fredag 25 november 2022

Till den sanna poesien

















Från rop och blod Du fjärran är, 
från larm och lystringsord, 
och förrn jag sett Ditt öga le, 
jag bäddats ned i jord. 
Väl mig om jag i drömmen sett 
och rört Din klädnad blott. 
För ren för mig, för nära Gud 
Din höga väg har gått. 

Och om av män i tanklöshet 
för lätt Ditt arv försmås, 
så låt dem dö som hädare, 
och med sin konst förgås. 
Men den som tillbad, älskande, 
Din ljusa helighet, 
att Du är vis, fullkomlig, sann, 
allt vissare han vet. 

Bortom vår kropp och dess behov 
väl städs´ vår ande sett. 
Allt vad som var och är, är Ditt, 
av dröm och dåd och vett. 
Vart ärligt slag, var nöd, var strid, 
på evig jordestig, 
och hopp som driver oss att dö, 
har ursprung blott i Dig. 

Den Dig har kär, hans orenhet 
all himlen tvår till snö, 
och löfte ger att han en gång 
må likt ett barn få dö. 
Han vet att mitt i kallt förakt 
ny skönhet upp har stått, 
och redan har i hemlighet 
han himlens glädje fått. 

Du lärde älskaren hans språk, 
gav själ åt jord och kött. 
En konung skall Du vara tills 
all glöd och längtan dött. 
Din blick såg, innan ljuset var, 
i tomma rummen ner. 
På andra världar sjunger Du 
när denna är ej mer. 

Bakom vår synkrets´ fjärran gräns, 
tvärs över namnlös sfär, 
se andra världars visa barn 
hitned och skönja här 
ett vilset ljus, en lågas flämt, 
ett stundom halvsläckt bloss, 
ej främmande ändå - Du bar 
ditupp en sång om oss. 

Tid har ej liv, men väntar blott 
Din vilja höra få. 
Liv har ej tid, ty vid Ditt rop 
planeter stilla stå. 
Vår anings och vår fruktans land 
Du gett oss som en hemlighet - 
Din himmel och Ditt pinorum 
vi skapat när du ville det. 

Vishetens väg undgår ej ens 
Din blick av klarnad dag. 
De tappraste de segra blott 
till Ditt och Guds behag. 
Att genom striden bära, tar 
Du kungabarnen fatt. 
Du läker sår och bjuder sist 
de döende god natt. 

Du mellan oss och Herrens lag 
en vänlig slöja för, 
en skugga skymmande för oss 
de slakthus, där vi dör. 
Du trotsar varje räknekonst 
och jämnar udda tal - 
trons sporre, tjänarinnan från 
den högstes konungssal. 

O kärlek, som i tålamod 
förväntar hat och harm! 
O tro, som, fastän jämt förrådd, 
alltjämt är lika varm! 
Demon och bov - de måste dock 
blott alltid tjäna det, 
som är den högsta sanning som 
var sorgfri ängel vet. 

Från blod och rop Du fjärran är, 
från larm och lystringsord. 
Jag skall ej se Ditt anlete förrn 
jag bäddats ner i jord. 

Vinst och förlust mitt hjärta ej 
må träffa alltför svårt. 
Med stadigt bröst jag höra skall 
trumpeten blåsa hårt. 
Med lansen sträckt jag spränger käckt 
min sista barriär. 
Hur striden stått är lika gott: 
min drottning var ej där.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar