Munnarna

Omkring mig simmar förfärliga munnar.

Förstadståget dunkar.

Detta är mödrar.

Rovfiskmunnar,

spärrade och spända i girig ångest:

äta eller ätas.

Själva uppätna (ingen har märkt det)

släpar de sitt innanmäte i kasen.

Döda ögon, död ångest,

rovfiskmunnar.

Detta är den älskande.

Färgsvullen svampmun

suget efter byte.

Skammen att ha givit sig, den lurades skam,

suget efter tusen triumfers hämnd,

blir aldrig mätt,

lagrar sig i pinad fräckhet

runt en blöt svampmun.

Detta är den fromme,

som med helig snörpning

gömmer och förnekar sina läppar.

Syns inte, finns inte - 

Gud själv kan inte se dem.

Varför är han rädd för sina läppar?

Hur ser de ut när han sover?

Detta är den lyckliga,

hon som blev en ägande.

Bland alla de kämpande

är hon den som segrade.

Ingen hävstång bänder upp de käkarna,

hopskruvade kring livsvinsten.

Men där vid fönstret,

halvöppen,

blommar en mun som ingenting fångar.

Vad andas du så över vida världen,

så världsfrämmande?

Dig själv?

När skall du skrämmas dit ner i djupen

till rovfiskar

och sugmunnar,

snappa vilt efter jagat byte, 

hugga förtvivlat åt de andra?

I morgon redan, 

om du vill leva.

Så vill jag ta min stav och vandra

och söka en annan värld åt dig,

en värld där munnar får vara blommor

och andas som blommor

sin livsanda

och flöda som blommor

av djupa skänker

och stå som blommor

lyckligt öppna.

Omkring dig glafsar våra djuphavsmunnar.

Förstadståget dunkar.

K Boye:

Aldrig är skogen lycklig som nu

Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,

aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,

aldrig så lekfullt tröstande - mig når den bara inte,

fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.

Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.

Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.

Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,

samla i gömda kamrat allt ni lyckas fånga.

Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna

mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne

spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar

friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.

K Boye:

Evighet

En gång var vår sommar

en evighet lång.

Vi strövade i soldagar

utan slut en gång.

Vi sjönk i gröna doftande

djup utan grund

och kände ingen ängslan 

för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet? -

Hur glömde vi bort

dess heliga hemlighet?

Vår dag blev för kort.

Vi strävar i kamp,

vi formar i strid

ett verk, som skall bli evigt

och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa

stänk i vår famn,

en stund då vi är borta

från mål och namn,

då solen faller tyst

över ensliga strån,

och all vår strävan syns oss

som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor

vi en gång fick:

att brinna i det levandes

ögonblick,

och glömmer det timliga,

som varar och består,

för den skapande sekunden,

som mått aldrig når.

K Boye:

Valborgsnatt

Sent omsider står jag vid ödenas berg.

Runtomkring som ovädersmoln

skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,

svartvingade,

fosforögda.

Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.

Stannar jag fredlig här vid foten av berget,

då rör mig ingen.

Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,

själv blott ett vilset öga.

Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.

För den som tar de stegen

blir livet saga.

Själv eld

skall jag rida på ringlande eldormar.

Själv vind

skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Själv intet,

själv förlorad i stormen

slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.

K Boye:

Gräsets sång

I går låg jag slagen

i skurarnas ström.

Nu reser jag mig tvagen

ur förnedringens dröm.

Jag läser i ljuset,

jag hör i morgonsuset

med bävan livets eviga

budord: "Glöm!"

Jag blixtar såg splittra

den ädlaste ek,

och bergen såg jag vittra

i tidernas lek,

men starkare än båda

ur vintrarnas våda

står jag i tusen vårar upp,

odödlig och vek.

Min rot är fäst i döden,

i de multnades bo.

Jag minns ej deras öden,

men jag känner dem gro.

De gångnas ande bävar

i klargröna vävar

och mognar till ett evigt nu

i gräsmarkens ro.

K Boye:

De dödsdömda

Vid den stora rättegången,

efter domen, efter talen,

höll de dömdas tysta tankar

samspråk i den tysta salen,

sa den ene till den andre:

"Nu vet ingen hur det går oss.

Kanske är det snarast början

på ett verk, som återstår oss.

Dina drag är mycket bleka,

vita som den vita glöden,

levande som lågor lever.

Ännu har vi långt till döden.

Brinnande och utan fruktan

går vi till det bittra sista,

brinnande och utan fruktan

stiger anden som en gnista.

Den kan drivas långt av vinden

genom vidder tomma, kalla,

men där skogen står som torrast,

ska två heta gnistor falla."

K Boye:

Trädet

När min dörr är stängd och min lampa släckt

och jag sitter svept i skymningens andedräkt

då känner jag runt omkring mig röras

grenar, ett träds grenar.

I mitt rum, där ingen annan bor,

breder trädet ut en skugga mjuk som flor.

Det lever tyst, det växer väl,

det blir vad en okänd menar.

Någon andemakt, någon hemlig makt

har i trädets gömda rötter sin vilja lagt.

Jag är rädd ibland och frågar ängsligt:

är vi säkert vänner?

Men det lever lugnt, och det växer still,

och jag vet inte vart det strävar och vart det vill.

Det är ljuvt och trolskt att bo så nära

en som man inte känner...

K Boye:

Sånger om ödet

I.

Ödet är en öken.

Där bor Gud.

Söker du ditt Sinai,

får du hans bud.

Ödet är en teg med

sten i överflöd.

Väl den som härdigt bär,

han skall vinna bröd.

In i himlens salar

går ingen förr

än han stigit oförskräckt

genom Ödets dörr.

II.

Du vet du bär en black

och hör hur kedjan slamrar.

Men den kan smidas om till sköld

av en som flitigt hamrar.

Du vet du bär ett gift.

Men alla dödens safter

blir i en klok och varsam hand

till goda läkekrafter.

Du tror du bär ett kors,

men det är verktyg bara.

Ditt liv är stoff. Se här, tag fatt

och låt martyren fara!

III.

Önska dig inget, som andra har fått:

allt händer en enda gång.

Önska dig inte vad någon skald

har sjungit i sin vackraste sång.

En stjärnljus natt, när du vakar,

skall Ödet slå på din dörr

och söka dig med ögon av sällsam färg,

som aldrig någon talat om förr.

Hon sjönk som dagg ur luften,

hon föddes av rymdens famn,

och ingen, ingen har mött hennes blick,

och ingen har givit henne namn.

Till dig är hon kommen ur Intets land,

för dig är hon skapad nu.

och ingen, ingen i tiders tid

har kysst hennes läppar mer än du.

K Boye:

Brinnande ljus

(Bild: All Over Press/Ismo Pekkarinen)

Nu ropar natten högt i nöd,

av okänd ångest full.

Nu tänder jag här två raka ljus

för eviga mörkers skull.

Om Herrens änglar här drar fram,

så kallar skenet dem,

så hör de, hur lågorna sjunger min bön,

och bär dem med sig hem.

De är kämpar, som går i brynjor av eld

med bud från den Väldiges hus.

Deras tal har ej ord för hårt och ljuvt

men väl för två brinnande ljus.

Det är därför de står på stormens rygg

mellan piskande vingars dån,

det är därför de ler åt mörkrets makt

och möter stormen med hån.

O Herre min Gud, förfärlige Gud,

jag hör din mantels brus.

Jag ber om blommor och ber om fred,

men ge mig brinnande ljus!

K Boye:

:

Vårvisa

I vårtid, i groddtid

då brister frönas skal,

och råg blir råg och tall blir tall

i frihet utan val.

En ilning av vällust

går genom själ och kropp -

att jag är jag, nödvändigt jag -

en brodd, som hittat opp.

ett vårskott, vars växtkraft

jag knappast anar än -

men stammens sav med bitter smak

med lust jag känner den.

Så bort, all min feghet!

Jag hör min framtid till.

Jag tar mig rätt att växa nu,

som rotens krafter vill.

K Boye:

Den stora skaran

De ha vunnit. De vila. Hur deras kronor lysa.

Deras långa, långa vila har intet slut.

De ha smakat mörkret. De ha druckit döden.

Deras ord var evigt: "Amen!"

Deras trofaste Gud

i den hårda natten band deras ärekrans.

Dess namn är mer än glädje.

Dess namn är livets djupa tapperhet.

De ha vunnit. De vila. Hur deras kronor lysa.

Må vi härda ut. Se, livet är icke långt.

Må vi minnas vilan. Må vi minnas kronan.

Må vi minnas lösenordet.

I en karg himmels trygd

är vår sista boning redd och vår fasta borg.

Dess namn är mer än glädje.

Dess namn är livets djupa tapperhet.

K Boye:

Väl den som gudar har

Väl den som gudar har:

han har ett hem.

Tröst och en tryggad grund

skänks blott av dem.

Vig dig till kämpe

vid en altarrund.

Frälst är din själ

i bönens stund.

Vilan dig väntar

blott i strid.

Först mellan sköldarna

givs det frid.

Tvång till blanka vapen,

fara och tro -

så blir ett hem dig rett,

där du kan bo.

K Boye:

Den okända

Jag har aldrig sett din läkande hand.

Du kommer i mörkret, när ingen vet.

Jag bidar i tystnad och tillit skygg

i ensamhet.

Du min syster och mor, du jag och ej jag,

ditt namn är natt, det är gåta skum.

Jag anar dig väldig, mäktig, blind

och ljudlöst stum.

Du vet fasors djup, som jag ej sett,

jag bävar att bryta din hemliga lag.

Men tröst vet du mild, som nekas mig

av solklar dag.

Jag har tigande gömt hos dig mitt sår

och värkt bland törne, tills själen var tom.

I mörkret rörde du törnet - det sprang

i vildrosblom.

K Boye:

Stjärnorna

Nu är det slut. Nu vaknar jag.

Och det är lugnt och lätt att gå,

när inget finns att vänta mer

och inget finns att bära på.

Rött guld i går, torrt löv i dag.

I morgon finns där ingenting.

Men stjärnor brinner tyst som förr

i natt i rymden runt omkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,

så har jag ingen smula kvar.

Säg, stjärnor, vill ni ta emot

en själ som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank,

i fjärran evigheters frid.

Den såg väl aldrig himlen tom,

som gav åt er sin dröm och strid.

K Boye:

Sommardag

Havet vilar morgonstilla,

aldrig tyckes det stormar haft,

likt en mäktig ande

soligt morgonstilla,

tung av andakt - lätt

av klarhetens kraft.

Skarpt och noggrant speglas

klippornas nakna stup.

Genomskinligt enkelt

ligger det vida djup.

Linjeklart,

lätt och rent står allt,

tecknat säkert i luftig ro,

sköljt i doften av salt.

Linjeklar,

tankfull, jämn och ren,

skrider dagen i rymdens ljus,

fin som en ädelsten.

K Boye:

Det namnlösa

Mycket gör ont, som inte har namn.

Bäst är att tiga och ta det i famn.

Mycket är hemligt och dunkelt och farligt.

Bäst är att bära det vördsamt och varligt.

Bäst är att tryggt på det hemliga tro

utan att peta på frön som gro.

"Här gick aldrig tanken på spaning.
Allmoder, led mig med säker maning!"

Gott är att lyss till sin Moders röst -

ordlöst bekymmer får ordlös tröst.

K Boye:

Nattskärran

Halvvaken ruvar sommarnatten

stilla på drömmar, dem ingen vet.

Tjärnarnas blanka vatten

spegla en skymningshimmels

bleka oändlighet. 

Stjärnorna vitare bli.
Fjärran, fjärran

nattskärran

sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.

Aldrig djärvt hon mot höjden svingar,

svävar lågt för sin låghets skull.

Duniga skymningsvingar

tyckas bundna vid jorden,

tyngda av stoft och mull.

Ve den, vars vingepar

ej kan sig höja,

blott dröja,

övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har.

Men den vitaste vita bland svanor,

som i morgonens ljusrymd far

sina kungliga banor,

hyste aldrig en längtan

sådan som skärran har.

Ingen kan längta så

mot det fjärran

som skärran

mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.

K Boye:

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädens knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

K Boye:

Källvattnet

Ett källvatten är rättvisan,
färglös och klar.
En svårmärklig och egen
fin smak den har.
Men slik dryck är så fattig,
när vin finns att få.
Bara vatten är källan.
Jag längtar dit ändå.

Bara vatten är rättvisan,
just inget att nå -
alltför nära, svår att älska,
kärv dryck att få.
Herre, ge mig rättvisa,
ge min själ dess art!
Herre, ge mig vatten,
färglöst och klart!
 

Jfr A Sjödings vänskapliga parodi En pilsnerdricka är elakheten.

K Boye:

Den vägen är smal

Den vägen är smal, som två har att gå,

omänskligt smal, kan det tyckas ibland,

och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam

reser sig vidunder, väckta av värmen,

och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.

De möter på nytt vid nya vägar.

Du har inget val. Du måste förbi.

- - -

Den vägen är brant, som två har att gå,

förnedringsväg, kan det tyckas ibland,

och är väl en segerns väg ändå.

Ensam stig går runt i en ring,

samma hägring i samma sand,

samma törst efter fjärran ting.

För två som strävar en vinning jag vet,

fastare tyngre än enslingens drömmar:

den svåra växten till verklighet,

ja, ända in i den innersta märg,

där människan växer ur splittrade tågor

och blir sig själv en rot och ett berg.

- - -

Den vägen är lång, som två har att gå,

vilseväg, kan det tyckas ibland,

och har sina märken och mål ändå.

Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,

och tunga kedjor blir dimma och fläkt.

De rör vid jorden med brinnande fot

och skapar den ny i morgonglöden

och full av hälsa och tröst och bot

och full av makt över mötande öden

och innerligt ljus, som två tar mot.

K Boye: