Festdag

svalor klipper vind

till glada serpentiner
virar dem runt klostermuren

molnmunkarna är bittit uppe
för att stänka
vigvatten över dalen

forsen tänder rökelse

molnmunkarna går avsides
för att bedja
medan morgonen går upp i koret
med en gyllne kalk i handen
som den sakta höjer
över världen

elevatio

det är festdag för
Our Lady of the Snows

R P Olofsson:

 

Korfönster

den tidiga morgonsolen
spränger du
i tusen skärvor
målar dem med
blod, guld, hav och sommar,
och låter dem regna ner
i min själ
till en mosaik
av jubel

vem anade utifrån
din härlighet!

R P Olofsson:

Benediction

man har dämpat ner
belysningen
i världens långskepp

månoblaten
höjes över mänskorna
forsen ringer klockan

Kyrie eleison

skuggorna av tingen
smyger ner på knä...


R P Olofsson:

Strandgräsets pendel

Strandgräsets pendel svänger
över havets antika spegel
mäter tyst och obönhörligt
snabbt rinnande sommaren
till sista droppen.

På stranden vadar vi i timglassand
från tusen förrunna
somrar.

R P Olofsson:

Med yttersta försiktighet

Med yttersta försiktighet
kryper slånbusken
uppför klippan
trycker sig tätt
intill stenryggen
för att inte bli
nerknuffad igen av vinden.

Nästa sommar tänker den se havet.

R P Olofsson:

Lyckan kommer och vänder i dörren

Lyckan kommer

och vänder i dörren -
den Gud älskar
kan klara sig
lyckan förutan.

R P Olofsson:

Höjer jag Kristi lekamen

Höjer jag Kristi lekamen.

Att den inte bränner mig!

Att mina händer inte vissnar
under hettan

att mina ögon ej blir blinda
av Guds härlighet

att mina läppar vågar
detta glödande kol!

För eldens svalka
och min blindhets klarsyn
slår jag min panna
emot altarhällen
ordlös
inför att det finns
en så djärv tanke:

En Gud som vågar komma
utan villkor.

R P Olofsson:

Absolution

Du har snubblat fram
över syndabekännelsens
kullerstenar
och redan fallande
kastar du dig
mot avlösningens gröna matta.

Och jag vänder stolan
och räcker dig
förlåtelse
att du må resa dig upp.

En himlastege?

Eller en variation
på reptricket?

R P Olofsson:

Homilia

När prästen äntrade predikstolen

hade han
enligt god homiletisk ordning
delat sin predikan i tre delar -

en vidsynt och tolerant
för att bibehålla
sitt anseende
från studentåren

en fast och klar i läran
för att inte bli föraktad
av de högkyrkliga

och så en lyrisk och knepig tredje
avdelning
för att bevara
sitt skalderykte.

Denna predikan
inleddes med orden:
"Så säger Herren..."

(Publ m förf:s tillstånd)

R P Olofsson:

I princip

"Guds änglar håller vakt
när hans små är i sängarna" -
ungefär så
hörde jag just att Grundtvig sagt.

Värre är det på dagtid.
Uppenbart svårt har Vår Herre
att få sina änglar att teckna
ett med hänsyn till biltätheten
så oförmånligt kontrakt.

Och därför viker frekvensen
på änglar i samma takt
som motoriseringen ökar
i trakt efter trakt.

Annat var det på Grundtvigs tid.
Då hade änglarna makt,
utom mot lungsot och hungerdöd
och utom -
fast det var så länge sedan -
mot Herodes barnaslakt.

Men i princip
är det ingen ändring:
i princip
är det alltjämt så
som Grundtvig sagt.

R P Olofsson:

Lasarus är död

En sparv har fallit ur sin herres händer

och sparvens ungar ropar efter bröd.
Men Kristus ser det ej. En av hans vänner,
hans broder Lasarus är död.

Kring Kristi hjärta drages sorgens svarta
och obevekligt hårda ögla åt.
Nog känner han hur tungt det blir för Marta -
men inte därför faller han i gråt.

Han minns de ögonblicken, silvrigt korta,
då vart offentligt hölje kläddes av,
då kors och törne var i fjärran borta
och Gud var fri hos någon han höll av.

Han erfar, knivvasst, som för första gången
den lott som tillhör den av kvinna född:
att du som nyss steg in i fågelsången
ligger där plötsligt, tystad och förödd.

Om tusen år skall du ur markens matta
bli lyftad till det bo du fallit från
men det är nu jag ville se dig skratta,
för det är nu jag kallas Mänskoson!

Är det en frestelse, så vet, Maria,
att Mänskosonen ej kan motstå den
ty mina händer äger makt att fria
ur dödens blinda grepp sin ende vän...

- - -

O, broder Gud, min hand har varken
liv eller fäste i en landfast tro.
Fall med din övergivna sparv till marken
och göm den mjukt i dina händers bo!

R P Olofsson:

Idyll

"En sån idyll!" har resenären suckat
och stannat upp en stund
på Stora torget.

Kring gamla husen med sneda vinklar
står doften tung av
hägg och äppelblom
och vita båtar
lägger till i hamnen.

En sann idyll
försäkrar de som bor här,
ensamma kvinnor,
frånskilda och änkor,
folk med pension
och internatelever.

"Här bor en konstnär",
viskar guiden ivrigt,
"och här bor skalden den berömde..."

En syn för guider! Poeter
är poetiska och galna eller hur?
De hör idyllen till.
Och tvärtom?

En vacker morgon går idyllen sönder.
Pikanta ting:
delirium och horsbrott -
fast fasligt lite angenäma
i bekantskapskretsen.

Och harmset ökar
musslan sekretionen.
Irritationen isoleras
umgängesvant
inom ett skal av oskuld.

Hel är åter idyllen.

Len är pärlors gemenskap.

R P Olofsson:

Måsarna ligger som gräddklickar

Måsarna ligger som gräddklickar
i insjöns blåbärstallrik.
Trollkorna kommer för att dricka
blåser i soppan
och grädden far sin kos
faller ner i en annan trakt
utan trollkor.

Men där är människorna
mycket kloka
kallar grädden för måsar
och jagar dem
med hagelbössor
därför att de skiter
på badbryggorna.

R P Olofsson:

Vad vet en solros om stjärnor?

Vad vet en solros om stjärnor?

Stänger sitt öga för natten
och väntar på nästa morgon.

Den som sover om natten
tar aldrig mörkret
riktigt på allvar.

En parentes mellan ljus och ljus

Ett tankstreck i Gud.

R P Olofsson:

Afternoon

 

myggor knypplar över forsen
till en spets
av sommardofter

biet står på händer
i en blomkorg
gungar bräde med sig själv

västan vallar vita unglamm
över blåa hedar
visarna på kyrktornsuret
ser belåtna ut

klosterporten gäspar ljudligt
plirar rapande mot solen

det är dags för middagsvila

R P Olofsson:

(publ m tillstånd)

Bräckligt och tunt är vår kärleks hus

Bräckligt och tunt är vår kärleks hus
men ändå bär det knutar av ljus.

Vi bor här bara på nåder och lån
och måste snart flytta härifrån.

Och ändå är det som tiden stod still
för vi har ju ej annat att ty oss till

än detta hus med väggar av sång -
och ej som andras av stål och betong...

Och fast det är bräckligt så vill vi bo kvar
för det är ju det enda vår kärlek har

och vi får aldrig annat än detta hus
med väggar av sång och knutar av ljus...

R P Olofsson:

Blint trevar min mun

Blint trevar min mun
efter nattens spene.
Fingertoppar utan ro
söker läsa drömmens punktskrift.
Fåfängt sänker minnet sin håv
att fånga din spegling.

Någonstans finns du.
Någonstans pumpar ditt hjärta
blod till mitt ådernät:
jag vet - ty jag lever.

Saliga de, som icke se,
och dock tro.

R P Olofsson:

Ljug lite för mig

'

Ljug lite för mig -
säg att du älskar mig.
Läs en saga som slutar lyckligt.
Var inte så förbannat saklig!
Håll ett rysande griftetal
över vår kärlek,
dignande av rosor och liljor,
behängt med blåa kappor
från romantikens kulissvind!

Så att jag kan gå och läsa
på kransarna och säga:
- Det blev i alla fall en fin begravning!
Han var omtyckt
och skulle ha blitt nåt stort
om han hade fått leva.

Det är lögn

- men det lättar.

R P Olofsson:

En sorgsen fågel bor i dina ögon

En sorgsen fågel bor i dina ögon.
Den sitter stum ifrån den stund jag gav dig
ett stammande besked att jag höll av dig.

Du vet? Här slutar vägen innan den har funnits.
Vår kärlek skulle fått bli kvar vid drömmens flöden,
som vaken är den icke stark som döden...

R P Olofsson: