Sommar

Stig nära, du kära! Nu faller natten sakta på

men ej en natt som förr i gyllne ljus.
Nu bli de skumma nätterna, då allt i blom skall gå
och klöverns ängar nära vårt hus.

Kring stenar och renar stå solöga och kungsljus ut,
de ha så brått - se slåttern kommer snart!
Och björkarna ha tyngre doft och tyngre grönska än förut
och äppelträdets grenar ha kart.

Nu brista de sista av landens knoppar ut i blom,
nu går du fjärran, bitterljuva vår,
men allt du gav av segerns ro och minnets rikedom,
det som vi aldrig mista, består.

Så stilla, så stilla är sommarnatten kring vår gård.
Blott knarrens visa knirkar, lugn och kärv -
och är den fattig nog på klang och entonig och hård,
så passar den ej illa vårt värv.

Likt stegen kring tegen av dem som fordom hjälpt varann
den trägna, jämna rytmen blir en sång,
en stillsam vardagssaga om tålamod som vann.
Den sagan blir vår egen en gång.

Du kära, vi bära en enda bön i nattens fred:
O sommar, av din fullhet oss giv!
Att veta gott vad möda ens skuldra orkar med
och lyfta den i ära är liv.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Midsommar

Nu är sommaren här. Det blommar i skog och i hage,

gårdens vackra förgätmigej står och lyser i gräset,
lönnarna frodas och apeln står full av skäraste knoppar.
Tusenskönorna lysa i soln som smultron och grädde,
vildvinet spirar och suger sig fast mellan teglen på taket,
hundkaxen skjuter i höjd med svällande stammar och blommor
vida, som låge där strödd en vintergata i grönskan.
Men som en blänkande sköld är havet och hägrar i öster.
Morgonens tidiga sol förgyller tjäriga ekor,
blixtrar på årornas blad, och när strömmingen lyftes i sköten
fyllande fiskarens famn och pressande ekan på sidan
är det, som drog han en forntida skatt av silver ur djupet.
Runt om skriar måsarnas flock, men labbarna vila
lugnt på vingen och bida sin tid, till jakten begynner.
Borta längst i det dallrande blå, där dunsterna dirra,
strävar en ångare fram och dånet jag hör av propellern
genljuda mot mina berg, men jag ser blott röken av ångarn.
Soldiset står som en mur därborta på finländska sidan,
Ekerön hägrar och Signildsskär, och med kölen i vädret
skutorna stå på sig själva och gå som fantomer och spöken.

Härligt jag kallar mitt hav, när det välter med väsande kammar
in mot min bergiga strand och suger sig upp emot klippan
fräsande än som en katt och dånande än som en åska,
porlande, viskande, sjudande högt och tystnande åter.
Härligt jag kallar mitt hav, när det speglar solen och molnen
djupt i sitt djup och vid strand den vackra vaggande tången
lyser i guld och i grönt och en halv fots dyning förtäljer
mäktigt varannan minut om en storm som blåste i förrgår.
Satt jag i min kanot, när de rullande topparna gingo
högst med sitt vitaste skum över grund, över skär, över kobbar,
kände jag mig som en mås på vattnet och tände i stiltjen
mellan sjöarna lugnt min pipa och vilade åran.
Trutarna flaxade över in båt och anade strömming,
grisslorna pilsnabbt i surrande flykt försvunno i fjärran,
svärtorna lågo med halsen i höjd och summo bland brotten,
ådorna flögo förbi i farlig närhet och prackors
ilande kors jag tecknade såg mot seglande skyar.
Eller om sjön var blank och i soluppgångarnas guldhav
efter en dykande fågel jag for, och nyfikna lommar
sträckte förbi och kommo igen vid saluter och bommar,
härligt var havet och gott och jag glömde plikter och pengar.
Tack för glömskan och tack för nävarnas blåsor och tack för
armarnas styrka och tack för vart stänk som gick över kanoten!

Men nu susar det till. I sydvart blånar en strimma,
växer och kommer häråt och det vitnar och svartnar och viner
udden förbi, där sitter i lä, och det stänker i stranden.
Blåsvart jagar en ensam by och försvinner bland skären
norrpå igen. En säl dyker upp som ett havstroll och blåser
tätt vid min fot, och förskrämd han söker djupet igen och
ringlarna efter hans kast dö bort som en ton som förklingar.
Svalorna jag varann kring berget, och utanför Loskär
fäller en lom som en sten och stänker silver omkring sig.
Härligt värmer midsommarns sol, och på stranden bakom mig
dofta tallar och värme av skog, och jag somnar och drömmer
ljuvt om jakter på örn och på allsköns djur, och jag vaknar
plötsligt, när högst på min hatt jag känner ett liv - en ärla
sitter och vippar och tror, att jag är en bit av min bergklint.

A Engström:

På fiske

 

Och nu är det sommar igen och hett,

så hett som i själva tropiken;
Men trevligt är det, fastän man blir svett
ty gäddorna hoppa i viken.
Fast flugor och bromsar och mygg och bin
nu surra och svärma och sticka,
så tömmer i hettan jag glädjens vin
och tänker på henne — min flicka.

I fjol var jag ute vid saltsjövåg
och hälsade på lilla “Mutter”,
då fick jag draga i tackel och tåg
och segla min ståtliga kutter.
Nu är jag på landet, vi kom jag hit
från stranden där tusende vada,
där vågen gick hög och skummande vit?
Hur roligt var där ej att bada!

Välan, jag skall hava det gott ändå
och glömmer de hänsvunna dagar.
Jag får roa mig själv kan du förstå
i skogen och grönklädda hagar.
Jag stövlar i väg bort till insjöns strand
och i fria naturens sköte
fördriver jag tiden långt ifrån land
och vaktar mitt metspö och flöte.

Och bara det nappar så drar jag opp
en braxen, en gädda i båten.
Och blir det för varmt, då tar jag ett hopp
överbord, sen blir jag belåten.
Och nog finns väl någon på ödslig hed,
vars hjärta av levnadslust klappar,
som tycker om fiske och vill gå med
att fiska, om bara det nappar!

F A Bloom:

Morgonen

 

När takets likkistlock din bröstkorg klämmer
i sömnlös natt, så att du knappt kan andas,
och kakelugnens vita lik dig skrämmer,
kan du ej tro, att morgon mer skall randas.
Nu sover allt. Blott du är förbigången
och ligger trött och lyss till mörkrets susning.
Nej, aldrig, aldrig blir det morgonljusning
och aldrig, aldrig börjar fågelsången!
Du lyssnar spänt, med pulsen plötsligt stannad,
och kryper hop, likt en av Gud förbannad.
Omsider i en dvala in du gungas
och genom avgrund efter avgrund slungas.
- - -
Du vaknar lugn. Din säng av sol är varm
och se, din son har lagt sig på din arm!

E Lindorm:

Siesta

 

Nu stiga viken runt de blåa landen

ur genomskinligt junimorgondis,

det dallrar soligt över gärdets ris,

det spelar vind i lövets lätta galler.

I skymningssken, som dämpat faller

står sval och ljus min vackra vrå vid stranden.

Och dagern silar ned i sakta skälvning

ljusmättad, mjuk längs varje gren,

och luften andas över gärdet len

sin fläkt av hav och tång och sol och sälta,

som samman fint med doften smälta

av junifriskt i daggigt lövverks välvning.

Och ormbunksblad i långsam vajning bölja,

och spindeltrådar genom gräset gå,

det spelar sol ned över stigens strå

med gyllne ljusblänk inåt glad och dungar,

där gul melampyrum i vinden gungar

och törnrossnåren vita revor hölja.

Jag låter timme efter timme glida,

och boken faller sakta ur min hand,

mens förmiddagens vita skyar skrida

med lätta skuggor över strandens sand. -

V Ekelund:

Klasskamraten

 

Min gamla klasskamrat i fjärran väst,

som är som jag — du vet nog själv det bäst —
en glad artist, med kassabrist och björnar!
Dig sjunger jag i skymningen min sång,
att tiden icke mig skall bliva lång,
som väntanstiden på de gyllne örnar.

Bland vänner är du bäst, min kära bror.
Det vet jag också säkert att du tror.
Din vänskap har jag prövat många gånger.
Ack, kvinnors kärlek är en bagatell
emot din vänskap, känner jag i kväll;
den brister ej i halt, som mina sånger.

Jag minns dig ofta, ser vårt lilla rum;
då man var ung, vad gjorde några tum! —
Där pluggades, så man blev yr i hatten.
I hörnet stod en gammal, sprucken spis,
som rökte väldigt, men som lyckligtvis
ej satte eld på huset uti natten.

Vi läste mässor och kateketik
och diskuterade i dogmatik. —
Nog var det trevligt, minns du, kära “Kalle”?
Du gjorde framsteg, du, och stod dig bäst,
du läste så du kunnat bliva präst;
men jag fick mycket lite i min skalle.

Du var den styvaste i klassen, du;
i skolan talar man om dig ännu,
och årtal, kyrkofäder, gamla ätter
du hade reda på, blev aldrig bet.
Hur du dig lärde allt, jag icke vet;
men bäst du ritade dock silhuetter.

Min klasskamrat, säg minns du våra rön
i societeten, hos det täcka kön,
där vi uppträdde raka uti ryggen?
På lysning, brudsäng, tänkte de väl mest;
hos dem, min bror, du stod dig allra bäst;
de svärmade kring dig som själva myggen.

Jag hade ingen tur, jag var för blyg,
men hade roligt för mig själv i smyg;
jag skrattade åt hela konkarongen.
Tar han ej “Matts” ur skolan, tänkte jag,
så mister jag min klasskamrat en dag,
och förr’n han anar det, så är han fången.

Vad flickebarnen hade mot din vän,
det har jag icke riktigt fattat än,
och aldrig sade du mig hemligheten.
Jag fruktar mina visor skrämde dem;
du hade alla, du, på dina fem,
ty alla voro rädda för poeten.

Den tiden flytt; vi äro gamla nu;
men dessa minnen leva kvar ännu
och liva åldringen, som visst ej klagar.
Men säg, min klass- och rumskamrat, min vän,
när får jag skaka hand med dig igen
och talas vid om gamla gyllne dagar?

F A Bloom:

Gud, vi ber för Vattenfall

 

Gud, vi ber för Vattenfall och jordbruksministern

att du för dem tillrätta.
Var var de, när du lade jordens grund och lät vattnen strömma?
Vet de tiden för renkorna att föda?
Vet de var renbetena finns?
Var det de, som gav sångsvanen dess häckningsplatser?
Herre, hjälp samerna till deras rättigheter.
O Kaitum, o Sjaunja, denna stillhet, detta rena vatten,
denna rena luft kan inte mätas i pengar.
De tillhör dig.
Det vet Anders Eriksson-Sjaunja och därför
litar han på dig.
Gud, tala, som när du talade till Job,
tala och rädda din skapelse.

Om som ett träd

 

Det vore gott att känna sig stå

som ett träd, att stå och ingenting önska.

Molnen går och himmeln är blå.

Månader tar och ger grönska.

Att stå och ingenting önska sig själv,

om ny jord och annan färg på barken.

Att inte önska man vore en älv

eller en rödräv som springer på marken.

Grenarna susar årstidskväden,

det går en dag, en vecka och kanske ett år;

regnridåer kammar genom träden,

vinden sjunger i en, och vita moln går.

Thorsten Jonsson:

En söndagsmorgon i skogen

 

Ja, jag hör, ja, jag hör,

hur det susar i skog:

det är vårvindens fläkt,

sedan vårsolen log.

Och det porlar i berg och i dal på en gång:

det är vårbäckens sång.

Lärkan sjunger sin hymn

över dalar och fält,

och i jublande lov

under himmelens tält

klingar trastarnas sång uti björk och i alm

som i kyrkan en psalm.

Och ett tempel förvisst

är naturen, som står

majestätisk och hög

i den blommande vår,

och dess överstepräst i sin talarestol

är den strålande sol.

Och den bok hon slår upp

på sitt altarebord

är en evighetsskrift

av Guds levande ord.

Och dess lära är hög, och var dogm som hon har

är som stjärnorna klar.

Vad som skimrar i dal,

kanske inte du vet,

vad som skiftar på äng,

skall jag säga dig det:

i vart strå, i var knopp, i var blomma som ler

Guds församling du ser.

Heligt visst är det rum,

där du andaktsfullt står,

och den skugga du ser

över ängarna går

och som går uti dag, som i sekler den gått,

är Guds mantelfåll blott.

Allt är redo till bön,

allt är helgat till frid.

Själva luften sig skilt

ifrån oro och strid.

Allt är lugnt, allt är fritt ifrån agg, ifrån hat -

låt oss hålla sabbat!

E Sehlstedt:

O store Gud

O store Gud, när jag den värld beskådar,

som du har skapat med ditt allmaktsord,
hur där din visdom leder livets trådar,
och alla väsen mättas vid ditt bord,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När jag betraktar himlens höga under,
där gyllne världsskepp plöja etern blå,
och sol och måne mäta tidens stunder
och växla om, som tvenne klockor gå,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När jag hör åskans röst i stormen brusa
och blixtens klingor springa fram ur skyn,
när regnets kalla, friska skurar susa
och löftets båge glänser för min syn;
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När jag i bibeln skådar alla under
som Herren gjort se'n förste Adams tid,
hur nådefull han varit alla stunder
och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När jag hör dårar i sin dårskaps dimma
förneka Gud och håna vad han sagt,
men ser likväl, att de hans hjälp förnimma
och uppehållas av hans nåd och makt,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

Och när jag ser hans bild till jorden sväva
och göra väl och hjälpa överallt,
när jag ser satan fly och döden bäva
för Herren i förklarad korsgestalt,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När tryckt av syndens skuld jag faller neder
vid Herrens fot och ber om nåd och frid,
och han min själ på rätta vägen leder
och frälsar mig från all min synd och strid,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

När slutligt alla tidens höljen falla,
och i åskådning byter sig min tro,
och evighetens klara klockor kalla
min frälsta ande till dess sabbatsro,
då brister själen ut i lovsångsljud:
Tack, gode Gud! Tack, gode Gud!

C Boberg:

h

Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur

 

Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur
där över milsfjärdens blänkande slätt,
sakta som brisen somnar där borta
långt, så att ögat ej skönjer det rätt,
fjärran som ekot dör efter sista
utdragna tonen av skärflickans sång,
skall jag dig glömma, du, som gav purpur,
vårbris och toner åt livet en gång!

K A Tavaststjerna:

Herre, underbar är gåvan

Herre, underbar är gåvan 

som du i vårt barn har gett, 

långt mer underbar och härlig 

än vi i vår väntan bett. 

Unders under, unders under 

har din kärlek här berett.

När vårt barn vi tryggt ser sova, 

lyssnar till små andetag, 

vi förundras att du skänker 

sådant åt en tro så svag, 

att din kärlek, att din kärlek 

ger en sådan högtidsdag.

Ja, som tecken på din kärlek 

vi ur dina armar tar 

barnet som en pant, ett löfte 

att du i beredskap har 

större gåvor, större gåvor, 

härligare bönesvar.

Och idag till dopets under 

undrets barn vi glada för, 

där du dopets stora gärning 

med vårt barn i kärlek gör, 

pånyttföder, pånyttföder 

till det liv som aldrig dör.

C Braw:

Folkvisan

 

En gnolades, när blom slog ut,
när träd sprack fram vid husets knut,
en nynnades vid barnets säng,
då drömmens bild blev mörk och sträng,
en visslades vid liens gång
bland junigräs i vång.
När flickan gick på kärleksstig,
en sjöng hon tyst för sig,
den var av månsken och av blod,
som hennes bröst förstod.

Hur säll är den, som bor i mull
men ändå svävar kärleksfull
omkring och kväder stilla,
gör gott men aldrig illa.
Hans namn är evigt ristat in
på moln som flyr och far,
ej någon människa skriften läst
och sett hur stolt den var.

Se där hans byst! Av tomhet mörk,
som aldrig kan förvittra,
står som en skymning ovan björk,
när kvällens fåglar kvittra.

Måne! Kasta en silverkrans
åt ingen - ingenstans!

B Sjöberg:

Rosen

Jag är skön, ty jag har vuxit i min älskades trädgård. 

Jag stod i vårregn och fick dricka längtan, 

jag stod i solen och fick glöd - 

nu står jag öppen och väntar.

E Södergran:

O Gud, du fosterlandets Gud

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lofum þitt heilaga, heilaga nafn! 

Úr sólkerfum himnanna hnýta þér krans 

þínir herskarar, tímanna safn. 

Fyrir þér er einn dagur sem þúsund ár 

og þúsund ár dagur, ei meir: 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Íslands þúsund ár, Íslands þúsund ár, 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Ó, guð, ó, guð! Vér föllum fram 

og fórnum þér brennandi, brennandi sál, 

guð faðir, vor drottinn frá kyni til kyns, 

og vér kvökum vort helgasta mál. 

Vér kvökum og þökkum í þúsund ár, 

því þú ert vort einasta skjól. 

Vér kvökum og þökkum með titrandi tár, 

því þú tilbjóst vort forlagahjól. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

voru morgunsins húmköldu, hrynjandi tár, 

sem hitna við skínandi sól. 

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lifum sem blaktandi, blaktandi strá. 

Vér deyjum, ef þú ert ei ljós það og líf, 

sem að lyftir oss duftinu frá. 

Ó, vert þú hvern morgun vort ljúfasta líf, 

vor leiðtogi í daganna þraut 

og á kvöldin vor himneska hvíld og vor hlíf 

og vor hertogi á þjóðlífsins braut. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

verði gróandi þjóðlíf með þverrandi tár, 

sem þroskast á guðsríkis braut.

O Gud, du fosterlandets Gud, 

vi lovar ditt heliga, heliga namn! 

Se, himlarnas solbanor knyter en krans 

av timmar och år i din famn! 

Inför dig är en dag såsom tusen år, 

årtusen som dagen du gör,  

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör. 

Islands tusen år, Islands tusen år

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör.

Mattías Jochumsson:

Loreley

 

Jag vet ej, hur skall jag förklara 

det vemod mig gripit har? 

Ej vill mig ur sinnet fara 

en saga ur forna dar. 

Det faller en skymningsdimma, 

och stilla flyter Rhen, 

och bergets toppar glimma 

i aftonsolens sken. 

Där uppe en ungmö sitter 

i underbar skönhetsvår 

med gyllne smidens glitter 

och kammar sitt gyllne hår. 

Hon sjunger, då hon reder 

sitt hår med gyllne kam; 

den sången tonar neder 

så väldig och undersam. 

Och seglarn i liten julle 

han gripes av hejdlöst ve; 

mot skären han blicka skulle 

men måste mot höjden se. 

Snart, tror jag, böljor välva 

över man och båt sin gång - 

Loreley, du trolska älva, 

det gjorde du med din sång.

H Heine:

Aftonstämning på Ceylon

 

Det är ljus, det är ljus. Visst har solen gått ned,
men det lyser, det lyser ändå.
Det är ljus på backig, rödsandad led.
Det är ljus i var skrymsla och vrå.

Det är ljus och dunkel blandat ihop
till ett underligt skimrande sken,
som krupit ned i varenda grop
och bakom varendaste sten,

som sitter på tebuskens glatta blad
och bakom grevillians stam,
som dröjer bak halmtäckta hyddornas rad
och djungelklädd, bergig kam.

Det är tidens ur, som stannat ett slag
och jorden ligger i rus.
Det är som på skapelsens första dag
då befallningen ljöd: »Varde ljus!»

H Löwenhielm:

Sjuka dagar

 

Trångt är mitt hjärta förvarat i en smal klyfta,
fjärran är mitt hjärta beläget
på en avlägsen ö.
Vita fåglar flyga fram och åter
och bringa budskap att mitt hjärta lever.
Jag vet - hur det lever
av kol och sand
på vassa stenar.
Jag ligger hela dagen och väntar på natten,
jag ligger hela natten och väntar på dagen,
jag ligger sjuk i paradisets trädgård.
Jag vet att jag icke blir frisk,
längtan och trånsjuka bli aldrig bättre.
Jag har feber som en kärrväxt,
jag svettas sötma som ett klibbigt blad.
På bottnen av min trädgård ligger en sömnig sjö.
Jag som älskar jorden
vet ingenting bättre än vattnet.
I vattnet falla alla mina tankar
dem ingen sett,
mina tankar dem jag icke vågar visa för någon.
Vattnet är fullt av hemligheter!

Visa i enskogen

 

När enen börjat ryka, 

är abborrleken slut; 

jag skär mig spö och klyka 

och kastar kroken ut. 

Och spöet utav eneträ 

det rycker i min hand, 

ty kärlek suger folk och fä, 

i vatten som på land. 

Nu stå de första axen 

och skälva på sin fot, 

nu leker vikens braxen 

och fyller nät och not. 

När skogens enar stå i rök, 

tar häggen floret på, 

då visslar svala, ropar gök 

att jag må linet så. 

När häggen står i blomma, 

är flickors längtanstid; 

de argaste bli fromma, 

den stramaste är blid. 

Och tänk att på det hela år 

den enda tid det är 

då kvinnokönet röjer spår 

av ömmare begär! 

Så vill jag mig förnöja 

den korta tid jag kan. 

Kom, var min braxenmöja, 

jag är en braxenman. 

Vi leka under sunnanblåst 

i sommarljusets sjö, 

tills häggen ståndar röd av frost 

och enen vit av snö. 

Då darra himlens stjärnor 

i kvällens nordanvin, 

då spinna nejdens tärnor 

sitt eget brudelin.

E A Karlfeldt:

Danko

 

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som ryckte hjärtat ur sitt bröst,
ynglingen vars hjärta blev ett ljus i natten,
tänt att skänka skumma ögon glans och tröst.

Mörkret trycker jorden, mänskohopen söker
i förtvivlan skydd för skogens grymma djur.
Svepta uti smutsgrå skuggor Dödens änglar
ligga dolda, girigt grinande, på lur.

Vilda, feberheta barnaögon glimma
- "vilse, vilse!" suckar bittert varje bröst.
"Var är ljuset - ljuset?" ropa tusen munnar,
"var är löftets stjärna som vi sett i öst?"

Se, då finns en yngling som ej mäktar bära
nattens stumma fasa och de vilsnas gråt.
Se, då rycker het en gossehand ur bröstet
hjärtats eld, att därmed lysa folkets stråt.

Som en gud han natt i morgonljus förvandlar,
där han ilar fram att hjärtats strålar strö.
Men hans blod förrinner ibland smuts på marken,
det blir natt igen, ty Danko måste dö.

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.

R Jändel:

Goda råd

 

Då Gud två öron och en mun dig gav,
vad kan du lära därutav?
Mitt råd du dig erinre:
att du bör höra dubbelt mer
och tala dubbelt mindre.

Då Gud två ögon och en mun dig gav,
vad kan du lära därutav?
Månn´ ej den tanken är den rätta:
var endast mån att mycket se,
men varsam att berätta!

Då Gud två händer och en mun dig gav,
vad kan du lära därutav?
Du bör min tydning ej förgäta:
till att arbeta fick du två,
men en blott för att äta.

A A Grafström:

Land, du välsignade

 

Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
sången om landet i Norden,
sången om sjumila skogar och sjö,
slätter, som skördar oss bära,
midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!

Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
sjunkit till skuggorna neder,
stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!

Att dikta

Det är svårt att dikta,

det vet alla, som på allvar försökt.
Redan det, att man alltid skall vara inspirerad,
det tar på krafterna,
men så är det så många andra,
som varit inspirerade,
som man skall akta sig för...
Det är Tegnér och Stagnelius och Fröding,
och hur många är det inte i våra dagar
som går under på Karlfeldt och Vilhelm Ekelund?
Själve Åke Erikson, så är han i vägen...
Lättare är det då att klara sig för
Hammarskjöld, von Beskow
och Anders Österling.

 R Jändel:

Är det du, är det du allra käraste barn

 

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist,
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.

H Löwenhjelm:

Ett liv

 

Stjärnorna äro obevekliga 

- det veta vi alla - 

men jag vill söka lyckan på alla vågor blå 

och under alla gråa stenar. 

Om lyckan aldrig kommer? Vad är ett liv? 

En liten näckros vissnar bort i sanden. 

Och om dess aning sviker? en dyning dör vid stranden 

när sol går ned. 

Vad hade flugan att söka i spindelns nät, 

och vad har sländan gjort av sin enda dag? 

Det gives intet svar än två livlösa vingar 

över ett hopsjunket bröst. 

Svart blir aldrig vitt - 

dock kampens sötma finnes kvar för alla 

och alla dagar komma färska blommor ur helvetet. 

Men det kommer en dag då helvetet är tomt och himlen stänges 

och allt står stilla 

- intet finnes då kvar än en sländas kropp i vecket av ett blad. 

Men ingen vet det mer.

E Södergran:

De lära slakta dina lamm

 

Extralärarens varning:

Du drömmarman så allvarsam

med klena vackelvristen,

de lära slakta dina lamm

och lägga dem på risten.

Vi leva i den stränga tid,

då allt är hårt, som händer.

Här passar knappast stjärnögd frid...

("Ah, se så...")

Här passar knappast stjärnögd frid -

men sammanbitna tänder.

Var panna borde vara slät -

du lär väl varsamt klaga.

Man lärt av åskans majestät

att pannan sammandraga.

För varje brandröd stridshästflock,

som stora cirkus rundar,

du sänker dina ögonlock...

("Påståendet kunde jag...)

Du sänker dina ögonlock

och gömmer dig och blundar.

En tveksam fot, romanblå blick - 

ett slarvigt pansrat hjärta...

Vad gör du här? Ah, fel du gick!

Vart steg ger stöt och smärta.

För visa fick du järnkoral -

en skräckhymn snart du sporde.

Du tog nog fel på hundratal

("Mina avsikter...")

Du tog nog fel på hundratal

när din entré du gjorde.

Fast själv en butter man som få,

och full av tankar vreda,

jag ville välva en berså

åt dig i livets leda.

Och ovanför dess mörka blad,

min ädle svärmarfåne,

jag hissar, åt din fristad glad...

("Åh, se så...")

Jag hissar, åt din fristad glad,

idyllens gyllne måne!

B Sjöberg: