Nyslagen is

När på vatten Bore slagit spången 

Näcken spelar med nyslagen is. 

Låt då barnen lyssna till den sången. 

utan tanklöst våld ifrån — polis! 

Men låt även denna sång få bliva, 

varning att ej ut på djupet kliva.

När som barnen i naturn få blicka, 

varnade av fäders: varsamt gå,

födes maning att sig nobelt skicka,

maning: aktsam emot fara stå. 

Livets elixir skön näring hämtar, 

där som livets brytningar framklämtar!

E Ofvandal:

Nu kommer Jag

Si Runeberg han skrev om Fänriks sägner,

Tegnér om Fritiofs saga sjöng,

Shakespeare ju uppåt tiljan lade

så mången fin moral, och mången sanning sade.

Si, därför ock mitt sinne är

frambära vad mitt hjärta bär.

(Jag förmodar att Du blivit missnöjd, om jag ej kommit med).

E Ofvandahl:

Opera i människobröstet

Betrakta felen noga, när du ser dess spår, 

och var förvissad om att det till sanning går! 

Och om du sanning fått på sådant sätt 

samt om du maning därtill finner, 

du modigt för den fram till rätt: 

Till framgång, seger du då hinner.

E Ofvandahl:

Bönen

Det finns intet förargligare än när en person helt enkelt presenterar sig: “Fjante Springfält“, utan att pä något sätt förklara vad sorts karl han är. Därför må jag förklara att jag ej kommit i åtnjutande av ens den "skolbildning“ som bestods på landsbygden i Dalarne på 1850-talet.

Thorild och Kant,

Platon och Dante,

kom helt till mig ner.

Ni se hur jag tankarne stympar trivålt,

då Ni helgjutne fann tankar bålt.

Hör svar, hör svar

från vår andevärld, från vår andevärld.

Vad säger du i din godhet,

är jag ett barn ännu,

som mogna kan som du?

Ack då en bön hos Gud för mig,

att jag må likna dig.

E Ofvandahl:

150 år sedan SKM (Svenska Kyrkans Mission) grundades: O giv oss, Herre, av den tro

O giv oss, Herre, av den tro 

som sorgerna betvingar,

som lyfter oss till ljus och ro 

på starka örnevingar, 

som talar mäktigt till envar

och bär oss under färden, 

som härlig tröst i tvivlen har 

och övervinner världen.

O giv oss, Herre, av det hopp

som missmod icke hinner, 

som skådar utur tårar opp 

och därför styrka vinner, 

som ej, hur stjärnlös natten står, 

till ängslig bävan bliver,

men drömmer om det jubelår 

som evig sällhet giver. 

 O giv oss, Herre, kärlek ock, 

som aldrig vänder åter, 

som, fastän ständigt gäckad, dock 

sig ej förtröttas låter, 

den glöd som icke släckes ut 

av stora vattuflöden,

den makt som ej vet gräns och slut, 

men segrar över döden.

Ida "Adi" Granqvist:

Då voro bokarna ljusa

Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat. -

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.

V Ekelund: