Bekransa mig

Bekransa mig med ljung och vintergröna,

min vildmarksbrud, furstinna utan like,

med sena blommor, som ditt fägringsrike

har kvar ännu att eldig kärlek löna!

Jag är den siste, trogne trubaduren,

som höjer sång i dina öde salar,

när bortom bleka kullar höstsol dalar

och stormen blåser i den hesa luren.

Nu strör du golvet fullt med gyllne smycken,

med röda pärlor dina bäddar svälla,

nu sjuder yr och skummig i din källa

i bräddfull rikedom den svala drycken.

Nu spelar vilt din stora furorkester -

de strida välljudsfloder milsvitt vandra.

I jubel må vi fira med varandra

den yttersta av solskenstidens fester!

När över sommarns avskedsblick, som domnar,

de tunga skyars avskedsblick sig sänka,

när nattens vågor komma att dig dränka,

mig tycks, att med ett leende du somnar.

Jag hör ur mörkret kärleksvarmt det viska,

som i den ljusa vår vid midnattsväkten. -

Ja, somrar slockna ut och mänskosläkten,

men dina känslor brinna evigt friska.

E A Karlfeldt:

Uppbrott

De svarta skogarna mumla

som psalmsång kring fädernas lutande kors,

och dovt som en vakande humla

bak åsarna tonar Avesta fors.

Än vindspelet knarrar vid gruvan

och släggorna picka på hällarnas järn,

men spoven sover på tuvan

och änderna vila på vilande tjärn.

Nu ville jag girigt samla

all nejdens drömmande fägring och sång

och minnena, unga och gamla,

som sjunga i natt liksom livet en gång,

nu ville jag dofterna fånga

som välla ur vårnattens jäsande brygd,

och föra dig med på min långa,

min ovissa väg, du min Folkarebygd!

Jag går mellan lärkors nästen,

jag följer din ström, som i saktmod och ro

går fram mellan klippornas fästen

och sandiga brinkar, där svalorna bo.

Frid hägnar de vänliga Dalar,

men stenen står hög vid Brunnbäcks älv

och stolt i sin stumhet talar

om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.

E A Karlfeldt:

En fader

Men har du en lekplats, o konung,

på dina saliga ängar,

där blomstrens eviga honung

sin ånga för barnen strör,

då samlas väl dit för att leka

jämväl de klena och bleka

du tog ur armodets sängar

och de som vid jordens parker

stått längtande utanför.

Och går ditt folk att betrakta

ibland de små lustiga vänner,

dem heliga mödrar vakta

och tjänande himmelska mör,

då låt mig stå vid staketet,

om än som ett ogräs bland vetet,

och se om min son jag känner;

en stund låt mig stå, fast förkastad,

och lyss om hans skratt jag hör.

Erik Axel Karlfeldt:

En löskerkarl

Vem är du och var kommer du från?

- Det vill jag och kan jag ej säga.

Har intet hem, är ingen mans son,

ej hem eller son skall jag äga.

Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion?

- Jag vet blott att intet jag visste,

och var jag ej av den rätta tron,

så trodde jag dock ej miste!

Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? - Det var storm och nöd

och kamp i en enda veva;

det var gäckad längtan och fåfäng glöd

och små glimtar ur molnens reva.

Jag är så glad att jag fått leva.

Erik Axel Karlfeldt:

Drömmen och livet

Jag ville vara en mäktig man

och gräva mig borg och rödja mig rike

och gräva omkring dem ett väldigt dike,

så långbent ondska för brett det fann.

Där ville jag duka borden till fest

och bjuda var hungrig från vägen till gäst

och alla raska och präktiga karlar.

Där skulle det sägas högt och fritt,

att svart är svart och att vitt är vitt,

och livet berömmas, så länge det varar.

Jag ville vara en orädd man.

Giv mig, o öde, en kamp och en sadel,

ett drabbande svärd och en sak utan tadel

att falla för, om ej segra jag kan!

Och får jag ej nämnas på ärans dag,

då skarorna komma från lyktat slag,

bland dem som stormat och stupat i täten -

likgott, om i virvlande hopen jag stred!

Fram kan man väl gå fast i sista led,

och man sover väl gott, fast man sover förgäten.

Så vart jag en drömmare, icke en man!

Jag fäktar och rasslar med ordens lansar,

och bär jag i diktens tornering ett pansar,

går jag eljest i vardagskavaj som en ann.

Jag ville sjunga i bergens ljus

men dröjer i skuggan kring hembyns hus,

där minnena spela som näktergalen.

Men nejden skall höra ännu min röst!

Finns luft i lunga och klang i bröst,

kan sången nå upp, fast den ljuder i dalen.

Erik Axel Karlfeldt:

Jägarlust

Nu torkar linet på gärdesgård

och humlen är skördemogen.

Röd som en räv och brun som en mård

lyser i hagarna skogen.

Det lider mot kväll och solen går ned

och boskapen kommer från betet.

Kring skogvaktarhuset står skuggan bred

från grannhäcken längs med staketet.

Hon står vid brunnen på gulnande mark

med solgångens ljus över håret,

lik en blommande höstros, fager och stark -

en kvinna vid sjuttonde året.

Hon fyllt sitt ämbar men håller ännu 

i tankar den blänkande veven.

Det lider mot kväll, och de höras ej nu,

de knallande skotten och dreven.

Hon körde dem dagen lång, då hon satt

och rensade lingon på logen,

hon följde hans jakt genom snårens natt,

på ljusa stigar i skogen.

Hon visste ej själv, hur timmarna flytt,

förrn kvällsklockan började klämta;

hon tänkte på honom, den främmande skytt, 

vars lust är att sjunga och skämta...

Av multnande löv och potatisblast

så skarpt det ångar i vinden.

Det går på vägen; där nalkas med hast

en man mot skogvaktargrinden.

Ur bukiga väskan av grävlingsskinn

skymta spräckliga fjädrar,

och hunden rusar skällande in

och runt kring väggarna vädrar.

Hon bidar med sänkta ögonhår

och blossande anlete gästen,

det skälver i tinningens yviga vrår

och under den röda västen.

I granhäckens skugga vid enslig brunn

räcker hon välkomstbägarn,

och bägarn är hennes leende mun

och jag är den lustige jägarn.

Erik Axel Karlfeldt:

Rimsmeden

Nu, grova smide från min tankesmedja,

skall släggan gå och pröva vad du tål.

Jag vet, att länkar brista i din kedja,

men vet jämväl, att där finns ärligt stål.

Ur hemmets gruva och på egen svedja

jag bröt mitt järn och redde till mitt kol,

grep hammarn - fast, som förr om tärnans medja -

och längtan blåste på min ässjas bål.

Hur lustigt städet sjöng i svala kvällen,

i kvällen då min ungdoms sol gick ned!

Hur klangen lopp! - Från gårdarna och tjällen

de ungas friska röster sjöngo med.

Men gömd och ensam vid den svarta hällen

stod, varm av id och hälsa, halvlärd smed

och smålog, kringyrd av de heta fjällen,

fast mången gnista svårt i skinnet sved.

Erik Axel Karlfeldt:

Ung kärlek

Sin unga kärlek hon har mig skänkt

en kväll i den svala skog.

I doftande skymning låg nejden sänkt,

medan gökens klocka väkterna slog.

På stigar som leda bland buskar och ris

in i huldrornas mörkaste paradis

vi gingo i salig förgätenhet,

i drömmar av ungdomsvild förmätenhet.

Det spelade upp i de nattliga vrår

som en brudsång på viskande strängar;

ut flög den från granar och nyponsnår

över backar och klöverängar.

I skumblå sky som en silverpunkt

satt Venus och blickade drottninglugnt. -

Vi sjönko varandra i armarna

och kände det brusa och slå i barmarna.

Vi gingo tillsammans ner genom daln,

där bäcken flyter så tyst,

vi drucko vid källan ur näverpokaln,

sen läpparna heta vi kysst.

Igenom äng där brudsporren blommar

vi vankade, yra av doft och sommar,

och stirrade upp i stjärnorna

med tumlande febertankar i hjärnorna.

Erik Axel Karlfeldt:

Vårbild

Hög rullar älven mellan våta slätter.

Björkarnas sav ur borrad näver sprutar.

Bergtraktens uv sin kärlekslängtan tutar

lidelsefullt och hemskt i svala nätter.

Huj, över heden far den glada sunnan!

Snart i en festlig afton skall han bära

lustigt kring nejden till skön Valborgs ära

doftande tjär-rök från den tända tunnan.

Tiggarn går lätt och svänger vandringspåken.

Skoflickarn flyttar verkstan ut i solen,

beckar med lust, som spelman hartsar stråken,

griper den näverbottnade fiolen.

Borta på vägen hörs en kärra skramla - 

rusthållarsonen vänder hem från kvarnen;

redan vid grinden gapa alla barnen,

och invid fönstren kvinnorna sig samla.

Flickan som kommer i den branta dälden

upp ifrån strömmen med sin vattenfora

följer med ögon längtande och stora

bredaxlad yngling, vit av damm från mälden.

Men där i fjärran ovan herrgårdsröstet

bergåsen ligger som en dunkel dimma

ser han i soln en stugas rutor glimma,

drömmer om Emma med det höga bröstet.

Erik Axel Karlfeldt:

Sommarkarlen

''Bliv ej förskräckt och fly ej din kos,

då jag nalkas vid landsvägskröken!

Jag räcker snårets dammiga ros

med min hyllning till godaste fröken.

Jag är en fyr av bondestånd,

en spelman på väg och vid dike.

Jag är en diktens vagabond,

försvarslös i andens rike.

Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt

under bördan av formler och glosor.

Nu vill jag byta pedantens dräkt

mot lantliga blaggarnshosor.

Så tag mig upp och giv mig försvar,

du drottning av gröna ängar,

och gör mig till en slåtterkarl

bland dina legodrängar.

Min själ är ung och min kropp är stark,

och väl kan jag slita en sommar

för att se dig ibland, där du går i din mark

och friskt i solskenet blommar.

All ängens hädiska blomsterbehag

skall jag lägga din skönhet till fota,

och ser du mig an just som nu ett tag,

kan du få mig att svinen mota.

Men fri vill jag vandra bland vålmar och az

i klöverdoftande nätter

och dikta bondrim till kornknarrens krax

och näktergalslena sonetter.

Erik Axel Karlfeldt:

Första minnet

Det är långt, långt borta på en väg, det är halt, 

svart och kalt, 

det är vind, stark vind. 

Någon håller i min hand och drar mig med, 

höga träd, 

det är vind, stark vind. 

Vi gå bland andra mänskor åt ett stort, vitt hus, 

dån och brus, 

det är vind, stark vind. 

På en stol står en kista, den är liten och vit, 

vi gå dit, 

det är vind, stark vind.

Erik Axel Karlfeldt:

Klagosång över en lantman

Du sådde din säd,
guldregnet flöt ur din hand.
Du satte träd
och blomster vid åkrarnas rand.
I skuggande rågar
nu kornknarren spelar ditt lov,
och piplärkan stiger i bågar
och prisar ditt lövrika hov.

Du byggde ditt hus
av kärniga skogars trä,
din bjälksal för högtidens brus,
ditt drömloft i lönnkronans lä.
I spiltan och båsen
står boskapen trygg vid sin spis,
och svalan far ut under åsen
och kvittrar sin husfaders pris.

Du sådde din säd,
kraftig din livsbölja flöt,
och stark som ett träd
din stam sina telningar sköt.
Av flickor och gossar
en ätt i oändliga led
skall odla de hedar och mossar
där släktfadern gladdes och stred.

Ditt väsen var kärvt,
din själ var enkel och stor,
ty allt vad du var det var ärvt
från jorden, din stränga mor.
Hon höll dig i aga,
hon skiftade mildhet och ris,
tills hon tog dig in i sin saga,
sitt drömmande paradis.

Är kvällen ej skön
för markens dagströtte son?
Som asplundens bön
förgår i en stormnatts dån,
som bjuggstrået domnar
med glädje vid skördarens fot,
som örten om hösten välkomnar
sin vila i lök och rot...

Nu nejden står sval
i hämmat flor kring din bår,
ty månen färglös och smal
ännu i sitt kråknedan går,
och träden vaka
kring huset med ängslig blåst,
och tunnkläda knoppar skaka
i järnnattens blånande frost.

Nu står vår lust
till sommarens leende ny.
Skall jorden få must
och gro under nattvarm sky?
Skall sådden få börja
i tecknens behagliga tid?
Vi levande spörja och sörja,
men du är bärgad i frid.

Vi lyfta dig upp
och bära dig bort att bo
där aldrig en manande tupp
skall störa din morgonro.
På ren och vid dike
det viskar där fram du drar;
ett grönt och blommande dike
har mist sin herre och far.

E A Karlfeldt:

Vid Färjestaden

Är näktergalen kommen i lund?
O ja, min kund,
nu börjar Ölands vår.
Välkommen upp från Kalmarsund,
där farlig sunnan går.

O ja, på väg till Byxelkrok,
mig stormen vrok
i denna lugna hamn.
Och jag är själv en Ölandstok,
och Nyter är mitt namn.

Gå ut och stick en vildsvinsgalt,
och red mig palt,
och fly mig kannan, mor!
I många år jag slukat salt,
och det gör törsten stor.

Min faders gård står tom och grå
med mossa på
bland sura äppelträd,
och långsamt kryper starr och strå
ditner till tegens säd.

Farväl, du vilda väg jag red,
på solig hed!
Jag har en annan häst.
Jag följer sjömans skick och sed,
och landar blott som gäst.

I Arontorp där blommar en ros.
Jag far min kos
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
och havet är mitt land.

E A Karlfeldt:

Intet är som väntanstider

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

E A Karlfeldt:

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden räds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

Midsommarvisor 2: Du skymtar snabbt förbi min stol

Du skymtar snabbt förbi min stol,
min stol på spelmansbordet,
och du är lik dig från i fjol,
fast allt är annat vordet.
Jag kom för när ditt fagra skinn,
det lockande och heta -
dig har jag kysst och kallat min,
fast jag bort bättre veta.

Ty aldrig på den gröna jord,
den gröna jord och vida,
jag sitta skall vid bröllopsbord
med dig invid min sida.
En gång när sälla makar få
till vilokammarn skrida,
skall kanske jag bakom er gå
och brudkvällsmarschen gnida.

Nu rinner fort den korta natt,
den korta natt och trolska.
Jag hör den röda munnens skratt
igenom vals och polska.
Gud nåde den vars hand är tung,
då glädjens bud hon sprider,
den som är fattig, glömd och ung
i dessa fröjdetider!

E A Karlfeldt:

Midsommarvisor 1: Här gångar i lunden en mansperson

Här gångar i lunden en mansperson
med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.
"Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
Farväl, du ädle gubbe,
först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
hon flyr över sten och stubbe,
knappt marken rörs av skon.

E A Karlfeldt:

Snabbt jagar stormen våra år

Snabbt jagar stormen våra år

som skyar över hav.

Knappt tändes, år, din blida vår,

så bleknar glansen av.

Din sommarblomstring är sin kos,

hav tack för vad du gav,

om ock du endast gav en ros

att lägga på en grav.

Du makt för vind och skyar,

du makt för liv och år,

som ständigt allt förnyar

och allt i spillror slår,

med öden och med timmar

i julens aftonbrand

du står, och sädet glimmar

i såningsmannens hand.

Giv psaltare och lyra,

då mödan görs oss lång.

Betag oss ej den dyra,

den ljuva lust till sång.

Låt klinga våra dagar

som vind i gröna hagar,

som hav i böljegång.

Giv oss en härd att njuta vid

av vårt beskärda bröd.

Giv oss ett bröst att luta vid,

när glädjen vänds i nöd.

Giv oss en tro att sluta vid,

tryggt i den mörka död.

E A Karlfeldt: 

Lucia

I natten darra

de kalla väder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i vita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskrona kring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re´n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och vit står tallen

som silverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt över taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sovande skogars skjul.

Ur huvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

E A Karlfeldt:

Vinterorgel

(För en tonsättning av dikten, se här!)

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ron,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

E A Karlfeldt: