Bröllopsskriften Kärleks-ur och prövosten

över kapitänen Börje Grund och jungfru Elisabeth Svedmark 

Nu börjar tiden på var till sin gärning mana 

och vill en öppen väg för alla sysslor bana; 

ty vintren fick rätt nu sitt våta avskedspass, 

och allt sitt hindertyg det tog han på sitt lass. 

Nu är en rustetid; ty Mars begynner svärma 

och vill med sitt rumor visst efter åskan härma; 

han rännar hit och dit, han både läs och svär, 

han ropar: Bussar upp, upp bussar till gevär. 

Han sprutar eld och blixt och rök! av all förmåga, 

att världen står därav nu snart i ljusan låga, 

den lågan släcks ej ut av någon vattuflod,

men (huj! jag rys därvid) av bara mänskoblod.

Nu är en hjälpetid, då vi var annan hjälpa

med bön, med gods, med liv mot dem oss vilja stjälpa; 

ty må man säkert tro, att Gud oss hjälpa vill, 

och hjälpe sen Sanct’ Nils den honom liter till. 

Nu är en fröjdetid, nu börjar fiskar spritta, 

nu börjar gräset fram ur dystra dvalan titta, 

evart ut örat hör, evart ut ögat ser 

all ting i glädje mys och ganska ljuvligt 1er.

Nu är en sångetid; nu höras fåglar kvittra, 

nu tirlar lärkjan opp, nu hörs steglitsens zittra, 

den klara nachtigal är bäst vid fluten van, 

rördrummen svarar på grova dulcian. 

Och har man någon lust till instrument, som skärra, 

så kan en lustig broms på basviolen snärra; 

att lulla sig till sömns av bimusiken söt, 

tar bonden för konfekt uppå sin middagsgröt. 

Nu är en gästebodstid; det vill sig genast röja, 

ty gamla mor klätt på sin gröna helgdagströja, 

hon bäddar brudesäng åt sina barn på slös; 

ty hela kullen går på friarstaten lös. 

Nu är en kärlekstid, då djur och fåglar gilla, 

och bju var annan till en såt och kärlek vilja; 

de föra fram så nätt sitt älskogsfulla språk,  

om jag dem härma vill, så kommer jag i bråk. 

Jag kan mig ej förstå på orrens slappertyska, 

Gud vet, vad trasten vill, jag tror han talar ryska; 

likväl så ser man, mor hon nalkas tätt till far, 

så är väl talet mörkt, men meningen är klar. 

Nu är en kärleks tid, dock må här ingen tänka, 

att jag kan allom nu fritt lov till giftas skänka; 

jag vet att mången går i otid allt för när, 

och vet ej ord utav förr än han halvgift är. 

Herr SPARMAN säger väl, en fästemö behöver 

ha ett och tjugu år, och mannen sju däröver; 

men si: Han säger straxt, ett mindre eller mer 

det är en ting, varpå man ej så noga ser. 

När man har bröd i hand, när man har Gud i hågen, 

just då, och intet förr, är man till giftas mogen. 

Så aktas ock en sed, som ålderdomen gav, 

att när två äro sams, så slås den tredje av. 

Då kärlek nu har fått, den tid han kan behöva, 

så plägar han jämväl dem han vill älska, pröva; 

Här vid har fordomdags som man av sagor ser 

de gamla Götar haft ett särdeles maner. 

Ty när nå’n ungkarl kom och ville jungfru fästa 

hos ärbart, vackert folk, där något var till bästa, 

så gåvo de sig först med karlen väl i snack, 

sen när han blev bekant så skullen spela schack. 

På det de måtte rätt få leta ut hans sinne 

och vad han eljest väl, kanske, tort hållit inne; 

ty dum- och yppighet, harm, nit och andre fel, 

ja, rik- och fattigdom plä röja sig i spel. 

En sådan prövosten höllts då för friar ’ n nödig, 

och höll han där på prov, så var han sextonlödig. 

Men nu i denna tid är världen allt för klok 

och skyler felen med en fariseisk dok. 

Dock kan oss nu på prov ej mer än fordom brista, 

på vilka likväl ej behövs att ge nå ’ n lista. 

Jag menar det är nog att dygden spörs i by, 

och man med ringa konst kan skilja guld frå bly. 

Herr Brudgum, I ha fått det man er gärna unnar, 

en vän, som har det lov av alla frommas munnar, 

att hon är rik av vett, av tukt och ärbarhet, 

så att här syns att dygd är kärlekens magnet.

Till lycka! Jungfru Brud, som väl ha övervägat, 

att hjärtat givs åt den, som bäst är värd att ägat; 

vad kan jag önska mer, än när jag vunnit har 

den mig förnöja kan i alla mina dar? 

Så läte himlen nu er lycka stadigt grönskas; 

och bära mera gott, än av min mun kan önskas; 

att hon må alltid stå som friska lagerblad 

till dess I kunna nå er sällhets högsta grad. 

Gåta 

När tu ä blivna ett , så blir snart tre av tu, 

när fyra komma bort bli tre igen av sju. 

Men vilket är nu mest? de sju de ä väl flera? 

Dock nekar ingen att de tre ju äro mera. 

Säg vad det är för tre som bli utav de tu? 

Säg vad det är för tre som bli utav de sju? 

Svar 

När jungfru bliver fru, så bliva tre av sju. 

När jungfru bliver mor, så bliva tre av tu.

J Runius:

Lyckönskan till Hans Excellens' resa

Himlens öga 

min herre höga 

ledsage, före och tage i akt; 

änglars skare 

väl ombevare, 

på händren bäre och hålle god vakt; 

att hans resa må lycklig för sig gå, 

resans ändemål vinnas också, 

att båd` fort och lätt 

och på bästa sätt 

må bli tillgjort och ordnat allt slätt! 

Bort allt hinder 

båd` störr` och minder; 

bort all ohälsa och väderlek ful; 

bort med sittja 

och vänta i Fittja; 

bort hästar late och söndrige hjul; 

bort slask, regn och dy, 

bort fientligt gny, 

och vad mer plär de resande bry! 

Himlen var` er vän, 

lyckan som en sven 

följ` er fram och tillbakars igen!

J Runius:

Jägarmenuett

Så snart det dagas, 

bössorna pläga då tillagas, 

jägar’ uppstå, 

strax man ser kornet, 

lustiga gåla jägerhornet 

börjar på gå. 

Hundarna små, 

Jäger, Kör-på, 

Klinga vill uppå Spåre rå, 

alla fyra ha de gott att påbrå. 

Haren vi slå, 

om jag lärt spå, 

älg, hjort och rå, 

allt det vi kalla villebrå, 

ja, fast det vore själva skogsrå, 

hugg skall det få. 

Den är en padda, 

som icke skjuta vill och ladda 

mest han förmå, 

fast det skull’ tyckas, 

att skotten inte alla lyckas, 

jagas ändå. 

Vargarna grå, 

rävar också, 

ja, fast det vore björnar två, 

om vi de nallar 

hinna oppnå, 

sku vi dem klå, 

se’n bär till flå, 

hoppa på tå, 

samla det hela jägerskrå. 

Sist kör oss alla 

var i sin vrå 

mörkret det blå. 

Tillsats:

Mat, mor, hå hå! 

L. efter K. 

Nu vill vi ta till livs ett strå, 

ty törsten ha vi med stor åtrå 

släckt i en å.

J Runius:

Clastorpa källares invigning

Nybyggda källaren vill man inviga, 

önska gott öl och en godhjärtad piga. 

Flicka, du kärlig var, 

dricker, bliv mustig, 

så kan en ärlig karl 

snart bliva lustig.

J Runius:

Prognosticon över skottåret 1712

I anledning av den nya dagen

som är 30 febr eller VICTORINI dag

Nu börjas här ett år som aldrig haft sin like,

ett år som ingstans finns mer än i Svea rike,

ett år som är helt nytt och ohört allt tills nu:

ett år vars dagar är trehundrasextisju.

Ett år, det tolfte sen den tolfte CARL blev rätter

dra värjan mot August, mot Fredrich och mot Petter:

ett år som kungens namn och siffra står uppå,

ett år på vilket jag har största lust att spå.

I syne är jag ej, jag hatar de fantaster,

jag är förskräckligt ond på de entusiaster,

en skrock-spåman och jag förliks som katt och hund,

och plugga lögn i folk fördömer jag i grund.

Ej för nån Josef jag och Daniel mig berömmer,

fastän jag då och då om stora saker drömmer:

profeter har så få vårt Nya testament,

av en jag namnet väl men inte konsten länt.

Dock spår jag likafullt, så länge träna knoppas,

så länge ingenstäds förbjudet är att hoppas,

så länge detta ej i kyrkan lyses på,

så länge är ej synd på mitt maner att spå.

Förtvivla är att spå sig själv och andra illa,

att därtill finnes skäl kan ingen mig inbilla,

men hoppas är att spå sig själv och andra väl,

så länge Gud är till, så har man därtill skäl.

Så länge Gud är Gud, är han en nådig Fader,

så läng´ han nådig är, så kan man vara glader.

Där man är glad, där har all fruktan avsked fått,

där ingen fruktan är, spår hoppet sig allt gott.

Jag spår ett rart nytt år, uppfyllt med rara saker,

att björnen lär bli tam och örnen lär bli spaker,

att månen torde snart för solen bocka sig,

och stämma in med oss: O Gud, vi lova dig!

Jag spår ett gott nytt år för dem som sorgsna varit,

för dem som länge nog ha härtills illa farit,

det måste ju bli sant vad jag dem såleds spår,

såframt vi sjunga rätt: Sorgen för glädje går.

Jag spår ett klart nytt år: den svenska kungastolen

från öster lyse fram den stora nordska solen,

så slipper kungens hus sin tolv års långa natt,

och sjunger så: Gud har sin sol igen uppsatt.

Jag spår ett segerår: att Sverige skall få seger,

att fiendens onda sak blir sist för hämnden feger,

att vad han tagit in måst han där fördra sky

och ropa mellertid: Varthän skall jag dock fly?

Jag spår ett dunderår: den dubbla skottårsdagen

vår Victorinus helst gör gott och ont i magen.

Svensk lösen menas med de dubbla skott, kan tro,

då sjunger Victorin: In dulci jubilo!

Jag spår ett tryggt nytt år för alla svenska städer,

att de ej låsas upp av varken Pål ell´ Päder:

hans nyckel sönder är, hans dyrk gör ingen sorg,

vi hoppas att: Vår Gud är oss en väldig borg.

Jag spår ett rådsällt år för samtliga Kungl Råden,

ur krigets labyrint att finna rätta tråden,

så att vi måge se hur Gud har varit blid

och hört vårt trogna: Ack, låt bergen bära frid!

Ett fridsamt år, ty vad vi sjuttonhundra miste,

förstå den dag som nu i Göjan blir den siste,

det få vi nu igen. En Fredag, tänk, vad hänt!

Gud give vårom Kung Fred och gott Regement!

Jag spår ett frihetsår för våra fångar arma,

att Gud sig lärer dock snart över dem förbarma,

så att de, sluppna väl sin fångelevnad svår,

må sjunga: Nu, nu är det rätta fria år!

Jag spår ett fruktsamt år, det kan jag dock ej dölja,

på hoptals bröllop må ju hoptals barnsöl följa.

Med rätta må i år den slå sin ugn omkull,

om vilken sjöngs i fjol: En kvist av vinbär full.

Ett evigt jubelår jag slutligt spår oss alla,

som Gud i år har tänkt ell´ framdels till sig kalla.

Vem först det av oss bör Gud bäst allena vet,

men han skall ha i psalm: Väl mig i evighet.

Jag har nu spått, det är, förklarat min åstundan,

jag önskar allt blev sant, och intet toges undan!

Väl blir det som vi tro och som vi flitigt be,

dock minns därhos: Vad min Gud vill, alltid det ske!

J Runius:

Kärlek, barmhärtighet och himmelsk härlighet

MARIE BEBÅDELSEDAG EN ANDAKT

Kärlek, barmhärtighet 

och himmelsk härlighet 

har Gud på denna dag 

visat med välbehag, 

då all hans söta nåd 

mitt i en tid så bråd 

en ängel full av frid 

tillsagt Maria blid. 

Hon ju Guds ende Son, 

världarnas hälsa, 

ja, Guds offerlamm 

skulle föda fram, 

han som skulle frälsa 

från död och evig skam. 

Himlen så visat sig. 

Jord, må du fröjda dig, 

att trots din synd och skuld 

Gud är så god och huld. 

Bjud nu all synd godnatt, 

sjung ditt Magnificat, 

så skall en ekofröjd 

höras i himlens höjd! 

Gud själv med Gabriel 

som här utsändes,

ja, med änglars kor 

som däruppe bor 

för att du omvändes 

skall få en glädje stor! 

Herre, vi fägnar oss 

över ditt nådebloss, 

att hela världens hus 

har fått ett sådant ljus, 

som i allt olycksfall 

lysa och lisa skall 

den som sig hålla vill 

i en fast tro därtill. 

Tack för den kärlek som 

dig till oss dragit! 

Halleluja vårt 

skall ej nu bli svårt, 

nu när du har tagit 

det som oss tryckt så hårt!

J Runius:

På böndagen den 12 augusti 1710

På böndagen den 12 aug. 1710 av Johan Runius, då man förutan flera vedervärdigheter, som i verserne pekas på, efter Rigas övergång var flyktig ifrån Reval och hitåt på sjön, därest man tre veckor haft kontinuerlig motvind, gjordes följande visa. 

Tro, tålmod, hopp, vad vill det av er bliva?
Mitt hjärta mig och er vill övergiva.
Du tro, var är din vittberömda grund?
Var är, o hopp, ditt motgångstrotsand´ ankar
och, tålamod, din´ oförskräckte tankar
om Guds förbund?

Var är ditt ros, o bön? Månn´ du ej hycklar,
då du känns vid att äga himlens nycklar,
att ha med Gud ditt enda tidsfördriv,
ja, vara ett allsmäktigt ting på jorden,
som allt uträtta kan med de try orden:
ack Fader, giv?

Du beder titt men litet därmed vinner,
du söker nog men snart platt intet finner,
du klappar hårt, men ingen låter opp.
Dock om du man blott nej och avslag finge
och ej på köpet allt dig illa ginge,
så vore hopp.

Nu får du mot av allt vad dig behagar:
du ber om solsken och får mulna dagar,
om liv, så får du huset fullt med lik,
om skyndsam fart, så döms ditt skepp till fästan,
om östanvind, så får du lutter västan.
Är det ej svik?

Den minsta tro kan största berg försättja,
är hon man ren, förutan flärd och flättja;
ja, är hon man så stor som senapsfrö,
får bönen allt, varpå hon nånsin pekar,
allenast hon är dristig och ej vekar
som säv och rö.

Har sådan bön dock fordom gjort stor under,
ty genom den fick Samuel blixt och dunder,
Elias regn och eld av himlen ned,
och Daniel band de grymma lejons tänder,
ja, Moses själv den stora Gudens händer,
då han var vred.

Hur är det nu? Är bönens kraft försvagad,
Guds löftens ordning rubbad och olagad?
Vill nu bli brist uppå hans nådes skatt?
Har Herrans hand nu låtit sig förkorta?
Än dröjs hans hjälp, än blir hon alldels borta!
Hur är det fatt?

Ack nej! Han månd´ ej värr´ än fordom handla,
hans högra hand kan allting än förvandla,
fast du här gråta måste mer än le.
Av idel lust far själen alltid illa,
men korset är den hälsosamste pilla
Gud här kan ge.

Gråt därför den som aldrig här får gråta,
men gläd dig, då dig Gud gör kindren våta:
det nu gör ont, det gör dig framdels gott.
Då skall av ångst uppväxa idel nöje,
vad sås i gråt, skall skäras opp i löje
med ymnigt mått.

Så statt nu fast i tålmod, hopp och trona!
Ju större kors, ju fagre blir din krona,
ju flera lik, ju flera liv igen.
Ju längre sörjt, ju bättre smakar trösten,
ju tyngre vår, ju drygar´ frukt om hösten
för åkermän.

Ty var, min själ, med Gud förnöjd och stilla!
Han gör allt väl och aldrig nånsin illa,
evad, hur snart och mycket han täcks ge.
När en gång till hans belät jag uppvaknar,
skall mera lust, än jag i världen saknar,
mig evigt ske!

J Runius:

Har Majus varit svår

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.

(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

"Han tömde därpå tre glas – ett som erkänsla för livets ingång, ett som tack för dess framgång och ett till välönskan för dess utgång."

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius:

Över en som ätit björnestek och begärde av pigan dricka

Nu blir här en farlig lek!
De ha gett oss björnestek.
Björnen är väl så nyfiken
som de nyss begravne liken,
spökar starkt och går igen,
ser vad här passerar än.

Si, hur han tillbaka trängtar,
hur han efter dricka längtar,
ty hans hus är satt i brand;
han går redan av och an,
nu minsann
kommer han
från ett torrt och törstigt land.

Björnen börjar på att picka
och sitt huvud fram att sticka.
Kära flicka, ge oss dricka,
skall I få en vacker man,
bästa I er önska kan,
flink och grann!

J Runius:

Till 300-årsminnet av Johan Runius: Blomsterdröm fattad uti en visa

Vid ett berg uti en dal
på det alltför sköna näset
låg jag sommarnatten sval
och sov sött i gröna gräset
på en blomster-huvudgärd,
som mig blev förärd,
drömma blev jag lärd;
om jag glömde,
vad jag drömde,
vor’ jag drömmen inte värd.

Överst uppå bergets topp
satt en majestätlig kvinna;
av dess ogemena kropp
sågs väl hon var en gudinna;
denne satt med andra fem;
dock var en av dem
särdels högförnäm.
Vill man veta,
hur de heta:
F., D., S., B., C. och M.

Desse sutte vid ett bord
fullt med de utvaldste rätter;
varken vatten, luft ell’ jord
tror jag kunnat ge dem bätter;
där dracks idel nektar-vin,
men de ögon fin,
nymfers tal och min
var det mesta
och det bästa,
var båd’ mat och medicin.

Ibland de gudinnor skön
och så många hjältebrudar
jag som var av annat kön
önskt’, att där ock varit gudar;
liten bergsgud var där en,
dock fast han var klen,
syntes på hans ben,
att den dvärgen
brår på bergen,
vill bli berg och ingen sten.

När nu denne satt sig ned,
tänk, den blida härskarinna,
som jag tror var aldrig vred,
den på näset var värdinna,
gav ifrån sin höga brink
mig en nådig vink,
sade med en blink:
Kom, sitt neder!
Av slik heder
vart jag modig, frisk och flink.

Med sin egen sköna hand
gav hon mig vad jag skull’ äta.
Tvi mitt hjärta och min tand,
om de det så snart förgäta!
Aldrig kund’ de bägge två
större nöje få,
än de hade då;
då blev smaken
först rätt vaken,
smak var i min minsta tå.

Sedan sad’ hon: Käre barn,
Æsculap och Ganymedes,
ser väl till, att denna karln
varken törster eller ledes!
Strax fick man oss trenne si,
huru alla vi
togo in uti
stora koppar
fyrti droppar
mot törst och melankoli.

Smaken var av sötma mätt,
lukt och syn av blomsterfälten;
nu skull’ örat på sitt sätt
ock ta något in för mjälten.
Höra fick man där tillik
fåglesång och -skrik,
näktergalsmusik,
trastar tala,
gökar gala
runt omkring den hela vik.

Tänk, hur jag mig se’n försåg,
alldenstund gudinnan Fröja
fick själv se mig, där jag låg
i min blotta undertröja.
Hör, sad’ hon, du yrekopp,
vetstu, att vår tropp
rätt nu bryter opp?
Vill du följa,
skall du hölja
och klä på din nakna kropp.

Åter kom hon som i jåns.
Fort, sad’ hon, skall du få nektar!
Jag sa’: Det var mat åt Måns;
men mig halvklädd jag ursäktar.
Svaret blev, jag skull’ ha ris.
Ack, gudinnors pris,
sad’ jag näsevis,
väl’s de länder,
som er’ händer
gjord’ ett sådant paradis.

Vid jag var i klädren sen,
tyckt’ mig, hur jag kom till korta,
vaknad’ opp, var hel allen,
och min ögnelust var borta.
Ingen själ jag hos mig fant,
ingen amarant.
Är det ej galant?
Vad jag drömmer
och berömmer,
alltihop är middagssant.

J Runius:

Till 300-årsminnet av Johan Runius: Märg i benen den 1 maj 1712

Första maj var jag hos Frisken, 

tog mig där en sup på fisken;

första maj hos Friskens Maja, 

drack mig fuller som en kaja;
första maj hos Friskens Anna 

och fick där en galen panna;
första maj hos Friskens Stina 

och fick bot för torstens pina;
första maj hos hans Sophia, 

drack så länge strupen klia’;

dito hos hans Diderick
tog jag mig en styrkedrick;
hos hans dito lilla Per
märg i benen fick jag där.

J Runius:

Ur Bröllopsskriften Kärleks-ur och Prövosten

Jag kan mig ej förstå på orrens slappertyska,
Gud vet, vad trasten vill, jag tror han talar ryska;
likväl så ser man, mor hon nalkas tätt till far,
så är väl talet mörkt, men meningen är klar.


J Runius:

Ur Gravdikt över Johan Olivekrantz

Vi äro alle Jord, ehur´ vi raisonnera:
men Jorden mäts med stång, och Jorden vägs med lod.
Zinnober, gull och gyps; svartmylla, sand och ler:
alltsammans är väl Jord, men inte lika god.

Den ena tjänar väl till krus och till förgyllning,
ell´ bär hon för vår mun en ädel frukt och säd:
den andra duger knappt till bara grus och fyllning.
Så är det även fatt med Mänsko-Barnen med.

Så stor åtskillnad som den finns bland Himla-ljusen;
en större olikhet på folk är än på mynt:
den ena går för ett, en an´n för tie tusen:
och den värdering är ej först i går begynt.


J Runius:

300-år efter Runius: Rimdans i fastlagen

och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius:

Över en ung herre, när hästen slog honom av

Såg I, hur ryttarn vår för liten stund for vall,
då hästen slog bakut och ryttarn illa gnall?
Kom, frågevis, och se, som spör mig åt så tida,
vi herrebarn bland allt de snarast lära rida!
En häst vet intet krus, hanteras han ej brav,
så slår han sans façon den unga herren av.
En häst är ingen bok, nej, nej, tro honom Näcken,
på boken sov man fritt, men somna ej på skäcken!
Tog hästen allting så till goda som en bok,
man torde bli sent nog i ridekonsten klok.
Bemötte boken ock sin man så plumpt som hästen,
latinen bodde då väl flerstans än hos prästen.

Trompet-stycke

Skrivet för den stora trompetaren, morianen Wilhelm, till att invitera dem som behaga spela på en trompeta.

Vem på trompeta
spela begär,
här skall han veta
mästaren är,

som kan på stunden
stora och små
lära ur grunden
spela därpå.

Det skall ej fela,
ty på trompett
blåsa och spela
är ej allt ett.

Fyrtio öre
silvervitt mynt
tar han därföre,
förrn de begynt.

Pengen är viter,
trummetan gål,
den henne sliter,
svart som ett kol.

Spela sku alla
och höra på
trummetan skalla,
en henne få.

Hundra marks värde
vinner då han.
Den tjugufjärde
skall det gå an.

Då skall trakteras
starkt hos herr Brandt
och musiceras
friskt och galant.

En vers, avskickad till en god vän, angående förtal och otidig censur

Ser du mitt fel i ett och anna’,
så skriv mig till med posten, om du vill;
du skall ha lov och ändå tack därtill,
skönt du mig huden full vill banna;
och om du ej därpå får hövligt svar,
så hälsa mig för ingen ärlig karl.
Men om du mig på ryggen hövlar,
så ränn för atton tusen bövlar!
Jag aktar slafs
som hundeglafs,
och mina gamla vantar
Gud ge du mig ej pantar!

J Runius:

Menuett-visa om allehanda saker ihop

Pröva försiktelig
den du ej känner,
handla uppriktelig
med dina vänner;
när man berömmer dig
bliv inte röder,
när man fördömer dig,
tänk du har bröder.

Kom inte stjälandes
in uppå laget,
kom inte fälandes
just uppå slaget,
när som man äta vill,
liksom att snoka
och som du mäta vill,
vad de ha koka’.

Stick ej din näsa i
främmande kistor,
lät bli att läsa i
andras brevlistor;
spör ej högdragen gäst,
huru han heter,
skåd’ ej låntagen häst,
om han är feter.

Den som vill hugga på
allting och rida,
alla ord tugga på,
kan man ej lida;
var ej den häftigste
krokot att rätta,
lät den beskäftigste
bry sig med detta.

Vill man förfäkta sig,
kan du ej sanna’t,
säg ej: ursäkta mig,
jag vet väl annat;
hålt överskäringen
din uti tömmen,
var ej som käringen
tvärt emot strömmen.

Jordens besvärligste,
ledsamste börda
de som den kärligste
fägnad ej vörda;
mera du halsar dem,
mindr’ ä de gina,
mera du valsar dem,
värre de grina.

Tillökning
för baronessan Oxenstiernas skull, varutinnan poeten straffar sig själv, sedan han straffat andra:
Själv må du tukta dig,
rimmare tröga,
rimmet bör frukta sig
självt för de höga;
verser åt tärnorna
kan du väl giva,
men lät för stjärnorna
Stiernhielmar skriva.

J Runius:

Över världenes fåfängligheter

Vad mest alle
efter falle,
vi här kalle
ljuvt och sött, förnämt och högt,
mig kan detta
varken lätta
eller mätta;
hjärtat blir dock oförnögt.
Vad är världen?
Bara flärden,
vällust, ära, rikedom!
Allt vad vi här drömma om,
vi ju sakna;
då vi vakna,
ä vi nakna
och vår pung och maga tom;
kropp utsliten,
lönen liten,
räkenskapen ganska sträng
har fåfänglighetens dräng;
lapprisfläder,
lätt som fjäder,
snällt som väder,
men en evig eftersläng.

Vad är släkten,
silkesdräkten
och respekten?
Vars mans stam är väl bekänd.
Flöt än bloden,
purpurfloden,
ifrån Oden,
källan är dock Adams länd.
Av din kläder
och förfäder
blir du ingen adelsman;
egen dygd är adel sann.
Res ej kammen!
Vem var stammen?
Leta fram’en!
Far din plöjde, mor din spann.
Gack till Skriften,
gack till griften,
se, vad döda släkten tror!
Jorden är ju allas mor.
Sköld och glaven
mött’ i graven
tiggarstaven
och erkände’n för sin bror.

Vad är lusten?
Vad är musten?
Bara pusten,
kärnlöst skal och matkebo.
På det söta
och på blöta
följer röta;
samvetsmatken vill då gro.
På odygden
följer blygden.
Lysten, akta dig för fall!
Minns, hur Smekfält sist for vall,
som av lättja
först i flättja,
se’n i kättja
föll och fastna’ vid en pall.
Du fyllhunder,
hör vad under
nyss är hänt i Bacchi stat:
Öhlström, fuller som ett fat,
gick från vinet,
föll på skrinet,
mötte svinet
och skrek: hej, goddag, kamrat!

Vad är gullet,
röda mullet
i schatullet?
Vem syns ej dukaten täck?
En hel punger,
tämlig tunger,
givs i hunger
bort för skarn och duveträck.
Dyrke Näcken
gåla träcken,
svarta jordens exkrement!
Vem gullgudens släkt ej känt,
känn kamraten
vid dukaten,
som med maten
genom judetarmen ränt.
Du girbuker,
penningsluker,
som av ett förtjusat sinn
ett gålt skarn i katteskinn
gräver neder
och med heder
det tillbeder:
tvi bå’ dej och guden din!

Jag ger världen
med högfärden,
vällust-flärden,
ja med pick och pack god dag;
ger bå’ plåten
och smulgråten
uppå båten;
alltihop bespottar jag.
Säger mången,
att den sången
skämmer bort min födekrok
och gör mig till världens tok.
Lät så vara,
lät det fara,
jag vill svara:
var en tycker han är klok.
Stora herrar
ha sin’ narrar,
som dem följa ut och in;
jag och världen ha var sin.
Vill du höra’t
och utföra’t,
må du göra’t:
Jag är hennes, hon är min.

J Runius:

En ny visa på en gammal ton

En ny visa på en gammal ton,

då tvenne förnäma personer av gammal adel, löjtnanten välborne herr Carl Magnus Drake med den välborne jungfru, jungfru Gunnila Montgommeri inläto sig i den gamla stadgan, som i Paradiset begyntes, vartill Den Gamle give dem sin välsignelse.

När sjuttonhundraelva
är i sitt halva lopp
och världen börjar skälva
för Karl, som vaknat opp;
den ryssar fyrti tusen
bevist till överflöd,
att den för dem släckt ljusen
måst’ inte varit död;

när Sverige är välsignat
med ymnig växt och korn,
dess ovän ligger dignat
och luktar på bränt horn,
när segren vägen banar
till frid och landsens flor,
när pest och sjukdom stanar
och gräs på graven gror;

si, då är gott att leva,
då rinner i vår håg,
vad Adam tänkt’ om Eva,
då först han henne såg.
Han visste väl besinna,
det utgick på ett par,
att hon var skapt till kvinna
och han var skapt till karl.

Man märke väl på orden,
när man i biblen läs:
han tog mot tomma jorden
och lämna’ folk som gräs.
Vi skull’ man oss då skylla,
att vi ha konsten glömt?
Skall kärlek icke fylla,
vad fiendskapen tömt?

Nog har här delts ut slängar
i dessa elva år,
därav mång’ tappra drängar
ha fått sitt banesår.
Lät delas nu ut kyssar
och annat ljuvligt mer,
så botas, vad de ryssar
i släktren rivit ner.

Till bara ris och plaggor
har Gud ej skapt all skog;
lät somt ock bliva vaggor;
här finns ju timmer nog.
Allt lin blir ej till slöjor
och svepning, hoppas vi,
somt lär väl barneblöjor
och brudgumsskjortor bli.

Den världen gärna fägnar
med nytt förskott och folk,
på hela världens vägnar
jag tackar såsom tolk.
Tack skall herr Drake hava,
som tänker på vår brist,
att Sverige vid Pultava
en hop med adel mist!

Hans hjärta obedårat
bör sig ock tacka självt,
som utsökt och utkorat
den till sin kära hälft,
vars dygd och ljuva väsen
liksom en panacé,
en dronning ibland gräsen,
kan liv och hälsa ge.

Allt krigsbesvär och möda,
all olust, sorg och harm
han glömma lär och döda
på brudens sköna arm;
vad Frankrik och Holländer
ha lämnat obetalt,
emellan hennes händer
han dem kvitterar allt.

Till Spanien for han hädan,
dit måste ock hans fru;
med ett liv slapp han dädan,
hon slipper väl med tu.
Vad hjälper sig förställa?
Allt går ju ut därpå.
Gud ge, när det skall gälla,
att resan väl må gå;

att när vad prästen spådde,
blev sant sjuhundratolv,
att svenska barnen trådde
vår fröjdedans på golv,
att då de ädla makar
med fägnad måtte se
par vackra, friska Drakar
åt dem i vaggan le!

Så leve Fostorps herre
nu lycklig med sin fru!
Gud ge dem inte värre,
än jag dem önskar nu,
så sku de bli så lika
i ära och respekt,
så gamla och så rika
som någon i sin släkt!

Additament till en preciös:

Ditt magesjuka öra
måst’ aldrig sitta jämnt,
som vämjar vid att höra
på ett förnuftigt skämt.
Vill bonden ock (till pocker!)
nu med bli delikat?
Ge’n gröt och ej ärtskocker,
så vet han, det är mat!

J Runius: