärta,
och söker nya brott den tid, han övrig har;
tills för hans fräckhet hemsk mot honom döden far,
och, på förtvivlans brant, med domens åska sluter
ett liv, som avskyvärdt i hämndens sköt sig gjuter.
Jag klaga vid hans fall? - Ett brott, ett gruvligt brott,
med makten i sin hand, försumma göra gott:
men till sitt överflöd, ej änkans åker spara . . .
Man måste vara kung, för att så brottslig vara.

I tidens sista nu, vad båtar ångern mer?
Njut solens blida sken, förr än hon rinner ner.
Ur fängslens fallna port, än blodig mördarn bävar:
i elden för hans syn den dräptes vålnad svävar.
Och mellan domens brak, med skräck förförarn hör
den bön om himlens hämnd en villad flicka gör.
Och uti änkors blod, än törstig ockrarn flyter,
och gudalärans tolk vid sjunkna tempel ryter.

Men . . . vadan detta rop? ack! ateistens röst.
»De bålverk ramla då, som skyddat detta bröst.
En Gud är till! ... En Gud? - Nej, avgrund! må din smärta
ej tvinga till hans tron en suck ur detta hjärta! -
Förgäves! vilken harm, att under hämndens svall
hos den mig straffar grymt, jag kärlek finna skall!
Vad! kärlek? född i moln, för mig då ljuset klarnat,
att njuta skuggan blott, man som för laster varnat,
se Karlavagnens gång . . . och tro Getsemane? -
Messias! ökte ej din död mitt helvete?
Vad, kärlek? . . . Sluken mig, I plågoandars skara!
Jag vill mitt hat till Gud i edert sköt bevara.
Men se! ... vad ynglingar, förförda utav mig!
Med eld, med drakars blod de re’n beväpna sig ...
Fly! - Domaren är när. Det hat han mig ingiver ...
ja, evighet, du själv därtill för kort ju bliver.»

I domens svarta moln, o storm, mig återför!
Jag skådar endast brott, jag endast fasor hör.
Förgiftad av dess luft, min sällhet re’n försvunnit.
Gud! finns ej dygden mer, där dock ditt blod har runnit? 
Hon finns! se med vad lugn på jordens grus hon står,
mot tålamodet stödd, i hoppets rika spår.
Sin fackla religion vid hennes sida tänder,
en ängel dundrens eld från hennes hjässa vänder.
Som längtan på en strand vitt efter seglen ser,
som dagakarlen gläds, då solen skrider ner,
så hon med tårfull blick åt höjden ögat kastar;
så hon med vällust ser att tidens timglas hastar.

Kring henne, vilken flock! - Min forna skräck försvann,
en kung, som Gustaf stor, och öm och vis, som han.
En mensklighetens vän, som då, när tårar flutit,
åt uslingen sitt bröd, men uti lönndorn brutit.
I dödens mulna stund, vid domens tordönsskott,
vem andas lugn och mod? Den, som gjort menskor gott.
Ack! i hans blick din nåd, o Gud! vi dyrka borde.
Om ingen himmel fanns, du en för honom gjorde:
och där en Pythias vid Damons urna står,
i änglars glada famn sin vän han skåda får:
och den sitt fosterland har ryckt ur kungars boja,
förnöjd med sinneslugn, med otack och en koja.
Och där naturens son, som född i mörkret var,
och aldrig känt den Gud, vars väg han vandrat har:
och dessa mödrars skrän! . .. ack! vilken älskad smärta -
allt tärs av domens eld! men ej ett modershjärta.
Messias unnar dem en bön vid livets slut,
och odelt gjutes hon om nåd för barnen ut.

Du, som i farans stund på andras räddning tänker,
har himlen större fröjd, än dig ditt hjärta skänker?
Men svärdet flammar fram, och dödens ängel -hör!
kring varelsernas fält utropar: Dön! - Allt dör;
än höjes lien upp . . . hon fälles - tiden stupar,
i evighetens svall med minnet sig fördjupar.
Kring allt en tystnad rår, som i det ögonblick,
när Gud, att skapa allt, den första tanken fick.
Men dödens ängel upp i domens töcknar svävar,
förkunnar jordens lott, och för sitt öde bävar.

Helig är Herren! Halleluja!
Domaren blickar kring himlarna!
Och som en flod för hans fötter de strömma.
Allmakten tyckes sin källa uttömma,
att i hans spår gjuta stjärnorna.
Då i din klarhet, o Herre! de svalla,
och för ditt lov du gränser ej satt:
låt av din klädnad en skugga ock falla
ner i den eviga dödens natt.
Du, som ur henne skall människor kalla,
glöm ej din död uppå Golgata.
Domaren blickar kring himlarna.
Honom tillbedja de alla! ack! alla.
Helig är herren! Halleluja!

Re’n knäböjd Rafael på majestätet ser,
och harpan dignar stum på fällda vingar ner.
Med livets öppna bok, vid domarns vink, han hastar
framför den ljungelds vagn, som stjärnor kring sig kastar.
Där flammar hjälten nu, och änglar i hans spår,
och etern uppfylld blir med strålar av hans sår.
En krans av Edens träd hans hjässa nu omringar;
och på en guda-sköld, som kring hans axlar klingar,
än ristad står den kamp i vredens ögonblick,
då satan högmodsfull mot skaparns välden gick,
med fallna änglars här hans tron bestorma tänkte;
men, vid ett hjältens slag, i avgrunder sig dränkte.
Än där, i mulna drag, den dödens natt man ser,
då törnekrönt han for till kvalens kulor ner,
i fjättrar satan band, hos honom ånger väckte,
förkunnade hans dom, och hoppets gnista släckte.
Än praktfullt blänker där Messie segertåg,
då han en frälsad värld inunder föttren såg,
som Människones son till himlen återvände,
och sjönk i fadrens sköt av vällusten han kände.
Se! i sin högra hand det helga kors han bär.
Med domens tordönssvärd den andra väpnad är.

I barn från Betlehem! er herdes röst er kallar. 
Det stjärnbeströdda släp, som från hans mantel svallar,
uppbäras skall av er, o avundsvärda lott!
Av er, som för en Gud ert blod utgjuta fått.
Och himlen lämnas tom, och alla helgon ljunga
i dammet av hans vagn, att evigheten sjunga.
Av David förda an, de sina harpor ta.

Kör.
Halleluja!

En kör.
Sjungom hans ära, vars arm sig utsträcker
över det hela, som varder och är;
som ur sitt sköt nya världar uppväcker,
då med sin blick han de gamla förtär!
Sjungen hans ära, framljungande himlar!
Och du, o evighet! prisa hans namn.
Prisa hans under, o jord! när du vimlar
i intets famn. -

En kör.
Vitt i evighetens hav
livets segerhjälte svallar.
Se! han öppnar dödens grav.
Hör! hans röst i kaos skallar.
Rykande vid skaparns fot,
re’n i domens lågor brunnit
jordens likbeströdda klot,
där hans blod för menskor runnit.

Kör.
Halleluja!

En kör.
Skulle väl, o skapare! De åt kaos återlämnas?

Kör av betlehemitiska barn:
Skulle du, försonare!
ack! på de försonte, hämnas?

David.
Nej, som en fader sig gärna förbarmar
över det ångrande barnet i nöd:
så mot oss fallna utsträckas hans armar,
skulle han vilja en människas död?
Nej! hans gudomliga hjärta nog funnit,
att hon var stoft och i elände född.
Blommornas urbild, som hastigt upprunnit,
blev hon lik dem på en stormdag förödd.

Herre! ditt väsen sig gränslöst utsträcker,
evig, som du, din barmhärtighet är.
Ja! då med eldmoln du djupet betäcker,
omsorg for människans stoft du ock bär.
Sjungen, I himmelske hjältar! hans ära!
Blixtrande världar ur skaparens famn!
Jord! som hans blickar till intet förtära!
Prisen! ack prisen den eviges namn!

Kör av betlehemitiska barn.
Omkring din tron med sällhet krönte,
vi evighetens lagrar strö.
Den fröjd, att för Messias dö,
oss mer än himlarna belönte.

En kör.
Vilken väldig änglaskara
häpen och förundrad stod!
Ville gärna mänskor vara,
för att helgas av hans blod.

Kör av betlehemitiska barn.
Vilka rov! ack! vilken ära!
Lejon utav Juda stam!
I det ljus, vi offer bära,
hedningarne vandra fram.

Kör.
Halleluja!

En kör.
Så många sekler då skulle försvinna,
så många släkten förgås och upprinna,
förrän med mänskan din avsikt du vann.
Mäktige hjälte! till lön för din smärta:
måtte du finna i människors hjärta
den kärlek, for dem i Getsemane brann!

Kör av betlehemitiska barn.
Helig! helig! helig Gud!

En kör.
Himlars troner, fallen neder!

En kör.
Väpnad han i allmakts skrud
evighetens år bereder.

Kör av betlehemitiska barn.
Hören domsbasunens ljud!

En kör.
Adams barn! han kallar eder.

Kör.
Helig! helig! helig Gud!

Vid himlars återskall, i domens majestät,
ack! vilken skönhet flyr uti Messie fjät?
En evig gudomsvår på hennes kinder dröjer,
där sig, att tjusa mer, en flod av tårar röjer.
Vad syn! uti den blick, der änglars höghet rår,
för vilken solen skyms, att se en mänsklig tår!
Med himlabågens prakt, dess hår i skyar simmar,
kring vilket välvande en nyfödd stjärna strimmar.
Så skön i havets famn ej aftonrodnan låg,
då skaparn blev förtjust, när på sitt verk han såg.
Ford av en serafim, hon genom skaran bryter.
De rörda känslors ström, som i hans sköte flyter,
han med en himmelsk kyss från hennes kinder tar;
och avund förr än nu ej känd av englar var.
Så öm, i sorger sänkt, till domarns tron hon hastar,
och, knäböjd, på hans kors en blick med bävan kastar.
O kärlek! o natur! ... o världars domare!
Se mänskosläktets mor inför dig gråtande.
Du ser, och änglars mod i hennes hjärta väcker;
och stum mot dina sår hon sina armar sträcker.
Ack! hon ej tala kan för tårars strida lopp,
som under hennes fot i stjärnor rinna opp.
Messias nu, hur ömt! mot hennes sköt sig böjer,
och hon hans anda drar, och strax sin röst upphöjer.

»Nej, herre! mig det är, din åska krossa skall . . .
jag skådar detta klot, ett rov för domens svall,
jag skådar Adams barn, som detta klot betäcka,
som nu, ve mig! ve mig! till kval du lär uppväcka;
och jag . .. Gud! deras mor!. . . vad! mor? - Nej! en barbar,
som, ack! till allas brott så mordiskt upphov var.
Vad? hann jag Edens park i tigrars öden byta,
förr’n Abels blod jag såg vid mina fötter flyta?
Och detta blod . . . vart fly? ... ur dödens slutna famn,
nu ropar hämd! ... nu! nu! ... och över hem? - mitt namn,
och allas namn jag hör i vredens dunder skalla,
och ser försonarns blod på brottets bana svalla;
ej till försoning mer! . . . Ah! hämnas blott på mig.
Låt dem i intets sköt för evigt glömma sig.
Beväpna detta bröst att allt det straff uthärda,
som jordens usla barn för min skull äro värda.
 En vink: och till din fot du tusen världar ser.
Vad båtar, att av nåd du mig din glädje ger,
när jag ett upphov är till mina likars smärta?
Nej! under änglars skrud jag bär mitt modershjärta.
Nej! inga himlars fröjd på samvetskvalet rår . . .

En flock av vålnader upp ur Tartaren går!
Nej! bland serafers sång skall deras skrän jag höra,
och i Messie famn de Evas lugn förstöra.
Här dignar menskors mor. - En stråle från hans sår,
i henne liv och hopp och öm förtröstan tänder,
ett svar Messias värt hon får: »Jag tecknat er på mina händer,
»Och räknat edra huvudhår.»

Som glädjen blänkte fram av änkans dystra blick,
då hennes ende son ur dödens fjättrar gick:
så himlars sällhet sig i Evas uppsyn visar.
Hon ber med hoppets röst, och re’n sig bönhörd prisar.

»Hur, domare! din nåd liksom din makt är stor!
 Men, mänskors frälsare! förlåt ock mänskors mor.
Hon vågar vid ditt kors den dagen dig påminna,
då du på jorden lät ditt blod för jorden rinna.
Och du, Getsemane! du hjältens segerort,
framskalla ur ditt grus den ed, han fordom gjort:
»I skolen ej förgätne bliva,
»fast nu till korsets död jag går:
»jag allas edra namn med eget blod vill skriva
»i djupet utav mina sår.
»Och då en mäktig änglaskara
»mig fört uti min faders famn,
»skall dessa sår och dessa namn
»jag i mitt majestät bevara.
»På det om någon ibland er
 »sin första kärlek överger,
»med hädelser mig överhopar,
att min rättfärdighet på domens åska ropar,
»och viggen vässes re’n att slå försmädarn ner;
»jag på min kärleks märken ser:
»och då jag där hans namn bland edert ristat finner,
»och mig min bittra död påminner,
»med allt vad han har kostat mig,
»så många tårar, kval och möda . . .
»mitt hjärta åter måtte blöda,
»för att på nytt förbarma sig.»

Med vilken hoppfull suck förlossarns tal hon slöt,
serafen i dess hår den helga oljan göt,
och tusen offerkar, stum, rörd och häpen tände;
men till Messias sig å nyo Eva vände:

»En hednaskara snart du för din dom skall se,
i öknen en cypress, och hjordar irrande!
Ack! skulle ej din död i fasans stund dem båta?
Att hämnas röjer makt, men ömhet att förlåta.
Och vilka avgrundsrop, som namn av dig ha fått,
och evighetens straff, Gud! för minuters brott! . . .
Vad talar jag? . . . jag flyr . . . men kan dem icke glömma.
Vad båtar himlen mig, om jag ej där får ömma?» -

En sky tar henne bort, och domsbasunen hörs,
och jordens brända klot till skaparns fötter förs.
Herre, förbarma dig!
Herre, vårt hopp!
Gud! vilken tystnad! . . .
Hur digna de alla!
Vågor av glömska kring helgonen svalla,
himlarne domna mitt under sitt lopp. -

Över djupet andan svävar:
Han, som blir, som är och var;
och ur dödens sköt frambävar
allt vad döden skördat har.

Då vilt en mäktig storm från Sirbons stränder brusat,
ur Baratron mot skyn millioner sandberg rusat,
sig spritt, med nattens flor den vida rymd betäckt,
i töcknar solen flytt, förmörkad och förskräckt:
Så, ja! hur talrik mer, se! mänskosläktets skara,
lik stoder utav moln ur svarta djupet fara.
En hop, ack! den är stor, med stjärnors prakt uppgår,
och strax vid hjältens tron sitt gudasäte får.
O människones son! du tro på jorden finner.
Och en jag fjärran ser, där hoppets fackla brinner.
En annan från min syn i ljungeldstöcknar far;
men ingen ängel del uti. dess öden tar.
Och nu vid skaparns vink en myriad framvirvlar
av nya världars klot, av öknar och av himlar.

I Adams häpna barn! de vänta blott på er,
då rörd i Evas famn han på sitt släkte ser.
Nej, Adam! ropar hon, ej ångerns eld mig bränner;
då jag mitt öde minns, ack! vilken fröjd jag känner.
Ack! den oss döma skall, för oss i döden gått.
Vad ära! Se hans sår ... O, mer än sälla brott!
Nu mänska han, som vi - vad det vårt namn upphöjer!
Och, ljuva tacksamhet, som ömma bröst förnöjer,
vad himlakänslor ej din evighet oss ger!
I eden änglar lik, är vid hans kors jag mer.
Hur, så var Adams svar, hur mina känslor svalla!
Se, Eva! du är mor, jag far för dessa alla.
Ack! maka, himlavän! nyss såg din Adam rörd,
hur där en brottslig hop blev bort i töcknar förd.
Men, täckelset är lyft . . . vad syn! ja! sälla maka,
fast i millioner år dem hämndens åskor skaka;
av ångern renade, till slut de i hans famn
bli älskade som vi, och prisa där hans namn.
Han! kärleken och Gud, för sig ej gränser finner.
Den oss förlåta lärt, ej själv av vrede brinner.

Allt tystnar. Fasan flyr, och jordens domare
upphöjer nu sin röst: »O! I välgörande,
som utan vittnen sökt att nödens offer frälsa,
vad glädje, att er först bland Adams släkte helsa!
I konungar, som frid åt hela folkslag skänkt,
och under kronans glans på uslas kojor tänkt!
Du hop, som hungerns hem och sjukas bädd uppletat,
dem elden härjat, hjälpt, att endast jag det vetat!
Mitt hjärtas gunstlingar! beredd er lön nu är:
Uppfyllen himlarna, och väldigt härsken där.»
Det sker. Vid domarns vink, se! himlarna framljunga,
och praktfullt hylla dem, och deras intåg sjunga.
Att mildra andras kval och att förlåta få,
ack! att hos änglar ej den vällust saknas må,
för dem, I skåden Gud från sina ögon driva,
I skolen bedja ömt, och även hörda bliva.

Men andra troner re’n jag domarn kalla hör.
Hur stor är ej den hop, han dit i ära för.
I hjältar, som ert blod for fosterlandet gjutit,
och I, som edra dar for andra tider slutit!
Gån, krönte utav dem, som frälstes genom er.
Messias själv med fröjd på dem han räddat ser.
Var hälsad, Baltzar Horn! * I dessa ärans salar,
du om förflutna dar med svenske hjältar talar.
"Fast snart på jordens klot ett stoft ej övrigt finns:
då man en hjälte ser, sitt fosterland man minns.
Förgäves med min blick jag skaran följa söker.
Se! hur i solars glans de sällas antal öker
den, som från altar’ts fot och med försonarns blod
i ett förkrossat bröst ingjutit hopp och mod;
som, då han andra lärt att gärna sig förbarma,
den förste varit själv som glömt sig för den arma;
den aldrig smicker känt, av kungars makt ej skrämd,
förkunnat deras brott och trotsat deras hämnd.
Sjung domarns kärlek, sjung, du frästa hednaskara!
»Av dem, mitt namn ej känt, vill jag ock dyrkad vara.
»Mitt blod för världen rann. Jag efter hjärtat ser;
»För mänsklighet och dygd, I himlar, öppnen er!»
Och himlar öppna sig. I ljusets sköt de hamna,
av känslor svimma bort, då änglar dem omfamna.

Du folk, ack! vårdat ömt, se’n jordens späda dar,
med fasa skåda nu den Gud, du hatat har.
Hans blod, som över dig, likt hämdens eldregn strömmat,
och det du grymt göt ut, för dig å nyo ömmat. . .
Vad ser jag? . . . domare! - Nej ! jag förlorad är -
Ack! ej ditt majestät! . .. Din kärlek mig förtär.
Flyg, oskuld! i din glans mot ärans gudasköte,
där för en störtad tron en evig gör dig möte.
För bojor och for dygd din lön, Mathilda! njut;
de barn, från dig man slet, i modersarmar slut.
Med stolthet hjärtat kan sig se föraktat bliva,
men utan svaghet ej sin kärlek övergiva.
Det var det största kval, vartill dig ödet dömt,
till graven hatad bli, och likväl älska ömt.
Men evigheters fröjd din hjässa redan kröner. -
Vid minnet av en tron, vad avsky hjärtat röner!

O mänskors forna hem! hur var din barndom blid;
då jorden kungar fick, försvann dess gyllne tid.
De höjas, himlarna, och alla stjärnor sjunga,
då över deras krets med helgonen de ljunga.
Till dig, o, Leopold! * uti en azursky,
serafer utan tal med tron och lagrar fly.
Du allas hjertan ömt, du ljuva vänskap! enar,
och svallande i fröjd sig själ med själ förenar.
Möt, moder! här din son. Du dig bedragen ser,
som trott din kärlek ej har kunnat ökas mer.
Omfamna, yngling! ock din sörjda älskarinna,
här, som på jorden, skall din eld ej motstånd finna.
O, Laura, här, ack! här. . . vad himlar skänkas mig!
Jag evigt älska får min skapare . . . och dig.

Men fasans öknar fram till domarns fötter bäva,
där hoppets matta bloss kring ångern långsamt sväva.
Vad suckar! vilka rop! En mängd i hoppets spår,
en annan fjärran bort, följd av förtvivlan, går.
Där i en ödemark jag dig, o Judas! finner.
Hur dig vart enda steg Getsemane påminner!
Du vilken hör: »min vän!» ack! räds Messie röst.
Du honom korsfäst ser, ser spjutet i hans bröst,
och nalkas, bäfvar bort - strax för ditt vilda öga
Messias tågar fram bland änglar i det höga,
och ett förfärligt skratt ur satans kulor hörs.
Du ryter . . . Glada hopp! han av din fackla rörs.
Vad ånger! vilken suck! . . . Messias! . . . Judas gråter. 
Blev vid din död han glömd? Du sade: »jag förlåter.»
Nej, Sulrna! i en rymd, mer himmelsk, mera klar,
förgäves du min blick dig sorgsen undandrar.
Jag ser ett älskat blod din skugga här befläcka.
Vad? du ej ängel re’n? . . . kom, att ditt kval upptäcka.
På detta nattens moln, där fasans tystnad rår,
vi sitter du så stum, med vitt utslagna hår,
och ånger i din blick, och plågor i ditt hjärta?
»Ah! . . . brottslig är jag dömd till många tiders smärta.
Ve den, sin moders röst i ålderns vår ej lytt!
Hur långsamt straffet är, se’n nöjet vigglikt flytt!»
»I enslighetens sköt den kärlek blott jag kände,
som för en ömsint mor hos mig naturen tände.
Ej, med ett skuldfritt bröst, jag hade önska lärt,
och världen var för mig det tjäll, Gud oss beskärt.
Men, olycksfulla stund! en hemlig drift mig ledde
dit aftonrodnans släp sig över havet bredde.
Jag der på stranden satt, av ljuva känslor stum,
och såg ett vingat skepp framhäva vågens skum.
Vi flydde Sulma ej då hjärtat mer upprördes?
De starka ankartåg i djupet surra hördes;
då, Rustan! dig det var, som först mitt öga såg.
Du kom: jag suckade, och till min fot du låg. -
Gud! domare! jag än i brottet nöje finner . . .
vad mörker! Nåd! ack, nåd! - Se hoppets bloss försvinner.»
Nej! av ett moln det höljs. Giv ångerns tårar lopp,
o Sulma! efter dem går hoppets stjärna opp.
»En tid, och än en tid! - ack, välförtjänta öden,
mitt hjärta darrade emellan brott och döden:
Jag hav och Eustan såg. Var var du, o min mor!
Då dig att överge jag inför Rustan svor?
När mörkret skyddar dem som föddes att bedraga,
utur din ömma famn jag skulle flykten taga.
Ack! om min ålders vår du trogen omsorg bar,
och på din ålders höst jag grymt dig lemnat har.»
»Där lastens gnista väcks, naturens lågor släckas,
och brottet ger ej tid att tänka och förskräckas.
Dock, med vad okänt kval det tjäll jag återsåg,
där re’n i vilans sköt den bästa moder låg!
Tyst, som en vålnads gång jag i dess famn mig lade.
Dess hjerta häftigt slog, och liksom till mig sade:
»Här under detta bröst, jag, Sulma! burit dig.
»Mitt barn! mitt enda barn! vi öfverger du mig?» 

Bland sömnens vågor dock jag snart mig själv förglömde;
en brottslings sömn, vad sömn! jag ryste, grät och drömde.
Högt på en klippas spets mig tycktes att jag låg,
dit Rustan simmade uti en blodröd våg.
Strax klockors sorgsna ljud från templets torn jag hörde,
då till en öppen grav mig hämndens ängel förde,
och vid det hemska dån av mullen kistan gav,
min moders vålnad steg utur den kulna grav.
En dolk rned Eustans blod åt mig hon långsamt räckte;
men strax ur sömnens djup mig uvars läten väckte.»

»Natt! vittne till min flykt! hur i ditt mulna sköt
på mossbetäckta berg jag sakna’ns tårar göt.
Förhärdelse och straff och ånger brottet följa.
Hur ljuvt var mig det dån, som ifrån strand och bölja
i skogen skallade! jag glömde, gladdes lopp;
men borta Eustan var, och segel, dygd och hopp.»
Så, Sulma! älskaren, sorn grät sin döda maka,
fick i en himmelsk dröm förflutna nöjen smaka,
på hennes rnodersarm dess kärleks förstling låg,
och uti hennes blick han hälsans löjen såg.
I känslor dränkt sin arm han efter makan sträckte,
då honom hennes barn i sorgekläder väckte.
Vart flög du, sorgsna hamn, i detta ögonblick?
»Förvillad, hämndfull, vild jag djupt i skogen gick:
där över träd och berg sig nattens fasor spridde,
förmörkad månen blev, mot stormar stormar stridde.
Bland hagelskurars ras, ur molnen blixten bröt,
och jorden bävade, och havet fjärran röt.
På stormens vingar strax en härjnings vigge sändes,
och bergen krossades, i lågor skogen tändes.
Förtvivlan, harm och skräck uppfylde nu mitt bröst,
och dundren gåvo svar på Sulmas klagoröst:
»Bedragen, ack! av dig barbar! av dig bedragen!
»Du vilddjur! mördare! ej än av åskan slagen!
»Till menlöshetens fall ditt släkte snille fått,
»vars styrka över oss är mod att göra brott.
»Må jag i afgrundsdjup, fast plågad själv, dig finna!
»Nej! må jag bli den eld, vari du där skall brinna!
»Flyg, åskuppfyllda moln! flyg till det falska hav,
»der härja! krossa! bränn! - Det hjerta jag dig gav,
»den Sulma du bedrog, skall dig i döden följa.
»Min vålnad väntar dig på havets svarta bölja.»
»Ej viggen mera snabb, än jag i djupet for.
Tör hända i en dröm du såg det, ömma mor!
Tör hända vid den blixt, som då ditt hjerta rörde,
den medömksamma våg mig på en klippa förde.
Där låg jag blodig, svag, med ögat lyft mot skyn.
I åskans eldar, Gud! vad bilder för min syn:
min mor i dödens famn för Sulma ber och gråter.
Av straff blir hjärtat hårt, men rörs då man förlåter.
Snart på en fraggig våg, jag tyckte Rustan gick,
och tillgift, hjärta, allt av dig han återfick».

»O död», så var mitt rop, »du även mig förföljer!
»Ack, i en evig natt du kval och nöjen höljer:
»Mig vägras dock ditt lugn! - Förbarma dig, o hav!
»Den jorden från sig drev, du ofta fristad gav.
»Nej! jag förlorad är ... dock, orsak till min smärta!
»Fördriv, o Rustan! ej min skugga från ditt hjärta.
»Ve mig! ... o åskans gud! o havets herre, hör!
»Nej, storm! förströ mitt stoft... jag älskar, och jag dör.»
»Så talte jag och grät . . . Men domarns tordön skallar. 
Hör, Rustan! Sulmas rop. Hon dig i blixten kallar.
Hör! det är Sulmas röst. Hon gråter fram ditt namn,
är du bland nattens moln? Är du i dundrens famn?»
»Här är jag, Sulma, här! Jag fjärran hört dig klaga,
nej! Rustan var ej född en oskuld att bedraga. 
Knappt jag med hoppfullt bröst på stranden lämnat dig
förr’n sömnens tunga moln med glömskan omgav mig.
Jag vaknade, vad skräck! jag vädrens vining hörde. 
Flög opp; och vågen röt, och vitt från stånden förde.
Förgäves all min bon, när åt det bistra hav
jag på en planka mig förtvivlad övergav.
Vad skulle, sade jag, en älskare ej våga?
Han hör ej sjöars svall, han ser ej dundrens låga;
han blott en flicka ser, som all hans sällhet gör,
och missnöjd är, att ej han mer än en gång dör.
Men fåfängt sökte jag en älskad strand att hinna;
jag mot en klippa drevs . . . där, trogna älskarinna!
där sårad, matt och blek ett dödens rov du låg.
Jag ropade ditt namn, du grät och på mig såg.
Har ångern, sade du, har ångern fört dig åter?
Den Sulma du bedrog, i det hon dör, förlåter.

Du dog. Bestört och vred jag höjde upp min röst:
»O, Sulma! Sulma, hör!» - Med dolken i mitt bröst
och dig uti min famn, att kröna våra öden,
jag störtade mig ner; fann havets djup, fann döden . . .
Men lugnet fann jag ej - Det åskar . . . Sulma, fly!
En tid och än en tid!» I hoppets lätta sky
de för min rörda syn, dock klagande försvinna.
O ångerns kala hem! skall här jag Werther finna?
Naturens ömme son! I nattens töcknar höljd,
du mulen vandrar här av Dauras * vålnad följd.
Charlotte! Charlotte! en blick, en blick från himlars sköte;
men se! de öppnas re’n ... flyg till din älsklings möte.
Var är du, Juliette? Romeo ropar dig.
Hör! midnattsklockan slår . . . din skugga döljer sig,
då Julia, hur ömt! i minnet kallar åter
den kärlek, Rousseau än i änglars famn begråter.
Kom, klagande Comminge! i skuggan av de träd,
där obeslöjad går din trogna Adelaide,
i denna myrtendal sig klostrets valv påminner,
och rädd i sanden ser, och där sitt namn hon finner.
Hur ljuv den ängslan är, som kärlek hjärtat gör!
Men denna eld, så stark, för lyckans vindar dör.
Ack! då i tvänne bröst en evig låga brunnit,
har ödet skilt dem åt, förr’n de sin önskan vunnit.
Vem, vädrens vining lik, ur glömskans öken far,
med lidelsernas eld i hemska blickar kvar?
Du hop, i hvilkens själ sitt ljus förnuftet släckte,
än kärlek utan hopp en ursint känsla väckte,
och än dig härjat ha förtvivlan, mäktig, vild,
förlusten av en vän, en framtid, nattens bild.
Ju flera känslor sig i hjärtat rymma hunnit,
ju flera himlar ock i skaparns sköt det funnit.

Vart flyr jag? . . . Mörkrets djup! och eld, och brak, och damm!
Ur helvetet en sjö av plågor svallar fram.
Se domarns tordöns-svärd . .. och vilken skara rasar,
att uti evighet ... i evighet? - jag fasar . . .
Försonare? . . . vad kval! ... se de fördömda, se
kring hämndens ljungelds-tron i marter krälande!
En plågoande främst med hoppets fackla svävar,
då lömsk i deras spår förtvivlan osedd bävar.
Vad fröjd vid hoppets sken! - Strax syns ej facklan mer,
förtvilan rusar fram, och plågoanden ler.

Monark! för tron och makt, vad dock ditt öde blivit,
du, som med blodig hand åt bödlar bilan givit?
Tigrinna! ja! du här; du diademet bar,
med segerns lagrar krönt, dem slaven åt dig skar.
Ej med den spira nöjd, som genom mord du vunnit,
din härjningsfackla ock kring halva världen brunnit.
Hur många änkors tjäll, hur faderlösas blod,
ha icke skatta fått, rys! till din ärestod.
Träd fram ! Vad brott, du här på hämndens tavla finner!
Din egen makas blod, som bland millioners rinner!
Ditt folk, som hungrande i dagens tunga gick!
Och deras arbete, ditt rov för ögonblick!
Skryt, usle! pråla nu med välden, slavar, ära . . .
Men jag ock mänska var; - ditt bröst nog plågor tära:
Jag ömma bör . . . och be. »Allt till sin fot han lagt.»
Blott i din kärlek, Gud! mig dyrka låt din makt.

Ack! vilka brott. . . jag flyr - De större fasor sprida,
än marter utan tal, som dessa vilddjur lida.
Att minnas all din nåd ... av dig, försonare!
Ej älskas . . . hjärta ha - ack, det är helvete.
Tungt över djupets vidd se svarta eldmoln falla,
och under domarns tron bland stormar dundren knalla.
I lågor och i damm en ängel svärdet drar,
och satan rytande upp ur Tartaren far.
Kring hans uppresta hår en avgrundsdrake välver,
och synden i hans blick med höjda vingar skälver.
Där flamma avund, hat, och mord, och rovbegär.
Uppå sin högra arm en blodig sköld han bär.
Med Evas tåreflod i skölden ristad blivit
den seger, hennes brott i Eden honom givit.
Där visas allt det kval Messias lida fått,
och all den uselhet, som jorden undergått,
och ateisters namn, som trotsat dödens möte,
och nederst satans bild i avgrundslöjets sköte.
Ett moln hans bälte är, där oupphörligt slår
den åska, från Guds tron ner i Tartaren går.
Och i hans heta fjät, vars ångor kunna dräpa,
långt från hans hjässa ner millioner ormar släpa.

Så tvingas satan fram vid domsbasunens ljud,
och ängeln ropar: »Se! fall ner! och tillbed Gud!» 
Han faller. Men vad harm hans ilskna uppsyn bådar! 
»Du», det är domarns röst: »du här Messias skådar.
»Så evigt på min tron, jag, Gud, min spira bär,
»så evigt, satan! du från mig förbannad är.»
Messias i en eld på vredens moln försvinner,
i det en stilla bäck vid satans fot upprinner.
Han njuter: glömskan strax hans varelse betar,
som i serafisk drägt till änglars troner far.
För honom Mikael i evighetens salar
om kerubimers makt och mänskors välden talar.
Där ser han osedd fröjd, där hör han Guds beslut,
och änglar i hans sköt’ sin himmel gjuta ut.

Hur hänryckt satan nu näst Gud sig sällast prisar;
men strax Messias sig med alla änglar visar.
»Den tron, dig ämnad var, du vid min egen ser.
»Njut all serafisk fröjd! se’n, satan, störta ner!
»Se’n störta ner! Min hämnd dig aldrig övergiver.
»Känn första slaget! känn! -» Och störtad satan bliver.
Fast vredens åskor gå, hans rop långt högre hörs,
och himlars himmel själv av häftig skakning rörs.
När änglars tankar ner till satans avgrund ila,
att hinna den, vad djup! de trenne gånger vila.

Re’n döden mot sig själv den grymma lien sträckt,
och över kaos ser, stum, ensam och förskräckt;
då den fördömda här, som satans änglar varit,
ur mörkrets kulor fram till domarns fötter farit.
Ack! efter långa kval, vad öden vänta er?
»Du död», så är hans tal, »hör opp, att vara mer!
»Till intet bliv du här, att satan tröst ej finner!
»Och jord, mitt Värdes verk, försvinn!»
Och allt försvinner. - Halleluja!

Men han, som är och blir, intager himlarna,
då Adams frälsta barn med änglaskaran hasta
till foten av hans tron, att sina kronor kasta.
Där ljunga himlar fram, och världar skapas där,
tills för hans tanke ej ett kaos övrigt är.

B Lidner: