Lover Gud i himmelshöjd

Lover Gud i himmelshöjd 

med stor gamman, lust och fröjd. 

Änglar och var mänska from

lover i hans helgedom. 

Ty allt vad hans hand har giort 

är allt dråpeligt och stort.

Och hans stora härlighet 

varar i all evighet. 

Lover honom allan stund 

högt och utav hjätans grund, 

uppå harpor och regal, 

pipor, trummor och cymbal. 

Allt det liv och anda har, 

skynda dig och redo var. 

Lova Herran gladelig, 

halleluja innerlig!

J Svedberg:

Kom, helige Ande, från höjden, kom ned

Kom, helige Ande, från höjden, kom ned, 

ty världen är andelös vorden. 

Dig sänk som i skapelsens morgon och bred 

ånyo ditt välde kring jorden. 

Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom, helige Ande, från himlen med ljus 

till nattens förlorade trälar. 

Tänd lågan på nytt i Guds helgedoms hus

och elden i vaknande själar. 

Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom till oss på jorden, kom till oss med frid, 

där hämnande vredesmod glöder. 

Vi bida med längtan den saliga tid 

då kämpande folk varda bröder. 

Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom, Ande från Kristus, från honom som gav 

sitt liv till en evig försoning. 

O, kom från hans kors och hans öppnade grav 

och dana vår värld till din boning.

Kom, helige Ande, från höjden.

J A Eklund:

Bönen, dess grund och verkan

O Gud, all sannings källa, 

jag tror ditt löftes ord. 

Vad du har sagt skall gälla 

i himmel och på jord: 

"Åkalla mig i nöden, 

så får du hjälp av mig." 

Ja, Herre, intill döden 

vill jag åkalla dig. 

Vad lindring i min smärta 

att lita på din nåd 

och anförtro mitt hjärta 

åt dina visa råd! 

När du mig bedja lärde 

i Jesu Kristi namn, 

du åt mitt hopp beskärde

en fristad din famn. 

Och vad mitt hjärta beder, 

det vet jag att du hör; 

och vad mitt väl bereder, 

det vet jag att du gör. 

I nödens högsta smärta 

din hjälp mig närmast är; 

jag vet att på ditt hjärta 

du mina sorger bär. 

Jag skall ej övergiva 

det enda hopp jag har. 

Jag skall ej tröttad bliva

att sucka till en Far. 

Förtvivlan vike fjärran! 

Till avgrund bär din stig. 

Jag släpper icke Herran 

förrn han välsignar mig. 

Som sol om våren stiger

Som sol om våren stiger 

i makt mot himlens höjd 

och all naturen viger 

till livets nya fröjd, 

i själens riken Anden 

går fram med vårens bud: 

nu brista alla banden, 

nu skapar livets Gud. 

Som elden guldet renar, 

så Andens helga glöd 

med själen sig förenar,

att synden varder död. 

O salighet och fruktan, 

när Anden kommer när! 

O nåderika tuktan, 

o eld, som allt förtär! 

Vad intet öga spanar, 

vad intet öra hör,

vad ingen tanke anar, 

när Anden hjärtat rör, 

ur djupen uppenbaras, 

från höjden stiger ner: 

Guds hemlighet förklaras, 

och tvivel är ej mer. 

Du höga kraft, jag längtar 

åt dig att giva mig. 

Min ande törstar, trängtar 

att varda ett med dig. 

Din kärleks eld låt tändas, 

skriv i mitt bröst din lag. 

Min död i liv låt vändas, 

min natt bli salig dag. 

Guds Ande, du allena 

vårt släkte fria kan, 

från självisk lust oss rena 

och lösa hatets bann. 

Blott du kan folken lära 

med skilda tungors ljud

ett enigt lov hembära

åt allas Far och Gud.

Du klara gudomslåga,

du sol som vår vigt in,

Guds svar på livets fråga,

i våra själar brinn!

O kom att nu oss viga

till liv som död ej vet,

men utan gräns skall stiga

mot okänd härlighet.

N Beskow:

Helig, helig, helig Herre Gud allsmäktig

Helig, helig, helig Herre Gud allsmäktig. 

När den nya dagen gryr vår lovsång till dig går. 

Helig, helig, helig, nådefull och mäktig, 

dig vi tillbedja, Gud och Fader vår. 

Helig, helig, helig, sjunga helgon alla, 

sänka sina gyllne kronor för din härlighet. 

Ned för dig keruber och serafer falla. 

Du var och är och blir i evighet. 

Helig, helig, helig, hög och otillgänglig 

är din glans den klara som ej syndigt öga ser. 

Evig är din nåd, din kärlek oförgänglig. 

Allgod till stoftets barn du skådar ner. 

Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig. 

Över himlar, jord och hav ditt herravälde når. 

Helig, helig, helig, nådefull och mäktig. 

Dig vi tillbedja, Gud och Fader vår.

R Heber:

Franzén 250 år: Jesus hav i ständigt minne

Jesus hav i ständigt minne, 

vill du bli Guds barn och vän. 

Jesus bär i hjärtat inne, 

Jesus hav för ögonen. 

Vid din möda, vid din vila, 

i din glädje, i din nöd 

se på Jesu liv och död. 

Se på Jesus, och upplive 

tro och kärlek all din själ. 

Till allt gott din håg de drive, 

när du ser, hur han gjort väl. 

Verka såsom han i tiden 

det som evigt frukter bär. 

Verka, medan dagen är. 

Se på Jesus, bed och vaka, 

när din fot på rosor går. 

Världens lust och prål försaka, 

tag ditt kors och följ hans spår. 

Se på Jesus, när du frestas,

då skall frestarn fly med skam 

och Guds änglar träda fram. 

Se på Jesus, när en fara 

hotar dig, och tro på Gud. 

Se, ibland en rådlös skara 

Jesu lugn vid stormens ljud. 

Tro på honom som kan näpsa 

hav och vindar, eld och flod, 

och gå fram med kristligt mod. 

Se på Jesus, när du lider, 

se vad han, den gode, led. 

Är det hjärtats hårda strider, 

själens kval dig trycka ned, 

se hans ande djupt bedrövad, 

se hans blodsvett, se hans strid, 

hör hans bön och känn hans frid. 

Är det nödens tagg dig sårar, 

suckar du på plågans bädd, 

pressar otack dina tårar, 

är av världen du försmädd, 

glöms, förnekas du av vänner, 

se vad Jesus utstått har, 

vilken ren som ljuset var. 

Se på Jesus, när du döden, 

när du domen för dig ser. 

Jesus än i sista nöden 

ger den frid ej världen ger. 

Bed som han och böj ditt huvud; 

Jesus fullgjort allt för dig, 

Jesus tar din själ till sig.

F M Franzén:

Franzén 250 år: Fridens Gud, oss frid förläna

Fridens Gud, oss frid förläna: 

Hör oss, milde Herre Gud! 

Hjälp ditt folk dig troget tjäna, 

fäst det vid din viljas bud. 

O, då skall med helgad ro 

det i fridens hyddor bo. 

Ingen makt kan det förfära, 

då det har sin tröst till dig. 

I ditt hägn det står med ära, 

står, då världen välver sig, 

står, då folk förgås med hast, 

i din fruktan lugnt och fast. 

Men det land, där Gud förgätes, 

röner snart vad ofrid är: 

först av egna det uppfrätes, 

sedan av förtryckarns här; 

skylar trampas ner i blod, 

högar stå, där bygden stod. 

Ack, där synd och otro råda, 

hjälpa icke svärd och spjut; 

skulder uppå skulder båda 

nöd och undergång till slut. 

Världslig klokhet, världsligt mod 

hämma ej fördärvets flod. 

Du blott hjälper i all fara, 

du, de trognas värn och skygd. 

Fädrens Gud, lär oss bevara 

fädrens tro med deras dygd, 

att vi må i eget land 

fria tryggas av din hand. 

Frid i landet du oss give, 

frid i husen följe den! 

Makar, bröder, grannar live 

fridens anda, kärleken! 

Frid i hjärtat, Jesu, bjud, 

frid med mänskor och med Gud! 

»Frid på jorden!» sjöngs i höjden, 

Jesu, i din födslostund:

Frid från himlen utgör fröjden 

av ditt saliga förbund; 

men i denna prövotid 

vinns den ej förutan strid. 

Hjälp oss du, o kärleksrike. 

Styrk oss med din Andes mod, 

du, vår konung i det rike, 

som du köpte med ditt blod! 

Där med oss mot synden strid, 

tills vi nå en evig frid.

F M Franzén:

Jesu himmelsfärd

Till härlighetens land igen 

jag ser dig, Jesu, fara; 

men jag på jorden måste än 

en gäst och främling vara. 

Långt från mitt hem jag vandrar här, 

mitt sällskap sorg och möda är. 

Långt från min Faders hus jag går, 

ack, Herre, huru länge? 

Men dit mitt öga icke når, 

min ömma bön sig tränge. 

Min suck, osäglig, innerlig 

skall dela skyn och hinna dig. 

En skymt jag då i trone ser 

utav det goda landet, 

där du från mig ej skiljes mer, 

när, löst ur syndabandet, 

bland helgonen jag, fri och glad, 

får bo i levande Guds stad. 

Där uppe är det ingen natt 

och ingen gråt och smärta, 

där uppe är min högsta skatt: 

där vare ock mitt hjärta! 

I himlen hos min Frälsare, 

där vare min umgängelse! 

Och som du for, du komma skall, 

o Jesus, hit tillbaka. 

Jag akta vill uppå mitt kall, 

jag bedja vill och vaka. 

Jag vet ej stund, jag vet ej dag, 

men dagligt dig förbidar jag. 

Och salig är den tjänaren, 

som du så finner göra, 

när sist du komma skall igen: 

du honom lovat föra till 

ära och odödlighet 

uti din Faders härlighet.

J O Wallin:

Du vet det nog mitt hjärta

Du vet det nog, mitt hjärta,

du vet att stor är Gud,
men stor är också satan,
som ständigt byter skrud.

Nåväl, så får du kämpa
och tro trots brutna bud
att stor är mörkrets furste,
men större är dock Gud.

K Munk:

Kristus, hjälten, han allena

Kristus, hjälten, han allena
har mig löst ur träldomsbandet.
Skulle jag ej honom tjäna
all min tid i främlingslandet?
Han, som verkar min förvandling,
Herre över herrar alla,
varje tanke, ord och handling
vill han styra och befalla.

Ensam skall jag ej förbida
Herrens dag, som ingen känner.
När och fjärran kämpa, lida
rikets barn, min Konungs vänner.
Får hans saktmods milda ande
oss i endräkt sammangjuta,
skall vår väg i mörko lande
himmelsk klarhet övergjuta.

Då vi livets goda dela,
dela sorgerna som bränna,
bedja varmt för dem som fela,
villigt våra fel bekänna,
då av Andens röst vi ledas
under bön i stilla stunder,
genom lydnad vi beredas
till att se Guds dolda under.

Du som var till döden trofast,
fostra oss att bliva trogna.
Ingen är på jorden bofast,
vi för himlen måste mogna.
Lär oss här i timligheten
kämpa utan all förfäran,
tills vi se i härligheten
dig som makten har och äran.

Den stora, vita skaran där

Den stora, vita skaran där, 
lik tusen fjäll som snöskrud bär, 
med skog omkring
och palmers ring,
säg, vilka dessa är?
Det är en skara kämpar som
ur sorg och vedermöda kom,
som ren och god
i Lammets blod
nått himlens helgedom.
Där håller de sin kyrkogång
och jublar evigheten lång
i höga kor
där Gud själv bor
bland alla änglars sång.

Här fick de utstå stort förakt,
men se dem nu i himmelsk prakt
vid tronen få
som präster stå
med kunglig glans och makt!
Nog är det sant att nöd och grav
här nere många tårar gav,
men Gud nu dem
i himlens hem
så ömt har torkat av.
Hos Gud, där livet är som bäst,
nu firas evig skördefest,
och Lammet själv
vid livets älv
är både värd och gäst.

Vi jublar nu med er som kom
till livets mål allt eftersom,
som trogna stått
och lön nu fått,
ja, tusen gånger om!
Du slitna skara är nu förd
till salighet så oerhörd,
vad du fick så
med suck och gråt
fått gro till evig skörd.
Så höj din röst, slå palmbladstakt,
med himmelsk kraft låt det bli sagt:
Vår Gud, du ska
för evigt ha
all ära och all makt!

H A Brorson:

Den gode herden

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

Han styrker mig med livets bröd
vid nådens helga källa,
där Andens kraft mot synd och död,
där frid och fröjd uppvälla.
Hur mörk min väg bland törnen går,
blott jag ej viker från hans spår
jag ej skall modet fälla.

O du som sade: "Ingen kan
de mina från mig taga",
dig mot en värld jag ropar an,
som vill mig från dig draga.
Låt mig ej villas bort från dem,
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

Hur tomt är allt vad världen har,
hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här
emot det löftet: "Där jag är,
där skolen I ock vara!"

F M Franzén:

Tränger i dolda djupen ner

'

Tränger i dolda djupen ner
tanken som söker och spanar,
finner jag var mitt öga ser
spår av en vilja som danar, ¨
frågar jag vad den makten är,
som i sin famn all världen bär:
Fader, din kärlek jag anar.

Möter jag i en salig stund
en som de fallna benådar,
tonar i själens stilla grund
stämman som himmelrik bådar,
vilar min Broders blick på mig,
himmelens förlåt lyfter sig:
Fader, din kärlek jag skådar.

Träder du själv i själen in,
allmakt och kärlek, och säger
ordet som gör mig evigt din,
intet all världen då väger,
intet mitt hjärta mer begär,
stillad dess heta oro är:
Fader, din kärlek jag äger.

Nalkas ock mig den onda dag,
dagen då mörkret begär mig,
drabbar mig tunga sorgens slag,
bär jag på kval som förtär mig,
dignar jag maktlös, bruten ner,
orkar ej livets börda mer:
Fader, din kärlek dock bär mig.

Öppnas för mig den dunkla port
bakom vars rigel förvaras
jordlivets mål på helig ort,
där alla frågor besvaras,
jublar jag högt ditt fadersnamn,
skådar jag, sluten i din famn,
Fader, din kärlek förklaras.

N Beskow:

Pris vare Gud! Allena han

Pris vare Gud! Allena han
fullkomlig gåva skänker.
Han giva vill och giva kan
mer än jag ber och tänker.
Han dagens ljus från fästets höjd
allt levande förunnar.
Han bjuder livets sanna fröjd
ur nådens rika brunnar.
Allena han
den rätta glädjen giva kan.

Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna,
hans sannings ord,
hans verk i himmel och på jord.

Att tacka dig, o Gud, mig lär.
Giv mig det barnasinne
som livets alla dagar bär ¨
din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort:
ack, låt mig icke glömma
det goda du min själ har gjort,
men det i hjärtat gömma
och prisa dig
i dina gårdar innerlig.

O Gud, mitt fäste och min borg
i livets prövningsdagar,
giv att jag ej i syndig sorg
mot dina rådslut klagar,
men vandrar tålamodets stig,
om sårad fot än blöder,
där Jesus själv gått före mig
och där hans hand mig stöder.
En liten tid,
och du förlänar salig frid.

När nya himlar och ny jord,
o Fader, du bereder,
till glädjen vid ditt rikes bord
din Son de trogna leder.
Hans Ande fridens ande är,
förlossar dem som lida.
Så låt oss glada vandra här
och sist i hoppet bida
fullkomlig fröjd
hos dig, vår Gud, i himlens höjd.

J A Eklund:

Dig, ljusens Fader, vare pris

Dig, ljusens Fader, vare pris:

jag fick till rikedom
det ord, som gör den fromme vis
och gör den vise from.

Hur ljuvt, hur hjärtligt talar du
i detta dyra ord
till mig som går, ett barn ännu,
o Fader, på din jord!

Väl har naturens rika prakt
med tusen stämmors ljud
till min försagda tanke sagt
att du är stor, o Gud.

Din väldighet, ditt majestät,
ditt underfulla råd
jag såg i solens höga fjät
och gräsets minsta tråd.

Dock låg för mig din mening skymd,
ditt hjärta jag ej fann,
och i en mörk, oändlig rymd
jag som ett stoft försvann.

Men gryning blev kring Sinai,
på Tabor uppgick dag,
och själen såg, från töcken fri,
din lag, ditt välbehag.

Förklarat för mitt samvete
stod helighetens bud.
Till hjärtat flöt hugsvalelse
med nådens milda ljud.

Och tidens kval fick sammanhang
med evighetens tröst,
och himlarösters återklang
blev hörd i jordiskt bröst.

O människa, det är dig sagt
vad Gud av dig begär.
Vad han uppå ditt hjärta lagt
din egen sällhet är.

I enfald och i ödmjukhet
håll dig till Herrens ord,
och låt, när du hans vilja vet,
hans vilja bliva gjord.

Du genom Kristus allt förmår,
som själv dig mäktig gör,
när dig hans Ande leda får
och dig hans kärlek rör.

Sann tro på Gud och på hans ord
och kraft att göra gott
och frid i himmel och på jord
är kristnas kall och lott.

Till denna lott, till detta kall
mig nåd, o Jesu, giv.
Då vet jag var jag göra skall
att få ett evigt liv.

I dig är Faderns välbehag,
i dig vår salighet,
o Jesu Krist, i går, i dag
och i all evighet.


J O Wallin:

O Gud, om allt mig säger

O Gud, om allt mig säger
att jag ej dröjer här,
hjälp att jag överväger
hur dyrbar tiden är
och frukter samlar in
utav den stund jag äger:
den nästa är ej min.

Vad båtar det att ärva
börd, rikedom och makt,
vad båtar att förvärva
all världens gunst och prakt,
om detta allt likväl
blott tjänte att fördärva
min återlösta själ?

Jag vill för eget bästa
så sträva, att min plikt
mot Gud och mot min nästa
för mig har helig vikt,
så bruka denna värld
att den mig ej må fästa
i bojan av sin flärd.

Men gör mig angelägen,
o Jesus, om din nåd.
Hos dig jag from och trägen
vill hämta kraft och råd.
Ack, led mig med din hand,
o du, som känner vägen
till salighetens land!

Fast domaren är över
och graven under mig,
jag varje stund behöver
ett varningsrop från dig,
en väckelse, som gör
att synden mig ej söver
och jag för evigt dör.

Så intryck i mitt sinne
din egen bild, din lag,
att jag med dem i minne
må helga dem min dag
och gå med salig ro
när aftonen är inne,
hem till min Herres ro.

J O Wallin:

Vad ljus över griften

Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!

Fullkomnad är Skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar. Halleluja!

Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
I huvu'n, som böjdens vid korsets fot,
upplyftens och fröjdens trots världens hot.
Kom, skingrade hjord, till din herde igen:
Han lever, han lever och följer dig än
osynlig från himlen. Halleluja!

Nu stormen, o tider! Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider hans lära med hast.
Ut gå i all världen hans sändningabud
och vittna bland svärden och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. Halleluja!

I fromma, vi klagen, vi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen och natten förbi!
Snart jorden upplåter sin famn till er ro,
snart uppstån i åter likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
och samla in skörden men skilja förut
ogräset från vetet. Halleluja!

  F M Franzén:

Du gav mig, o Herre, en teg av din jord

Du gav mig, o Herre, en teg av din jord,

som jag nu min egen får kalla.
Du gav mig ett värv och ett bröd för mitt bord.
Här lever jag trygg på ditt mäktiga ord,
hur tider än växla och svalla.
Här reddes mitt bo,
här njuter jag ro
och får i din hand mig befalla.

Av framfarna släkten som sentida arv
jag mottog den mark, som jag plöjer.
Här bröto de sten, och här går nu min harv
i åkrarnas mylla sitt fredliga varv.
Dock högre min tanke sig höjer.
Ty allt är ett lån
därovan ifrån,
din kärlek i allting sig röjer.

Så lär mig att taga, o Gud, ur din hand
välsignelsens dagliga gåva,
att tacka för regnet, som vattnar mitt land,
för solsken och värme i sommarens brand,
för äring och skördar dig lova.
Vad mäktar väl jag?
Din vilja är lag:
det växer ju, medan vi sova.

Så lär mig ock, Herre, att dig till behag
förvalta det pund mig blev givet,
att fylla med frimodig gärning min dag,
att hjälpa och omhulda den som är svag,
att älska, ty därav går livet.
Och giv mig till sist
ett namn, Herre Krist,
som är i din livsbok inskrivet.

C R Sundell:

Den blomstertid nu kommer

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

Du ädle Jesu Kriste,
vår glädjesol och sköld,
ditt ljus och hägn ej briste,
värm upp vårt sinnes köld,
giv kärlekseld i hjärta,
förnya själ och and´,
vänd bort all sorg och smärta
med mild och mäktig hand.

Du Sarons blomster sköna
du lilja i grön dal,
ack, värdes själen kröna
med dygder utan tal.
Din nåd låt henne fukta
som dagg utav Sion,
att hon må ljuvligt lukta
som ros på Libanon.

Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land,
giv oss nödtorftig föda,
välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
bespisande vår jord,
och flöde nådens sötma
till oss av livets ord.

I Kolmodin:

Fädernas kyrka

Se även bearbetningen Frälsarens kyrka!

Fädernas kyrka i Sveriges land,
kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden.

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
brudgummens löfte till bruden,
hemmet, de nyföddas kristna namn,
kämparnas färd till den sista hamn,
fanan och konungaskruden.

Kristet och fritt vill Sverige bo,
råda för landet allena.
Därom i manlig och kristen tro,
därom i strid eller lagfäst ro
konung och folk sig förena.

Fädernas Sverige sig kämpat fram.
Kristus var med det på banan,
visade vägen för trofast stam:
Kristus är trofast och svek är skam;
korset stod tecknat på fanan.

Kristus har vunnit vår bästa gärd
både i äran och nöden.
Vida gick striden kring Sveriges härd,
frid åt Guds kyrka var kampen värd,
konungens kamp intill döden.

Minnen från templet och klockors malm
fäderna följde, och sången.
Ännu ur fängelsets natt och kvalm
ljöd genom gallret en kämpes psalm;
det var en svensk som satt fången.

Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.

Komme nu åter till strid för Gud
skaran sin Konung till möte,
väpnad och villig, i helig skrud,
samlad, som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.

Kristnade ungdom, dig gånge väl.
Strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl.
Gud bringe friden till Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden.

J A Eklund: