sjung Guds lov, du änglahär!
Allt vad liv och anda äger
prise den som Livet är.
Stäm nu upp en mäktig världskör,
ingen stämma svike här.
"Tig!" åt stormens brus han sade,
när dess vreda hot han såg,
såg mot bräcklig farkost välvas
upp det dunkla djupets våg;
strax det näpsta vädret lydde:
som en spegel havet låg.
När en son, av döden rövad
i sin ungdoms sköna vår,
bäres ut, och modern gråter
sorgens tårar vid hans bår,
"unge man, stå upp!" han bjuder.
Ynglingen står upp och går.
O, låt stämman ljuvligt klinga,
tungan röras utan tvång,
sjung om lidandet som frälste,
uppstäm påskens segersång,
sjung om honom, livets furste,
som skall väcka oss en gång!
Vilken syn, när lemmar växer
ur förtorkad aska opp,
när det kalla stoftet livas
än en gång av blodets lopp,
och av hudens täcke höljes
ben och kött på nydant kropp!
Sist, när dödens makt betvingad,
människan förlossad var,
han, att himlens tron bestiga,
återvände till sin Far,
tidens kval åt korsets hjälte
evig äras frukter bar.
Honom gamla män och unga,
mödrarna, jungfrur, späda mör
prisar med sin själ och tunga,
barns och dibarns röst man hör,
allas toner i förening
brusar fram i väldig kör.
Flodens snabba silvervågor
och den höga strandens svall
dag och natt och luft och skogar,
sol och snö och vattenfall,
allt i seklers alla sekler
Herrens lov förkunna skall.
