Medan gräset gror

En sån där afton när det vore skönt

med nån som ville lyssna tyst och stilla,

en kväll när nästan ingenting är lönt,

då skriver man till en, som själv mår illa

ibland, ett utkast till en huspostilla,

vari Predikaren blir mycket ärekrönt.

Men dagen efter börjar solen skina.

I ensamhet blir kvällen ganska lång

när man har ordning på det endokrina.

Vårt lynne växlar ju med tidens gång

(Montaigne), och svaret på ens aftonsång

blir trösteord för helt och hållet okänd pina.

På tal om klena kommunikationer:

att varje själ är lik en gård som står

för sig i ödsliga och kalla zoner

är kanske sant; det är en stor och svår

uppgift att bygga vägar. Men det går,

ty faktiskt förekommer ju ibland friktioner.

Nu ska jag svara tröstskribenten så,

och lugnt och värdigt lägga till: Ty makt

att hålla kölden ute har de två

som i gemensam bädd har nått kontakt.

Det har Predikaren bland annat sagt,

och andra ställen har jag inte syftat på.

Thorsten Jonsson:

Min son, hav bygden kär

(Ur Predikaren)

Min son, hav bygden kär. Var känslig för naturen.
Man hårdnar under konstens band.
Byt stadens täppta barm mot sjöar, skog och land.
Se träden utan skrank och fågeln utom buren.
Säg ofta: "Det är här naturen mänskan ställt;
här var dess hjärta rent och hennes tillstånd sällt.
Det är ej här dess dygd sin första bane funnit;
det är bland slussar, valv, kolonner, torn och slott
hon lasten pryda lärt, förtryckets boja fått,
och hennes kungars blod för upprorsbilan runnit.
Så ljuv som skördens glans, som gräsets bädd så len
är hjärtats känsla här, och vart begär den väcker.
Det hårda brottet föds bland dessa block av sten,
med vilka det till skyn en jämnhög panna sträcker."

Ehuru dröjd, min son, han kommer dock, den dag,
som skall sin vinterfrost kring dina skuldror tömma,
skall lämna tom din sol i vänners aftonlag,
och dig till sparsamt bord och enslig säng fördöma.
Förstå den svåra konst att åldras med behag.
Naturen blive här din tröst, liksom din regel.
Den sol som nedergår ännu sin skönhet har,
och seglarn, som från sjön sig inåt hamnen drar
med sakta vaggad fart och sammandragna segel,
behagar än vår syn och håller skådarn kvar.
Var tid sitt värde har, sin daning, sina seder.
Erfarenhetens dag ger vikt, om den gör tung.
En grånad filosof är mänsklighetens kung.
Men det är rätt, min son, att åldern saknar heder,
när hon är barnslig nog att vilja synas ung.

Min son, ett sorgligt ord skall min predikan sluta.
Givs en fullkomligt säll bland jordens barn? Ack nej!
Åt ingen dödlig gavs att oupphörligt njuta.
Allt lider ömsevis. Varför? Det vet jag ej.

Det givs ett sätt, likväl, att mildra livets öden:
Gör gott. I tysthet följ det gömda kvalets fjät.
Styrk här ett krossat mod, ryck där en dygd ur nöden.
Det givs ett sätt, min son, att mildra själva döden:
Gör gott. Och lit på mig, det givs ej fler än det.

C G af Leopold: