Vårnatt

Jag gick i den tysta natten.

Småstaden snarkande sov.

Vårsnön blänkte på taken.
Älven brusade dov.

Så tyst. Mina fotsteg ljödo

förskrämda mot våt trottoar.

Det var som i hela staden

jag ensam levande var.

Nu sova de lugnt och stilla

de gode borgersmän

och vända sig, trygga och stinna,

och snarka dessmera sen.

Nu drömma de ärbara fruar

och alla små orörda mör.

Blott jag kan inte sova.

Blott jag är utanför.

H Blomberg:

:

Strandvrak

 

 

Det glimmar något på den öde stranden - 

där ligger, som ett fagert kvinnolik, 

en grann gallionbild kastad i min vik: 

en mö med lyra lagerkrönt i handen. 

En gång, då skeppet drog till fjärran landen 

och avsked bjöds med blommor och musik,

hur stolt du sken, på segerlöften rik, 

du arma bild -- en spillra nu i sanden! 

Säg, gyllne sångmö, vi du övrig blev, 

då seglarn krossades på dolda rev 

i vårdagsjämningens stormdigra nätter? 

Åt fiskarns små jag dig till leksak ger 

att tälja båtar av och sådant mer. 

Det roar barnen. Själv gör jag sonetter.

C Snoilsky: