En vän

Har du en vän, en enda, vilken delar 

ditt hjärtas glädje, liksom dess bekymmer, 

en vän som stannar då all världen rymmer, 

ja, stannar, älskar, även då du felar; 

en vän som du kan visa dina tårar 

och säga fritt vad själen djupast ängslar, 

kan visa bojan som din ande fängslar 

och törnetaggen, vilken hjärtat sårar;  

då äger du en tröst i mörka stunder, 

ett mod, som under prövningen ej sviktar, 

en tro, som mitt i smärtan gör dig härdig; 

då skall i lidandet du ej gå under 

fast ödet sina pilar mot dig siktar; 

du segra skall och bliva vännen värdig. 

Saul

Fordom hördes konung Saul prisas utav alla munnar, 

lovet tystnat, nu man Davids ära överallt förkunnar. 

Denne unge herdegosse, som slog Goliat för pannan, 

han förstår att vinna folket för sig så som ingen annan. 

Kan det vara Davids lycka, som fördystrar mina dagar 

och de ändlöst långa nätter vilan från mitt läger jagar? 

- Nej; jag älskar denne yngling, även mig förmår han tjusa,

helst då han i kvällens stillhet låter harpans toner brusa.

Dock — jag vet att samma hjärta hat och kärlek gott kan rymma, 

i mitt bröst sig ofta röra känslor vredgade och grymma. 

Kom mig då ej nära, David, ty, vid Sauls kungakrona, 

med ditt liv det lätt kan hända du din djärvhet får försona. 

*

Fåfängt är att hejda strömmen, där han rastlös framåt ilar, 

fruktlöst är att binda tanken, han ej tröttnar eller vilar. 

Vartill tjänar dock att grubbla? Vartill kunna spörsmål båta? 

Ingen dödlig kan dock tyda livets underfulla gåta. 

I mitt hjärta tvenne väsens kamp och strid jag städs förnimmer,

av en snövit ängels vinge ser jag stundom svagt ett skimmer; 

bort det flyr, och ned jag stiger i de dolda , mörka trakter, 

där min själ i ångest brottas med de onda andemakter. 

I en sådan stund av mörker kastade jag handlöst spjutet; 

ville jag väl träffa David, ville jag hans blod se gjutet? 

Nej; jag kunde blott ej styra hatets känslor i mitt hjärta, 

sökte luft allenast giva åt min vrede och min smärta. 

Efter allt vad mig tillhörer sträcker denne yngling händer, 

Jonatan till sig han lockar och hans kärlek från mig vänder;  

nu min unga dotter Michal söker han ock från mig röva,  

till att gripa efter kronan torde han ej länge töva. 

Av min konungsliga mantel redan han en flik har skurit, 

och de tvedräktsfrön han sådde hava bittra frukter burit. 

Med var dag hans hop förstärkes , han är djärv och oförtruten,

jag är vorden svag och dådlös, innan kort min makt är bruten. 

Han skall segra, jag skall falla. Fåfängt är mot ödet spjärna; 

 hoppet mig ej längre dårar, ned hon gått, min blida stjärna.

Jakobs Gud mig övergivit, han ej ser till mina tåra, 

David nåd för honom funnit  — Gud förkastar och utkorar. 

Denne David han skall föra Israel till makt och lycka, 

skall vid folkets rop och jubel sig med segerkransen smycka; 

vad jag velat, men ej mäktat, skall han verka ocb fullborda, 

ty med nåd och kraft av höjden Herren kläda vill sin smorda. 

Underligt mig synes vara att ibland mitt hjärta längtar 

efter honom, som jag hatar, att det till försoning trängtar. 

Skall jag lyda känslans maning, honom till mig återkalla ? — 

Nej ! Nu tärningen är kastad. Må jag strida, må jag falla! 

Från det dunkla, djupa Hades hör jag röster, vilka tala: 

"Kom hit ned, här råder friden, bo bland oss i lunder svala! 

Saul, det är gott att somna för att ej på jorden vakna; 

du har intet där att vinna, intet som är värt stt sakna."

Hymn åt studentföreningen Verdandi

Håll upp din vinge,

Verdandi barn.

Men se dock till att ugglor

icke komma in bland dina garn.

Och skulle sådan fara var´ å färde,

håll dina möten endast bland de lärde!

E Ofvandal:

En sång åt dygden

Jag lekte käckt på hemmets torva; 

det var min barndomstid så skön. 

Den tiden är mig kär och öm, 

ej laster där fick plantan smitta. 

Nej, där var frid och harmoni. 

Där fick man plikt och dygder si 

vid Dalaälvens stränder. 

Ej tid, ej år, har kalken smittat, 

hon lika ren är nu som förr. 

Hon Heder! skrivit på min dörr!!

Hon älskar Gud och tror på dygden. 

Så blygt som första gång, och ömt 

hon om mig slår sin arm så skönt: 

Där finns ej köttets lustar! 

Kom så min ynglings vilda yra, 

då stundom var jag stämd i sorg 

och stundom oljud höll på torg, 

se’n krogar sökts bland vänner flera. 

Ack, råd, o yngling, tag av mig, 

förstör ej så din dyra tid 

och du skall vinna målet! 

Jag unnar alla att förnimma 

hur skönt det är så’n hustru ha: 

att ingen kan ens lycka ta! 

Ty livets höga mål är detta: 

att oskuldsjungfrun kunna få, 

ty då man gott varthälst kan gå,

ej misstro se, ell’ känna! 

Men lyckans stjärna var mig trogen: 

En dag jag mötte jungfrun blyg. 

Jag henne såg uppå i smyg. 

Jag fann hon kärlek för mig hade. 

Då allt hos henne jag förnam, 

min själ i himmelsk glädje sam: 

Hon lovat bli mig trogen. 

Och mannen huru bör han vara, 

när han en sådan kvinna har: 

Han skändelse ej på sig tar, 

är mild i ord, ej sträng att döma! 

Och kvinnan! högst han ställer då,

ser till hon första plats kan få,

där flera äro samman!

E Ofvandahl:

Aftonstämning

Nu faller skymning på och allt blir stilla.

I soffan sitter Majros med en bok

och sneglar stundom på mig, stackars tok,

med en grimas, som inte är så illa.

Nu snöt hon sig. Och när hon snutit sig,

hon kastade en vredgad blick på mig

och räckte mig till sist lång näsa...

- - -

så börjar hon på nytt att läsa.

 
H Söderberg:

Grotte får trälinnorna

Ur Den nya Grottesången.

På sin tron kung Frode sitter 
i demantprydd purpurrock, 
ser med välbehag hur glitter- 
strödda dansarinnan spritter 
som i rytmiskt rus vid citter- 
knäppars klang och flöjters lock. 
Kanslern-Mammonsprästen kommer, 
gör en sirlig bock, 
säger: större arbetskraft 
kräver Grotte än han haft, 
vida större 
än den förre, 
den han hittills haft. 
Dina trälars kraft förslår ej, 
fastän hundratusen män, 
och den helga kvarnen går ej, 
om ej flere draga den.

Större, större arbetsflock
kräves för de ständigt tyngre,
ständigt tyngre kvarnstensblock.
Giv mig ock trälinnorna,
som de äldre, så de yngre!
Kungen sade: o de yngre,
o de vackra kvinnorna!
Käre präst och kansler, måtte
du förskona dem från Grotte!
Skona dem, min käre präst! -
Nej, de yngre draga bäst. -
Nå, så tag trälinnorna!
O, vad offer gör ej jag för
Grotte! Tag trälinnorna,
märk likväl: med undantag för
glädjelivsprästinnorna,
dansarinnorna!

V Rydberg:

En gammal vårvisa

Maria, Maria, nu stundar det vår 

och trädens knoppar svälla. 

Guds kärlek sitt frö i ditt hjärta sår. 

Hans regn i ditt sköte skall kvälla, 

och likna skall ditt gyllene hår

de strängar, som slås av de sälla. 

Maria, se solen skiner i fukt, 

och vindsvalens sparvar häcka. 

I trädgårdstäppan med blomster och frukt 

snart äppelträden sig täcka, 

och din fönstervrås lilja fått ljuvlig lukt, 

som ökar sig vecka för vecka. 

Maria, nu brusa vågor och vik, 

och det spirar på skogens tuva. 

Som en drottnings siden skall bli var flik 

i ditt armods vadmalshuva, 

och barmens grova duk bli lik 

det lenaste dun på en duva. 

Maria, se kälen löser sig snart, 

det är grodd i åkrarnes mylla. 

Din kjortel skall skimra så underbart 

som när solstrålar majluft fylla, 

och ditt livstyckes spänne tindra klart 

likt stjärnan, som herdarne hylla. 

Maria, Maria, allt himlen är blå, 

det våras för alla de fromma, 

med mjölk och honung för kar och så, 

för hjärtan törstande tomma, 

och din sänghalms torra, vissnade strå 

skall för alla längtande blomma.

O Levertin:

Skojare

I Kattebohult bor det tattarepack, 

i Kattebohult bort i Bo, 

och där är det rackel och snatter och snack 

och skojareliv, må ni tro. 

Där hålla de svarte Boneckerna till, 

de värsta i vårt fögderi — 

vad prästen och lagen och länsman vill,

det strunta Boneckerna i. 

Den gamle vallackarn gick ännu och slog 

på vägarne sistlidne vår — 

till vildskytt och hästtjuv dugde han nog, 

fast nära på åttio år. 

Och käringen hans, som är sjuklig och skral 

och hisklig att titta uppå, 

gick ännu i höstas och tiggde och stal, 

fast knappast hon orkade gå. 

Nu sitta de hemma i Kattebohult 

och sköta sitt lönnkrögeri, 

och alltid är huset av rackare fullt, 

det hörs, när en går där förbi. 

Och pojkarne spela och skäras med kniv 

och ruckla vareviga dag, 

och kvinnfolken föra ett liderligt liv 

med utskum av alla de slag. 

Och nog har väl länsman gjort vad han kan 

att göra på levernet slut — 

men var gång ett följe ur trakten försvann 

ett nytt kom ur buskarne ut. 

Och för Alsterin, en missionspredikant, 

som vågat sig dit, var det lett — 

den tjärbrådde de över ryggen grant,

de äga ej tecken på vett. 

Vrid rätt den granen, som skapades skack, 

gör lamm av ulv eller lo 

och folk av Boneckernas rackarepack 

i Kattebohult bort i Bo!

G Fröding:

Skogsrån

Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen, 

bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen, 

just där håller skogsrån till, 

gå dit och se, om ni vill! 

Hon är älskogsaktig och manfolksgalen, 

för Vickbomspojken från Niklasdalen, 

han såg henne själv en kväll 

på vägen till Anna i Fjäll. 

Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst, 

hade ormbunkskrans och kattguldsväst 

och till knäna en granriskjol 

och doft som av nattviol. 

Hon var ungtallsmidig och enstamvig, 

och hon skepade, snodde och vrängde sig 

som en orm på en lie trädd, 

så Kalle i Dalen blev rädd. 

Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter 

och trollpackskonster och sattygsfukter 

och stod bak en furustam 

och glyste och gluttade fram. 

Och Vickbomspojken från Niklasdalen 

blev vettskrämd, veckvill och månadsgalen 

och går ännu som en fant, 

så nog kan en se det är sant.

G Fröding:

Gitarr och dragharmonika

Två grannar jag har i min boning 

— den ene är sentimental 

— jag hör honom högt deklamera 

om sorg och livets kval. 

Ibland är han dyster och bitter 

och melankoliskt bisarr, 

ibland litet svärmiskt elegisk 

och sjunger ibland till gitarr. 

— Den andre är munter och lustig 

och bondsk och grovt burlesk.

För honom är sorg och bekymmer 

blott skrymt och skrock och fjäsk. 

Han grubblar ej alls, han skrattar 

åt livet helt sonika 

och visslar och sjunger och spelar 

på dragharmonika. 

— Man tröttnar att lyssna på sådant! 

— och dock har jag vant mig därvid; 

den ene han liknar min nutid 

den andre min gångna tid. 

Och stundom när ledsnad mig trycker 

och dagen mig tycks för lång, 

jag präntar och sätter i noter 

små stumpar av bägges sång. 

Och sägs det ibland, att musiken 

är mindre melodiskt fin, 

och är icke allt som det borde 

ibland med harmonin, 

så kommer det av, att gitarrsång 

och dragharmonikesång 

stämts upp från höger och vänster 

ibland på samma gång.

G Fröding:

Sjung i stilla morgonstunder

Sjung i stilla morgonstunder, 

prisa Herren uppmärksam! 

Se, han gör på nytt ett under: 

kallar ljus ur mörkret fram! 

Se, hans sol vår värld förgyller, 

allt med liv och lovsång fyller! 

Se, han ler i himlens sky, 

varje dag hans nåd är ny! 

Lär oss, Gud, vad oss är givet, 

innan aftonen tar vid. 

Lär oss du att välja livet, 

medan det ännu är tid. 

Än i dag du vill oss kalla, 

snart kan mörker på oss falla. 

Lär oss, medan dagen är, 

följa Andens dragning här. 

Gud, som skapat sol och stjärna, 

dej vi sjunger tack och lov 

för att oss du ville värna 

medan vi i mörkret sov. 

Lys och led oss, ljusets Fader, 

tills vi myllas ner i rader, 

väck oss så till morgon ny, 

solsken utan aftonsky!

E Blix:

:

Betlehems stjärna

Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du, som i Österland
tändes av Herran!
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
Betlehems stjärna.

Natt över Judaland,
natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött
ute å fjället,
barnet, som slumrar sött
inne i tjället,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,
gånga från lamm och hem,
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem
ljuva och friska:
»stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem».
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
strålande stjärna.

V Rydberg:

Arbetslös

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,

och snöstormen fram genom gatorna jagar,
och slädtravar´n frustar, och bjällorna klinga,
så muntert, som funnes av sorger slätt inga.

Jo vänta - i bakgårdens mörkaste nästen
är likbleka döden den härjande gästen.
Tätt följer han arbetslösheten i spåren
och kastar uthungrade offren på båren.

Jag såg på min vandring hur bodarna stråla,
hur tyger och kläder i överflöd pråla.
Jag fick endast lov att kort blicka till färgen,
fast kölden mig skar genom benen och märgen.

Och mat såg jag även, nog av till att mätta
mång´ tusende munnar - men ej av allt detta
en bit fanns för mig - det är blott för de rika,
de arma få svälta, så tarmarna skrika.

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar.
Var timma som ilar förvärras blott nöden,
den enda som nu sig förbarmar är - Döden.

H Menander:

Festen

- Vad du är blek, Henri, som kalk så blek!

Din blick är släckt och ögonlocken slappa.

Har du så snart fått leda vid din lek,

gick det så lätt att festens stämning tappa?

Du är ej härdad än mot vinets svek.

Se på vår vän Bouffon. Han kan sin sak.

Han tömmer din bourgogne och länsar taffeln

och njuter av din fest med utsökt smak:

Manon på knät och en bit sill på gaffeln

- än kan han älska, stackars gamla vrak.

Men du, Henri - jag kallar dig vid namn -

du hör ej - häller vinet över brickan -

du sitter dyster som en spökblek hamn

och bryr dig satan om den galna flickan,

som sprattlar het och naken i din famn.

- Man roar sig, Henri, på ditt château.

- Henri, du ger ju grandiosa fester...

Men du är dålig värld. Låt flaskan gå,

drick, skråla, sjung som dina fulla gäster.

- Och i kaminen skall du tända på.

På persisk matta, vid kaminens glöd,

Céline vill sträcka sig och steka skinnet,

den vita barmen flammar mättat röd.

Manon är blyg, hon vill behålla linnet

och vill alltjämt ha père Bouffon till stöd.

Och natten skrider... enligt husets skick...

Det blåser ute. Fönsterglaset klirrar.

Jag står och tänker på den tid som gick.

Se dit, Henri: ur snirkelramen stirrar

din stamroué, min vän, med brusten blick.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Gardinen upp. Min Gud, Henri. - Fy fan!

Man blir ej vackrare i denna dager.

Bouffon är lik en gammal svullen Pan

- och vad Céline är ogudaktigt mager!

Jag svalkar mig en stund på din altan.

Allén i morgonskymning. Vissna blad.

Och detta gröngrå dagsljus, som jag hatar.

- Ditt arbetsfolk, Henri. En ledsam rad,

med sina verktyg. Stackars dumma satar.

Man bör ej se ditåt, man blir ej glad.

Mitt huvud väsnas som en rostig kvarn.

- Så maka dig, Céline, man kan ju halka

på dina vackra, smala ben, mitt skarn...

- Kom med, Henri, du kan behöva svalka!

Han sover ju. - Han sover, stackars barn.

H Söderberg:

På judiska kyrkogården i Prag

Lägg icke blommor, band och fransar

på vården över deras ben,

ej livet gav dem sköna kransar

men sten. På vårdarne lägg sten!

Så gjorde fädren, de som jagats

från land till land i spe och skam

och genom sekel som ej dagats

sett ghettots jämmer slå sin stam.

Där den förtröttade fått somna

från hemlös vandrings tistelstråt,

och ängslat hjärta äntligt domna

från andras hån och egen gråt.

Där ej med sommarns löften gäcken

den döda ro, som vunnits re´n.

Ej blommor lägg som kärlekstecken

på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!

O Levertin: