Flyttning

 

Trollsländevingar glittra över krassen
och solrosstånden i ditt trädgårdsland.
Du bryter upp i dag. De höga lassen
stå redan färdiga i gårdens sand.

Det är en hets i denna vind, som blåser
septemberkall i lummiga kvarter
och det är oro i din hand, som låser
det hus, som du för alltid överger.

Nu är det stängt. Det första lasset rullar
i väg och det skall stanna någonstans,
där solen ger åt obekanta kullar
och obekanta hus sin aftonglans.

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

G M Silfverstolpe:

När stormens lurar skalla

 

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.
  

Edith Södergran död för 100 år sen: Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga

och målade på skogens gyllene grund...

Höstens dagar le åt hela världen.

Det är så skönt att somna utan önskan,

mätt på blommorna och trött på grönskan,

med vinets röda krans vid huvudgärden...

Höstens dag har ingen längtan mer,

dess fingrar äro obevekligt kalla,

i sina drömmar överallt den ser,

hur vita flingor oupphörligt falla...

E Södergran:

Men varför väljer du ej bättre värn

Men varför väljer du ej bättre värn

mot tidens tyranni i dina plikter, 

och söker mot förfallets makt ett spjärn, 

som båtar mer än mina magra dikter? 

Nu står du på din levnadslyckas höjd, 

och mången jungfrupark som än sig värjer,

nog bure dig små blommor, blyg och nöjd, 

mer lika dig än ett porträtt i färger. 

Så fick ditt liv i klara drag sin hägring, 

ty pensel ej, min unga penna ej 

till inre värde eller yttre fägring 

kan skänka mänskorna ditt konterfej. 

Vill du ur tidens våld ditt liv befria, 

så skaffa av dig själv en fin kopia!

W Shakespeare:

Fort som du vissnar även rot du slår

Fort som du vissnar även rot du slår, 

och i de dina vad du mist förstoras. 

Det friska blod som du en ann' består, 

förblir dock ditt, fast ungdomen förloras. 

Däri är visdom, skönhet, fruktsamhet, 

därutom dårskap, ålderdom, elände. 

Om alla tänkte så som du, Gud vet, 

då tog om tre tjog år väl världen ände. 

Den, som naturen ej välsigna tänkt, 

barsk, rå och ofruktsam omkomme gärna. 

Se, du fått mer än den hon mest har skänkt: 

den ädla gåvan bör du ädelt värna. 

Hon skar dig till sin stämpel, för att så 

den skulle tryckas av, men ej förgå.

W Shakespeare:

En ung flickas brev till en väninna på resa

 

Här är så tyst och stilla, här händer ingenting! 

Du far så vitt omkring 

och minnen får du samla och löjen får du strö! 

Din värld den är en djup och stolt och svallande sjö - 

ibland så når en dyning, en dallrande ring 

den strand, där jag skall leva och dö. 

Och det är när du skriver! Du vet väl inte av 

att över land och hav 

jag följde dig, närhelst jag stod med dina brev i hand! 

Jag stod med dig vid relingen, när yppig sydländsk strand 

steg som en solfödd hägring ur böljans blåa grav 

och jag var med dig när du gick i land. 

Jag gick med dig mot alper där vinden blåste kallt 

av snö som aldrig smalt, 

fast dalens druvor mognade i sol för skördarns kniv. 

I gamla, gamla städer med glans av gånget liv 

jag njöt som du av skatter av ovärderlig halt 

i konstens och i vetandets arkiv. 

Så följde jag i tanken den långa vandringen. 

Tack för den färden, vän, 

tack för var skönhetssyn du gav, för varje tankebikt! 

Hur ofta flydde jag ej dit ifrån min vardagsplikt - 

ty verklighetens boja blir bittert hård för den 

som fyller ut sitt liv med dröm och dikt. 

Nu lider det mot kvällen och skuggan faller skev. 

Ditt kära, glada brev 

är inte mer en sagans svan som för mig dit jag vill, 

det är en hög av papper blott, som dystert prasslar till 

för dagens sista yra vind, som genom dalen drev 

med klangen av en fjärran fågels drill. 

Härhemma tätnar grönskan i björkarna alltmer. 

Jag tycker att jag ser 

hur hösten snart skall gulna dem och röva deras blad. 

Och inte är jag tålig och inte är jag glad, 

närhelst jag måste tänka på hur höst skall mörkna ner 

kring mina stilla års och dagars rad. 

Visst är det synd att klaga! Jag har det ju så bra. 

Det är väl stort att ha 

ett hem som jag med mor och far! På mig går ingen nöd. 

Jag längtar ej till lättja och ej till överflöd, 

och jag har händer starka nog att arbetsoket ta, 

när andens längtan ropar efter bröd. 

Jag grubblar på så ofta, jag undrar hur det går, 

om livets korta vår 

skall jaga över vägen min och susa mig förbi 

som doft av löv i vinden, som ett flyttfågelsskri, 

eller skall den dröja kvar hos mig i åldrande år 

som en ljuvlig, ljuvlig, fjärran melodi?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Trädet

När min dörr är stängd och min lampa släckt

och jag sitter svept i skymningens andedräkt

då känner jag runt omkring mig röras

grenar, ett träds grenar.

I mitt rum, där ingen annan bor,

breder trädet ut en skugga mjuk som flor.

Det lever tyst, det växer väl,

det blir vad en okänd menar.

Någon andemakt, någon hemlig makt

har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.

Jag är rädd ibland och frågar ängsligt:

är vi säkert vänner?

Men det lever lugnt, och det växer still,

och jag vet inte vart det strävar och vart det vill.

Det är ljuvt och trolskt att bo så nära

en som man inte känner...

K Boye:

Hösten

Till Selly.

Den gröna
den sköna
den lekande våren förflyger.
Den gula
den fula
september i spåren sig smyger.
Ack! sommarens dagar, de väntades långa
och voro så korta.
De lovades många,
dock äro de borta.
Selly! Selly! Ser du molnet där?
Vinterns driva det i skötet bär.

Vi logo,
vi togo
oss blommor - och kvalen de veko.
Jag spelte,
du delte
min glädje - och dalen gav eko.
Ack! sångaren suckar, och fåfängt besvärjer
de bleknade ängar.
Ej rosen har färger,
ej lyran har strängar.
Selly! Selly! fågeln, fri och snar,
bort till södern med sin maka far.

När solen
vid polen
förklarad är gången ur skyar,
tillbaka
med maka
han kommer och sången förnyar.
Ack! skaldens och skönhetens blomsterliv ödes,
fast vattnat med tårar
ej åter det födes
med nyfödda vårar.
Selly! Selly! en gång, och ej mer,
livets sköna Maj emot oss ler.

J O Wallin:

Glad påsk?

Emanuel Linderholm och Sveriges Religiösa Reformförbund tillägnad, jfr Dog Jesus inte på korset?

(Se även På tröskeln till Marias hem)

Upp, min tunga,

att besjunga

honom som på korsets stam

stacks och blödde,

jorden gödde

som ett slaktat helårslamm,

han ur griften

som i skriften

aldrig verkligen trätt fram.

Att han gjorde

vad vi borde

är ej vår rättfärdighet,

att han kände

vårt elände

gör ju inte slut på det,

att vi ärvde

nån reservdel

hjälper ej när vi gick bet.

Vi förlossas

blott på låtsas,

avgrundens och dödens makt

blev ej bunden 

i den stunden

då han sitt finito sagt,

han ej velat

vad vi felat,

fram sin enkla lära lagt.

Gamla, unga,

får besjunga

Faderns takt och ärlighet,

även bära

Jesu lära

ut till dem som önskar det,

prisa Anden,

som i sanden

bygger slott av enighet. 

A Holmberg:

En höstlig dropp från blad och grenar faller

En höstlig dropp från blad och grenar faller,

det snyftar sakta mellan kors och vårdar.
Jag minns den dag vid klockeklangens daller,
då du drog in att bo i dessa gårdar.

Jag är en fånge, kedjad bak ett galler,
men fordom löpte jag som skogens mårdar,
jag tänkte ej på morgondar och gårdar,
en mun jag kysste, blekröd som koraller.

Jag kan ej tänka på all fröjd vi njöto,
men lever jag, så är det för att minnas
all glädje här på jorden du mig givit.

Men stunden kom, och dina ögon slöto
sig, och du gick att aldrig mera finnas,
och jag blev kvar att dras med detta livet.

H Löwenhielm:

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden räds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

Sjung i himlens ljusa höjder

Sjung i himlens ljusa höjder, 

sjung Guds lov, du änglahär! 

Allt vad liv och anda äger 

prise den som Livet är. 

Stäm nu upp en mäktig världskör, 

ingen stämma svike här. 

"Tig!" åt stormens brus han sade, 

när dess vreda hot han såg, 

såg mot bräcklig farkost välvas 

upp det dunkla djupets våg; 

strax det näpsta vädret lydde: 

som en spegel havet låg. 

När en son, av döden rövad 

i sin ungdoms sköna vår, 

bäres ut, och modern gråter 

sorgens tårar vid hans bår, 

"unge man, stå upp!" han bjuder. 

Ynglingen står upp och går. 

O, låt stämman ljuvligt klinga, 

tungan röras utan tvång, 

sjung om lidandet som frälste, 

uppstäm påskens segersång, 

sjung om honom, livets furste, 

som skall väcka oss en gång! 

Vilken syn, när lemmar växer 

ur förtorkad aska opp, 

när det kalla stoftet livas 

än en gång av blodets lopp, 

och av hudens täcke höljes 

ben och kött på nydant kropp! 

Sist, när dödens makt betvingad, 

människan förlossad var, 

han, att himlens tron bestiga, 

återvände till sin Far, 

tidens kval åt korsets hjälte 

evig äras frukter bar. 

Honom gamla män och unga, 

mödrarna, jungfrur, späda mör 

prisar med sin själ och tunga, 

barns och dibarns röst man hör, 

allas toner i förening 

brusar fram i väldig kör. 

Flodens snabba silvervågor 

och den höga strandens svall 

dag och natt och luft och skogar, 

sol och snö och vattenfall, 

allt i seklers alla sekler 

Herrens lov förkunna skall.

Nu vissnar träd på berg och strand

Nu vissnar träd på berg och strand 

och många sångarbröder 

med systrar från vårt sommarland 

drar vidare mot söder. 

Där marken lyste nyss som guld, 

med ax på strån så smala, 

där ser man nu den svarta mull 

med stubb på fält så kala. 

Men andra ställen där vi bor 

är fyllda dessa dagar. 

Ja, verksamhet och välstånd gror, 

Guds gåvor läggs i travar. 

Och han som fyllde på vår jord 

de gyllne axen rika, 

han stannar hos oss med sitt ord, 

det ord som ej kan svika. 

Vi tackar honom med vår sång 

för allt som blev oss givet, 

för allt som växte sommarn lång, 

för ordet och för livet. 

Då över oss vårt hela år 

sin frid han lyser gärna, 

då efter vinter kommer vår, 

med sommar, korn och kärna. 

Och när till sist på Herrens bud 

vårt timglas här utrinner, 

en evig sommar hos vår Gud 

i paradis vi finner. 

Då skördar vi likt fåglars tåg, 

som inte sått sin gröda, 

och kommer aldrig mer ihåg 

all jordens strid och möda. 

För skörden här och skörden sist 

ska den ha äran bara, 

som genom Herren Jesus Krist 

vår Fader ville vara! 

Vi ber att Anden, han som kan, 

i dessa korta dagar 

med tro och hopp och kärlek sann 

till himlen oss ledsagar!

N F S Grundtvig:

Djupt lutar året i sin gång

Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till;
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

Jag vet var glädjen har sitt hem
när frusen mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allt har vissnat här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
Han ur sin grav med livet går
som aldrig mer ska dö.

C J Boye:

De timmar vilka konstfullt sammanväva

De timmar vilka konstfullt sammanväva 

en skönhet där vart öga har sin fröjd, 

de skola sist sig till tyranner häva 

och göra fult, vad nu är skönhets höjd. 

Ty tiden har ej ro: på sommarns korta 

minuter ger den vinterväder kallt, 

Av frost blir saven stel, allt löv är borta, 

det vackra snöhöljt, barhet över allt. 

Då, funnes intet kvar av sommarns safter 

som flyktig fånge inom vägg av glas, 

all frukt man miste av det skönas krafter, 

det och dess minne gick med stormens ras. 

Men fast med vintern blomstren mistat glansen, 

i saft som pressas doftar ännu kransen.

W Shakespeare:

Höstsädet

 

Odlaren strör i mörka mullen

fröets sådd för kommande skörd.

Däröver vandra höstens skurar,

däröver bäddas vinterns snö.

Han gör som jag: begraver sitt hopp.

Han tror som jag på sol och vår.

E G Geijer:

Inga formler människorna skapat

Inga formler människorna skapat 

håller mera. 

Falska ord vi lyssnat till i alltför dyra dagar 

nu har blottats, 

spruckit såsom bubblor. 

Fristen som oss ännu givits rinner. 

Vad är viktigast för oss av allt i livet? 

Jorden brinner.

K Söderholm:

Septembernatt

 

En natt med storm.

Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd. 

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:

Matteus var en publikan

 

(fritt efter Matteusevangeliet och Britt G Hallqvist)

Matteus var en publikan, 

den allra smartaste i stan. 

Bland tullmän var han populär,

men annars utan vänner där.

Matteus i Kafarnaum

satt utanför sitt tjänsterum, 

när Jesus kom förbi och sa: 

"Matteus, följ mej nu idag!" 

Då steg Matteus genast upp, 

gick med i Jesus glada grupp. 

Han sa: "Jag ger en avskedsfest, 

där vem som vill får vara gäst!" 

Men då sa fariséerna 

förargat till lärjungarna: 

"Hur kan er vän och Mästare 

alls gå på fest med syndare?" 

Det hörde Jesus själv och sa: 

"De friska kallar inte jag. 

 Men sjuka ska ha läkare, 

så klart jag tar mot syndare!" 

"Gå genast bort och lär er tro 

det som står skrivet i Guds ord: 

'Barmhärtighet vill jag få se, 

och inte offren ni vill ge!'" 

Johannes´ trogna la sej i: 

"Säg, fastar inte ni som vi?" 

"Nej, bröllopsgäster mera tar, 

så länge brudgummen är kvar!" 

Matteus var en publikan, 

men följde Jesus bort från stan. 

Hans bok om det är inte dum: 

Matteus´ evangelium! 

A Holmberg:

I landsflykt 9: Emellan en våg och en våg

 

Emellan en våg och en våg jag lyddes vid stranden.
Det skymde sakta. Bruset av dagen vek
för kvällens tystnad. Vågornas eviga lek
än strödde flingor av silvervitt skum över sanden,
och aftongyllne var luften och sydländskt vek.
I rymden hän mot den slocknande västerbranden
likt vita svanor styrde skyarnas tåg.
Försjunken i dröm, med irrande sinne och håg,
jag kände stenarna rassla sakta mot handen
emellan en våg och en våg.

Emellan en våg och en våg slog stänket från stenen
mot västerns glöd i regnbågsskimrande ljus.
Som vårregn klingade dropparnas fallande brus.
Jag mindes döda morgnar då gryningsskenen
sig lyfte i glöd över daggiga landsvägars grus
och skälvde i spindlarnas nät längs åkerrenen.
Jag kände mitt blod som förr uti ådrorna brinna
och vandrade åter de stigar jag då kunde finna
i hembygdens ängar, bland fält utav rykande råg.
I håll för min hand jag de lyckliga tiderna såg
då timglasets korn så snabba och glittrande rinna
som fallet av skimrande droppar som sorla och svinna
emellan en våg och en våg.

Emellan en våg och en våg som den sjunker och sväller
ett ansikte upp ur de strömmande tankarna dök,
en hastig sekund, tills djupet ånyo det slök,
som liket som lyftes minutsnabbt utav en propeller
och sjunker mot fjärran igen med ångarens rök.
Vad blir av de hägrande mål, dit vi sträva och syfta?
Ett intet, och allting begravs i besvikelsens klyfta.
Men ännu en gång, när ditt ansikte plötsligt jag såg,
de ordlösa timmarna fyllde ånyo min håg,
de hänsvunna nätterna hörde jag flämta och snyfta
då tiden så stilla i darrande fullhet låg
som vattnet som skälvande dröjer, på väg att sig lyfta
emellan en våg och en våg.

Emellan en våg och en våg som växande svalla,
det svartnat på havet och vågornas skum är som bly.
I fjärran sjunker strandad en sista sky,
och böljorna vandra, böljorna stiga och falla,
och nattens timmar tysta mot väster fly.
O natt du eviga, natt du höga och kalla,
jag tackade dig, där sträckt i tången jag låg,
att tvådd av din dagg jag med klarare ögon såg,
hur människors liv och lycka, kärlek och alla
fåfängliga drömmar vi höga och heliga kalla
i rymden sjunker likt sommarskyarnas tåg,
försvinner och brister likt bubblor som stiga och falla
emellan en våg och en våg.

F Heller (G Serner):

Alltets moder

Alltets Moder hörde jag, då hon suckande såg på sina döda, 

då hon förtvivlad såg de döda, som betäckte slagfälten, 

när den sista kanonen tystnat, men krutröken ännu dröjde i luften.  

Där hon skred fram hörde jag henne tala till sin jord med sorgsen stämma: 

Tag vara på dem, o min jord! snyftade hon. Jag besvär dig, förspill ej mina söner! 

I strömmar, upptagen dem väl, uppsugen deras dyra blod, 

och I fält och ängar och I vindar som fläkten däröver, 

I alla kosteliga örter och 1 mina floders djup, 

I branta klippor, och I skogar, där mina barns röda blod förrann, 

och I träd, upptagen i edra rötter, till ett arv åt edra efterkommande, 

upptagen mina döda — mina ynglingars sköna kroppar och deras dyra, dyra blod. 

Haven det allt i förvar åt mig och given mig det trofast åter, om många år! 

I den ångande myllan, i gräsens dofter, om månget århundrade, 

i ljumma fläktar från fälten given mig åter mina kära — mina odödliga hjältar, 

given mig dem åter med luften som jag andas — låt mig andas dem — låt ej ett grand gå till spillo! O tid och gravar! O luft och jord! O mina döda — luft och jord och gravar. 

Giv mig dem åter, o ljuva död, under många år och århundraden!

W Whitman:

Tvi, sa Löfberg, lagårskarln

 

Tvi, sa Löfberg, lagårdskarln,

här finns rakt för mycket barn,

hundar, kärringar och pigor.

Här är plats för kor och kvigor,

inte för sånt där patrask!

Kuta - annars får ni dask!

Se, sa Löfberg, lagårdskarln,

se, nog tycker jag om barn,

och näst tjur och kor och kvigor

tycker jag om vackra pigor.

Men den jädrans reumatisten

gör mig arg på morgonkvisten.

H Hamilton:

Nya vapen

 

Den 19 september 1940

Stryk grubblet från din panna

och gå i striden ut

att våldet övermanna

din tankes strid är slut

I andens vapenlekar

ej någon seger vinns

mot den som blint förnekar

att någon ande finns.

Barbaren väljer vapen

du välja må som han

När vilddjur öppnar gapen

ej tanken tala kan

Res mäktigt andens fäste

i denna värld av hot

och krossa ormens näste

med mänskodjurets fot

Blott dåren tror det goda

ej fötts att bära svärd

om ondskan än må bloda

och söla ner en värld.

Var viss! Om du ej värna 

nu vill din tro i strid

skall ingen morgonstjärna 

inviga en ny tid

Pär Lagerkvist:

Han höljer sig i smuts

 

Han höljer sig i smuts,
och i en tiggares dräkt
kommer han emot mig.
Han går böjd och oigenkännlig,
men hans ögon förfölja mig.
De ge mig ingen ro.
De borra sig in i mig som en bottenlös klagan.
De äro ett barns bön i ångest.
De äro ropande, sönderbräckta örter på ängen.
De riva undan mitt täckelse och min klädnad
- jag skakar som i frossa.
Fattig och naken står jag inför dem.
Och i andakt kastar jag mig ner inför hans ögon.

K Söderholm:

Mot hösten

 

Hösten kommer över oss 

på stora mörka läderlappsvingar. 

Stormen rusar efter de våta septembervägarna; 

här och där finns en lykta som den vränger. 

Än står träd gröna men blåsten piskar dem att vända bladens undersidor ut: 

de står som vitgröna spöken i det fladdrande lyktskenet. 

Det kvällsgula fönstret skär en ljusare rektangel ur den grusbruna vägen; 

över den tassar ett lämmeltåg av vissna löv. 

Och om söndagen bedrar de gula björklöven på den fuktiga gräsmarken 

försenade champinjonplockare.

T Jonsson:

Marta Maria

 

Jag kysser bort ditt anlet 

så svalt och lugnt, 

så att det åter lyfter 

sig varmt och ungt. 

Och rynkan i din panna 

blir åter slät, 

och du blir mjuk i midjan 

och len om knät. 

Och brösten åter lyftas 

i fulla drag 

med ungmöskära knoppar 

till bröllopsdag. 

En Marta som med smärta 

tre barn har fött, 

blir till en ung Maria, 

som undret mött. 

Du vilar saligt nyfödd 

djupt i min famn. 

Du älskade, jag döper 

dig i mitt namn. 

Nu livets vatten fuktar 

din ögonfrans 

ur djupa, varma källor 

med guldmörk glans. 

Men ur din gudahöghet 

du plötsligt väcks. 

Din halvmånslika panna 

i mörkret släcks. 

Det går en råkall rysning 

över ditt skinn. 

Din blick, som speglat himlar, 

har krupit in. 

Jag hör hur sakta domnar 

ditt blods musik. 

Du knäpper om dig kappan 

så Martalik. 

Maria, som högtsalig 

bland solar satt,

nu frågar kort och ivrigt: 

”Var är min hatt?” 

Vi mötts i jordens gathörn 

ett ögonblick. 

Trots allt, trots allt varandra 

vi aldrig fick. 

Möt mig på Vintergatan 

med vingad själ. 

Den som är först, han väntar. 

Till dess farväl. 

Men även högt bland stjärnor, 

ifall du kom, 

du skulle ofta vakna 

och se dig om. 

Du tycker till och håller 

mig långt ifrån. 

Tyst, vem är det som gråter? 

Din yngste son.

E Lindorm:

Dryckessång

"Meum est propositum in tabenia mon" av Walter Mapes

(archidiaconus i Oxford efter 1150). 

När en gång jag skiljes hän, vill jag dö på krogen; 

bägaren må stå beredd liksom förr vid knogen. 

Då skall änglaskarans sång klinga glad och trogen: 

Herre, var den tratten huld, eljest hin visst tog’en! 

Inspirerad blir jag strax som i kyrkan prästen, 

när jag dricker — går direkt så till himlens fästen. 

Hell er och ert goda vin, o I krögarnästen! 

Kylig dryck, som vatten, mjölk, flyr jag såsom pesten. 

Var och en sin egen skänk fått av allas moder; 

jag fick den att dricka vin, när jag diktar oder. 

Har jag märkt i krögarns fat en sort, som är goder, 

genast vid min första klunk strömma rim i floder. 

Så precis som vinet är, sådan versen bliver; 

intet jag förmår, när ej mat och dryck mig driver. 

Ej det duger minsta grand, vad jag nykter skriver, ¨

men vid bägarn Naso själv ej jag eftergiver. 

Ingen kråksång dock, jag ber; bort med slika funder! 

Glasen fyll, och som poet skall jag göra under. 

Brusa i min hjärnas valv några stop burgunder, 

strax Apollos eld jag får under blixt och dunder.

W Mapes:

Epilog

 

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

D Andersson:

På 50-årsdagen av Carl XVI Gustafs tronsbestigning: Giv Svea Konung Nåd

Giv Svea Konung Nåd, sitt folk med nåd regera!

Sätt kungabarnen så som ringar på din hand!

De högsta Rikets män och var en själ formera,

att kärlek, frid och rätt må kyssas i vårt land,

som du till egendom av evig Nåd utkorat!

Hjälp Sverige, milde Gud! Ell' är det platt förlorat.

(Till Sveriges rike i gemen uppå Nyårsdagen 1767)

A C Rutström: