Visar inlägg med etikett 1896. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1896. Visa alla inlägg

måndag 18 maj 2026

En visa

OM NÄR JAG VAR LUSTIG MED WELAM WELAMSSON PÅ UPPSALAHUS OCH ÄRKEBISKOP LARS OCH DOKTOR BENGT VORO UTANFÖR OCH VÄNTADE 

Klunkom, Welam Welamsson, 
klunkom, Welam Welamsson, 
si ormen är tagen 
och glädjen är stor, 
i länkar är han slagen 
och väntar domedagen 
i burn, där han bor, 
klunkom, Welam Welamsson, 
gudlov vi have Sturen 
instoppad i buren! 

Klunkom, Welam Welamsson, 
klunkom, Welam Welamsson, 
herr Larses postillor 
vi vele giva Hin, 
och så herr Bengtses brillor, 
låt kalla våra frillor 
från staden hitin, 
klunkom, Welam Welamsson, 
låt fylla mer i stopen 
att läska frillohopen! 

Klunkom, Welam Welamsson, 
klunkom, Welam Welamsson, 
vår tid vi vele öda 
med dryckjom och svir, 
så drickom oss röda, 
så drickom oss döda 
i gott Malvasir
klunkom, Welam Welamsson, 
och blomstrom och blommom, 
åt Hecklom vi kommom.

måndag 6 oktober 2025

Gueuserna

















Där sävens fina tågor 
mot Nordsjöhavets vågor 
beskydda Hollands kust, 
där rakt mot dynens kullar 
ursinnig bölja rullar, 
vi sväva kring med lust. 
Från Zuyder-Zee till Schelde 
vi ila som beställde, 
vår flotta bringa skall 
kung Filips makt på fall. 

Man till förtvivlan bragt oss, 
man under oket lagt oss 
med blodsdomstolars skräck. 
Vår frihet, biltog vorden 
i hela fosterjorden, 
till hem blott har vårt däck. 
Man stryper, bränner, hänger, 
förgör med bödels-tänger 
och sliter tungor ut, 
sen mässan lästs förut. 

Nå, lika då mot lika! 
Vi spanska huvud spika 
i förn till prydnad fast. 
Vi hänga dem i flockar 
på våra gaffelnockar, 
de dingla från vår mast. 
Oss dryckeslaget svalkar 
ur deras nattvardskalkar, 
och vågens brus i vik 
är härlig bordsmusik. 

Långt förr anabaptister 
än munkar och papister, 
långt hellre turk och mor, 
långt hellre arm som måsen, 
långt hellre tiggarpåsen, 
än djävul och spanjor! 
Mot deras veteraner 
vi störta som orkaner, 
där minst man väntar oss, 
var redo, herr profoss! 

Vi långs med stranden krypa, 
och våra tröjor drypa 
av havets salta våg. 
Varhelst ur nattlig dimma 
vårt vaktskepps lyktor glimma, 
blir hoppfull mången håg. 
Vår hop med knivar, spakar, 
pistoler, änterhakar 
besvär i längden gör 
åt Spaniens musketör. 

Vid mången stads belägring 
eskadern synts som hägring 
och gått till räddning fram. 
Vi sände våra bussar 
att öppna alla slussar 
och spränga varje damm. 
Till hav blev då kanalen, 
och fram mot arsenalen 
oss seglar käck och stark 
vår vilde de la Marck. 

Mot don Fadriques skansar, 
mot Valdez’ tusen lansar 
ur töcknen ila vi. 
Kring deras citadeller 
rebellers salva smäller, 
vår vimpel svajar fri. 
När druvans safter strömma, 
för junker Vilhelm tömma 
vi skålen gång på gång 
vid tiggarvisors sång. 

Snart Spaniens flagga stryker 
och hanefjädern ryker 
ur hertig Albas hatt. 
Till dess framåt, kamrater, 
till nya vapendater 
i dimma, storm och natt! 
Vi icke sluta ämna, 
förrn Egmonts död vi hämna. 
Låt skalla vitt kring sjö 
vår lösen: Vivent les gueux!

Hos målar Hendrik van der Spyk är sorg

















Hos målar Henrik van der Spyk är sorg,
hans dotter Mietje plötsligt dött i pesten.
I likhussaln vid stadens rådhustorg
har släkten firat nyss begravningsfesten.

En ringning hörs från Jakobs katedral,
de tunga slagen ljuda sorgedova,
en vitgrå dimma höljer var kanal
och strandens almar som i svepning sova.

När man från dödens hus gått hem igen,
man ber Spinoza ner till aftonbordet:
den tyste vise varit jämt en vän
och stundom funnit rätta trösteordet.

Hans älskat lilla Mietjes lek och ras,
hon spritt ett solsken i hans mörka trappa,
hon satt tulpaner i hans Delftervas,
och hennes kloka huvud han fått klappa.

För samma trappa går i kväll han ner,
han slutar opp att sina linser slipa,
han fru Maria vänligt handen ger
och tänder, ombedd, knastret i sin pipa.

"Är Mietje borta evigt?" modern spör
med ängslig röst. Spinoza höres svara:
"Maria, det förgängliga blott dör,
men Mietjes oförängliga skall vara..."

Hon avbröt: "Gästvän, i min själ är storm,
en flyktad moderssällhet jag begråter."
Han sade: "Under evighetens form
vad här du mist, Maria, står dig åter."

Hon viskade: "Ja, kvalet mindre känns,
blott Mietje lever bortom tidens floder."
Han sade sträng: "Allt enskilt liv har gräns;
att plånas ut i Gud är lycka, moder!"

Hon sporde: "Gud jag älskar; skall ej Gud
mig låta ock sin kärlek ljuvt få smaka?"
Han sade: "Lär dig ödmjukhetens bud
att kärlek kräver kärlek ej tillbaka!"

Hon klagar: "Ej ditt tal jag rätt förstår,
du trösta vill, och dock du sönderriver."
Han svarar: "Trösten är, att allt förgår,
men evighetens söndagsro förbliver."

"Du litar ej på Gud, din tro är arm",
hon utbrast, "dina ord mig synas kalla".
Han sade med en ton av andakt varm:
"I Honom leva vi och röras alla."

*

När gästen gått, her van der Spyk steg ned
att dörrn till gränden och kanalen låsa,
men han och hustrun under nattens fred
till Herren bådo för sin vän Spinoza.

Spinoza log i sömnen; för hans håg
stod Mietje fram, fast stoftet var begravet.
Hon tycktes honom lik en solglänst våg,
som sjönk i havets djup, men Gud var havet.

När slummern äntligt slöt Marias syn,
mer ljuvlig drömbild var åt henne sparad:
hon Mietje såg som ängel le ur skyn
men fullt personlig, endast mer förklarad.

söndag 5 januari 2025

Den lille vetenskapsmannen





















Hur väl han trivs i mitt bibliotek, 
den lille, som aldrig lärt stava. 
Hans stultande fötter snava 
bland böckerna under hans nyaste lek. 

Från nedersta hyllan med utsökt smak 
de tyngsta banden han tagit, 
än fler från den nästa han dragit. 
Där står han på stegen, nackstyv och rak. 

Och medan han språkar och jollrar glatt 
och prövar på banden sin styrka, 
han kallar det: "bygga kyrka"; 
och säker grund har han redan satt. 

De tjocka murarne byggas, men snart 
är virket slut, och han kliver 
på stegen beskäftigt och river, 
så böckerna dansa i golvet med fart! 

Jag sitter vid skrivbordet, låtsar ej om, 
att innerst det svider i sinnet, 
när böcker få rispor i skinnet, 
jag låtsar, som om det mig intet bekom. 

Han bygger och trallar belåtet sin trall, 
och verket blir mästaren värdigt; 
men ännu är tornet ej färdigt; 
ty stundar för nya böcker ett fall! 

Han tog sig en paus; han funderar besatt; 
hans anletes uttryck är listigt; 
det vore väl icke så kvistigt 
att få i de minsta, de översta fatt! 

Beslutsamt han rätar sin vilande kropp 
och känner fördubblad sin styrka.
Nu skall hon bli färdig, hans kyrka, 
och åter på stegen stretar han opp. 

Ohyggligt han stör mig; med ängslan jag ser, 
hur rara volymerna hotas, 
ty skadan visst aldrig kan botas, 
om åldriga banden nu vältas ner. 

Han stör mig! Mitt frestade jämnmod förgått,
och upp från min stol jag rusar 
men hejdas — hans fröjd mig dock tjusar, 
han jublar där uppe: sitt mål har han nått! 

Jag sätter mig åter med fast beslut 
att icke mer låta mig störa, 
ej låna mitt känsliga öra 
åt kraset, som räcker en hel minut. 

Ånyo jag tar i mitt arbete tag 
att åter få tankarne samman 
och värma min själ vid flamman 
av elden, som lyser min levnads dag. 

Dock får jag ej länge där hålla mig kvar; 
ett fröjdeskri kammaren rister, 
och tankarnes kedja brister: 
nu har han omsider sin kyrka klar! 

På högresta tornet pekar han stolt, 
förträffligt var materialet. 
Och verket är icke så galet, 
fast sköra bokryggar rämnat förbålt. 

Han ler åt sin seger. Se’n stultar han nöjd 
ur rummet och låter de rara 
och lärda volymerna vara. 
Jag känner i själen en underlig fröjd. 

Trots all profanering står kyrkan där tryggt. 
Jag ler åt den lille vandalen, 
som härjat och skövlat i salen: 
av vetenskapen sitt tempel han byggt.

lördag 19 oktober 2024

Rivalerna

 
















Mars gick in och väckte split 
mellan sol och skyar tunga; 
än var drivan fast och vit, 
vintern stred med ålderns flit, 
vårn med krafter unga. 
Långa tider stod det still, 
middagsmejan frös om natten. 
Men så kom april, 
kom med brus från öppna vatten. 

Då bröt isen upp i grund, 
ut mot havet drevo flaken. 
Blå blev himlens middagsstund, 
änder lågo i vart sund, 
mitt på fjärdarna låg skraken. 
Mången friare fick dö, 
träffad av det varma lodet. 
Då fick Per på Väderö 
som en hets i blodet. 

Då fick skogens driva brått 
krypa undan i var skreva; 
bergens hällar lyste vått, 
redan sköto nya skott 
pyrola och lingonreva. 
Tövind genom träden drog, 
det ljöd sorl av svala strömmar. 
Då fick Pål i Stora Skog 
underliga drömmar. 

Då smalt kälen bort ur mark, 
gröna rågen kom i dagen, 
mjuk och len blev sälgens bark, 
luften blev så lätt och stark, 
vacker som en dröm blev hagen. 
Varje björktopp stod på sväng, 
pil och hassel blevo veka. 
Då fick Gerd i Österäng
lust att börja leka. 

Hur hon lekte, hur hon log, 
fick hon Per i sina tömmar; 
hur hon lockade och drog, 
så fick Pål i Stora Skog 
mål för sina drömmar. 
Pål fick pröva vad man tål, 
Per fick pröva vad som fäster, 
östergöken gol för Pål, 
men för Per den gol i väster. 

Leken gick med snabba kast 
genom vårens narrimånad; 
ryckte Per, han satt dock fast, 
sökte Pål att få en rast 
eggades på nytt hans trånad. 
Men när maj bröt in med sol 
och med blom och grönt i korgen, 
göken satt i norr och gol, 
satt och spådde sorgen. 

Då blev leken mera svår, 
full av skär och våda. 
Löste Per sin flickas hår, 
fann han barr från skogens snår 
och en doft av kåda. 
Hade Pål sin herdestund 
såg han ögats falska glitter, 
kysste han sin flickas mun: 
fann han kyssen bitter. 

Sedan dess, när fjärden bröt, 
hörde Per som brus i skogen; 
och sin hand om åran knöt 
han så fast att blodet bröt 
fram på spända knogen. 
Och när solglimt föll på gren, 
drömde Pål om sol på vågen, 
och då högg han lätt i sten
och blev mörk i hågen. 

Och en tidig juninatt 
möttes Per och Pål på ängen. 
Västerns himmel lyste matt, 
månens bleka skära satt 
över björkens fina hängen. 
Just där morkullssträcket gick 
över ängens ljusa glänta, 
bytte de en hatfull blick,
syntes sedan vänta. 

Per blev lysten efter blod, 
då sin fiende han mätte; 
men att lyckan varit god, 
mente Pål, då han förstod, 
att han träffat på den rätte. 
Vem som gav det första slag, 
ingendera av dem kände; 
på en gång med skarpa tag 
de tillhopa spände. 

Pål tog saken utan hast, 
klämde armarna kring bålen 
på den andre och höll fast; 
Per han gjorde vilda kast, 
snodde sig som ålen. 
Hårt blev varje sena sträckt, 
muskler spändes, ådror svällde, 
tungt gick deras andedräkt; 
ingen dock den andre fällde. 

Störta Pål var rycka opp 
tjuguårig gran med rötter; 
Per, med lätt och smidig kropp, 
fick nog göra månget hopp, 
men kom alltid ner på fötter. 
Sten och torvor flögo kring 
under kämpatagen; 
runt omkring dem i en ring 
ängen var som slagen. 

Marken skälvde, gräs och strån 
tycktes ängsligt darra; 
allt var tyst, blott långt ifrån 
som med skadelystet hån 
ängsknarrn hördes knarra. 
Och när över skögens bryn 
morkullshanen syntes hasta, 
blev han skrämd av sällsam syn 
och begynte kasta. 

Men från hagen tätt invid 
hördes det ibland ett prassel; 
där stod Gerd i allsköns frid, 
följande den heta strid, 
gömd bland al och hassel. 
Vita linnet blänkte fram, 
barmen höjdes, ögat lyste, 
håret lossnat ur sin kam, 
och hon både log och ryste. 

Det var trötthet först, som göt 
vatten över flamman. 
Svetten rann och kraften tröt, 
greppet slappades, som knöt 
kämparna tillsamman. 
Ännu likväl ingen tog 
från den andres midja armen; 
hjärta emot hjärta slog, — 
och då släcktes harmen. 

Då fick trots som styrka fred, 
när varandra rätt de kände; 
liksom vågen faller ned 
famnande i stilla fred 
stranden, där den brände. 
Slutna i varandras fång, 
kände de sig vara männer, 
kände ock på samma gång 
att de voro vänner. 

Då fick fjärden skogen kär, 
då fick skogen håg till fjärden, 
och då tyckte Pål och Per, 
att de varit narrar, när 
de löpt vill på blomstergärden. 
Fast de gingo var sin stråt, 
på varandra dock de tänkte, 
ingendera såg ditåt, 
där det vita linnet blänkte. 

Snart sig stillhet åter brett 
över Österängen, 
och det var som intet skett, 
månen satt den lika snett
över björkens fina hängen. 
Gerd, hon stod som naglad fast, 
strida föllo harmens tårar; 
men så gjorde hon ett kast: 
Det lär väl bli nya vårar!





måndag 16 oktober 2023

Jag hör dem orda omkring mig

















Jag hör dem orda omkring mig 
allt om vår praktiska tid: 
nu är man så nykter, förståndig, 
så full av strävsam id. 

Nu finner man ingen kärlek 
lik den i forna dar; 
nu är man skarpsynt och sansad, 
och inga drömmar man har. 

Jag tiger och jag tänker: 
Märken I det ej då: 
I dömen blott eder själva 
och edra tévattenssjälar små!

Den 5 november 1896
 

Hur outgrundligt är ej Herrens råd

















Hur outgrundligt är ej Herrens råd! 
Vi kunna ej hans dolda vägar spana, 
vi fatta ej Hans stränghet, ej Hans nåd. 

Uti förtvivlan våra huvud slå vi 
mot evighetens port, som gåtan gömmer; 
till blods vi slå oss — intet veta få vi!

juni 1896

fredag 2 juni 2023

Natt vid Tännforsen















Sommarnatten kommer utan stjärnor,
utan skymning och måneljus,
långt på Tännsjön skina vita tärnor,
nejden sover vid forsens brus.
Utan skuggor solen står i drömmar blid,
rymden är förklarad, jorden har fått frid.
Åreskutan från höjden ser
strålande vit i ljusa natten ner.

Lätta dimmor sväva över näset,
strömmen griper i vassen fatt,
daggen duggar ymnig jämt i gräset,
björken svajar i vindlös natt.
Tännsjön bryts i skum och Norrlands Indalsälv
störtar salig ner i morgonrodnan själv.
Strömkarlsharpan på klippans språng
Tännforsen spelar sommarnatten lång.

Finnbacka Finne

















Finnbacka Finne, min styvfar sträng,
aldrig blir på din gård jag dräng!
Förstfödd är jag i din husbondstuga,
far min var svensk och hette duga,
mor min tog gården med mig i arv,
medan jag än var en liten slarv.

Mor min var gammal och du var ung,
flink i din syssla som hon var tung,
gårdens framtid och kvinnans sinne
gjorde dig sen till min styvfar, Finne!
Syskon du gav mig, men äldst bland dem
blev jag en främling i eget hem.

Mor min fick omsorg om yngre barn,
skötte sitt hushåll och spann sitt garn,
hörde med oro mitt lynne vrenskas,
fädrens lynne, de gamle svenskas.
Hurtig bland drängarna växte jag stor,
glömde all vördnad för far och mor.

Knappt var jag vuxen, förrn mor min låg lik.
Drängarna sade mig att jag var rik.
Hej, vad det dracks och slogs och levdes,
tills mina skulder hos styvfar krävdes.
Och du betalade leende dem,
tecknade in dem uti mitt hem.

När jag blev myndig, var arvet mitt slut.
Styvfar, du sökte nog lära mig hut.
Far mins lynne, det trotsigt djärva,
det blev det enda jag sist fick ärva.
Och hi och hej, det gör ingenting!
Jag har ju kvar hela jordens ring.

Finnbacka Finne, min styvfar sträng,
aldrig blir på din gård jag dräng.
Förstfödd jag är i din husbondstuga,
har icke lärt att lisma och ljuga,
har icke lärt att nöja mig,
har icke lärt att böja mig.

Inför domstol
















Till rätta skall konsten stå
och litteraturen
för häftiga anfall på
kinesiska muren,

den muren den dragit omkring
sitt himmelska rike
där konsten är kling klang kling,
men känslor unike.

där skönheten konstlad går
på stympade fötter,
och härskaren Tvånget står
med tusenårsrötter.

Men konsten som löpte till storms,
den ler där den stannat,
den står där som Luther i Worms
och kan icke annat.