Visar inlägg med etikett Levertin Oscar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Levertin Oscar. Visa alla inlägg

fredag 6 december 2024

Siesta

















Nu är middagsstunden hunnen,
kröningstimmens högtidsdjupa,
stora solskensro.
Nu är dagen övervunnen.
Liksom slagna kämpar stupa
tvivel, hopp och tro.
Vattnet torkar in i brunnen.
Fågeln, som i skyn har kretsat,
söker upp sitt bo.
Stridens spänning är försvunnen.
Lust och kval, som lika hetsat,
mista tagg och klo.
Som en blomma, doftförbrunnen,
kvinnan vid din sida somnar. -
Bort bär drömmens bro. 
Fingret sakta över munnen!
Hela vackra världen domnar,
ljuva solskensro.

söndag 28 januari 2024

Kejsar Karls visa

 




















Barbe Blumberg, min älskling, 
fagraste mö 
i Brabant, 
min ålderdoms åtrådda blomma. 
Din barm jag vill med smycken beströ 
med hängen av guld och demant 
och fästa på jungfrupannan den fromma 
min kejsarkronas röda rubin, 
men din gråt vill jag dricka som kosteligt vin. 

Barbe Blumberg, du bliver den grannaste brud 
i Brabant, 
se kejsaren låter dig sända 
av flöjel och mård en bröllopsskrud 
med guldsydd, pärlsirad kant. 
Så skynda från sångbok, sömnad och slända! 
Till fest dig pryd i klädkammarloft, 
men din sorg är mig kär som blomsterdoft. 

Barbe Blumberg, din fader är död. — Ej man 
i Brabant 
skall dig från mitt hjärta skilja. 
Ren nalkas i natten mitt svarta spann. 
Dovt dunkar på dörrn min drabant. 
Ej världen har skydd mot kejsarens vilja. 
Ren facklorna blänka i svalugång, 
din suck blir mig ljuv som fågelsång. 

Barbe Blumberg, förglöm både hem och mor 
i Brabant. 
Se hingstarnas hovar slå gnistor. 
Glöm svennen, som innan till kriget han for 
dig gav för sin sista slant 
din ring. Du finner i kejsarens kistor 
mång bättre klenod till bröllopsståt — 
Barbe Blumberg, jag törstar efter din gråt.

lördag 27 januari 2024

En gammal vårvisa





















Maria, Maria, nu stundar det vår 
och trädens knoppar svälla. 
Guds kärlek sitt frö i ditt hjärta sår. 
Hans regn i ditt sköte skall kvälla, 
och likna skall ditt gyllene hår
de strängar, som slås av de sälla. 

Maria, se solen skiner i fukt, 
och vindsvalens sparvar häcka. 
I trädgårdstäppan med blomster och frukt 
snart äppelträden sig täcka, 
och din fönstervrås lilja fått ljuvlig lukt, 
som ökar sig vecka för vecka. 

Maria, nu brusa vågor och vik, 
och det spirar på skogens tuva. 
Som en drottnings siden skall bli var flik 
i ditt armods vadmalshuva, 
och barmens grova duk bli lik 
det lenaste dun på en duva. 

Maria, se kälen löser sig snart, 
det är grodd i åkrarnes mylla. 
Din kjortel skall skimra så underbart 
som när solstrålar majluft fylla, 
och ditt livstyckes spänne tindra klart 
likt stjärnan, som herdarne hylla. 

Maria, Maria, allt himlen är blå, 
det våras för alla de fromma, 
med mjölk och honung för kar och så, 
för hjärtan törstande tomma, 
och din sänghalms torra, vissnade strå 
skall för alla längtande blomma.

En lärds visa















Den som vore en riddare ung och rask 
i lustiga trettondagskvällen, 
med narrens bjällra, ulvspegels kask 
och kring skuldran den luddiga fällen. 
Det binglar och bånglar från tinnar och torn.
Ren glädjen med klockslagen flyktat. 
Som eko av fallen jägares horn 
hör jag sång av min ungdom, som lyktat. 
Jag letat qvinta essentia, 
jag grubblat på tingens scientia, 
tills jag mist både håg och essentia. 

Så kom då med aftonstjärnorna du 
väninna till vemod och vaka, 
o melankoliens djupögda fru, 
du grubblarns och enslingens maka. 
Vi som båda slutat i fjärrglasen se, 
och slutat med cirkeln dra strecken, 
låt oss samma ljudlösa löje le 
åt siffror, mått och åt tecken. 
Ty vanitas vanitatum 
är allt jag funnit till datum. 
Och mörker människans fatum. 

Se fröjd och förtvivlan som skrivna på vax, 
du sett glömmas, o melankolia, 
och de starkaste själarne mejas som ax 
av slåttarens slipade lia. 
Så låt oss då sitta och lyssna lugnt 
på det enda evighetssvurna, 
på mörkrets böljslag brusande tungt 
ur nattens lutade urna. 
Jag letat qvinta essentia, 
jag grubblat på tingens scientia, 
tills jag mist både håg och essentia. 

Chastelards sång





















Nu efter stormens brottning 
mitt skepp når äntligt hamn, 
Maria, Skottlands drottning, 
du bär Guds moders namn. 
Välsignade, jag tänkte,
må jag ditt val bli värd, 
men du först kyssar skänkte 
och sen ett bödelsvärd. 

Till brädden helt däroppe 
du lyckans vin slog i 
och droppe efter droppe 
göt långsamt ljuvt däri. 
En drottnings lust var branden 
i drycken dunkelröd, 
och trånsjukt skälvde handen, 
när du mig bägarn bjöd. 

Men onådsdryckens råga 
dess raskare du gav. 
Snabbt göt du skam och plåga, 
som åt en brukad slav. 
På en minut till randen 
stod brygden svart av död, 
men då ej skälvde handen, 
när du mig bägarn bjöd. 

Du stoltaste furstinna 
som Stuarts spira vägt, 
du är dock blott en kvinna, 
som i min famn jag ägt. 
Jag haft till leksak håret 
i dina flätors gull, 
och av min tand syns spåret 
i drottningnackens hull. 

Fullbordas skall vad skrivet 
uti min stjärnbild står. 
Jag tigger ej om livet, 
om bleka, tomma år. 
Min vilda dröm din bila 
må gärna skära av, 
mig lyster länge vila 
i gräsbevuxen grav. 

Ren bullrar bödelsknekten,
jag hör hans dova steg. 
Röd rodnar morgonväkten, 
ljus blir min sista väg. 
Med sång jag går mot målet 
i fröjd som mot din famn, 
och hädar under stålet 
ditt och Guds moders namn.

Styvbarn
















En sollös barndom, sådan som de få, 
som sent av sorgsna famntag fötts, 
och vilkas ungdomsår förötts 
i salar utan sång, på gator grå: 
i ständig skräck för spenamn och för hån 
de lekplats fly, mot skolans skämt 
de småle tvekande och skrämt 
och drömma helst för sig i spiselvrån. 

En levnad frätt av evigt gäckad dröm, 
lik tiggarhand förgäves räckt 
mot varje förbigående och sträckt 
dock städs på nytt emot den livets ström, 
som far förbi med allt sitt överflöd: 
de stå vid rikedomens kant, 
men lyckas knappast få den njugga slant, 
som smulor skänker, aldrig hela bröd. 

Sist dö de liksom övergivna djur. 
Och slätas deras örngottsvar, 
är hyrd den hand, som kudden tar. 
Ett nummer strykes på en sjukhusmur. 
Likgiltigt vänds och läggs i kistan ner 
en nött relik, som livet gav. 
Sen - till en trång och oprydd grav
i kyrkogårdens namnlösa kvarter. 

Den dunkla skrift mest liknar deras liv, 
som man av tärd och håglös hand 
ser ritad i en stadsparks sand 
till tunga timmars trötta tidsfördriv. 
Hieroglyfer om fördolda sår 
stå tecknen där en kort minut, 
och barn, som leka, sorglöst stryka ut 
ett otytt chiffer om förblödda år. 

Ensamma resenärer, sägen mig, 
hur I er tunga färd förmån! 
I evigt hemsjuke, som gån 
besvikenhetens vassa törnestig, 
min tankes sänklod aldrig kunnat nå 
de dunkla djupen av er nöd. 
Ett söndagsbarns mest fulla kärleksglöd 
kan ej ett styvbarns bitterhet förstå. 

Och dock, när vinet skummar i mitt glas 
och rosor täcka helt mitt bord, 
jag stundom hör ett sällsamt ord 
inom mig mitt i festens fröjd och ras, 
ett ord till dem, som gå därutanför 
och se till mina lampor opp, 
som gå i saknad, utan något hopp, 
till alla dem ett brodersord jag hör. 

Ack, utifrån är vackrast varje fest. 
Jag aldrig såg ett gästabud, 
dit svårmodstankens mörke gud 
med hjärtats ensamhet ej kom som gäst. 
Då såg från ljusen jag mot gatan ner 
och stilla log, lik en som vet 
sin egen och de andras hemlighet, 
och gav i tanken ros och glas till er. 

torsdag 13 december 2018

Staffan, Staffan stalledräng

 















Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina hästar fem,
klar är nyårsnatten.
Jesus ställt dem i hans vård,
låtit kvälla på hans gård
brunn med livsens vatten.

Just då klockorna slå tolv,
träda de från stallets golv
ut i gårdens driva.
Himmelen är hög och blå,
klart bland alla stjärnor små
lyser månens skiva.

Där går älskogs unga hingst,
ljus och grann som sol i pingst,
prydd med bröllopstömmar.
Betslet är en blomsterrad,
sadeln vävd av rosenblad,
silverskir till sömmar.

Lustigt gnäggar lyckans sto,
guldsmidd sele, guldsmidd sko,
van vid vilda ritter.
Längtar ut mot drömda land,
röda aftonhimlars brand,
gyllne solars glitter.

Långsamt haltar fram därnäst
nödens gula, blacka häst.
Matta släpa stegen.
Ögat, glåmigt utav svält,
letar hackelse och spält
på den frusna vägen.

Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik hamn
sorgens fåle dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
huvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.

Sist med man och mule grå
som den sista dagen på
ålderdomens himmel,
hovens slag mot sten och stock
dovt som mull mot kistelock,
dödens isgrå skimmel.

Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina hästar fem.
Ljuvt är livsens vatten.
Festligt blänka himmelns bloss,
Jesus huldrik hjälpe oss
uti nyårsnatten.


O Levertin:

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson.

lördag 23 februari 2013

Bruset på bergen
















Bruset på berget domnar ej av,
fast man kan tro så i dalen.
Gossen blir man och får gubbens stav,
timmarna drunkna i talen.
Mäktigt, som över en segrares grav
kvädande lusten och kvalen,
bruset hörs städs, som från forntids hav
sorlet i havssnäckskalen.

Babylon, Roma, Jerusalem,
hjälte, profet och prinsessa;
sägnernas, sångernas store, vem
täljer väl namnen på dessa?
Högt över människors rök och hem,
högt över höjdernas hjässa
rymderna sjunga ett rekviem,
alla de fallnas mässa.

Likstenstysta topparna stå,
dalarna frostgröna gapa,
människor slutat skörda och så,
livet slutat att skapa.
Bruset på bergen ännu skall slå
starkt, som när snöskreden skrapa,
världens dödssång i isat blå,
slagna seklernas drapa.


O Levertin:

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson.

onsdag 1 februari 2012

Ithaka
















Jag drömt som främling på en främmad strand,
Gud vet hur många år.
Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land,
i silkesseglet stormen slår.
Framåt mot obefarna vattendrag
förbi Herakles´ stoder
mot fjärran ö i blå arkipelag
jag vridit skeppets roder.

Där ligget solskenslyst i havets mitt
mitt Ithaka, min ö
där fruktträdsvalven evigt lysa vitt
och dyningarna dö
i säven som en mattad aftonsång
från kärleksdomnad lyra;
dit, vore färden än så hård och lång,
vill jag min farkost styra.

Där står det vita, marmorsvala hus,
i vilket jag vill bo.
Där silverpoppeln har det högtidssus,
som hägnar med sin ro.
Ack världens vägar, jag är trött på dem!
Jag hör det dunkla kravet
mot längtans Ithaka, mitt hjärtas hem,
min vita ö i havet.

På hemfärd stadd jag lyssnar så förstrött
på livets lust och larm
som på en man, som av en slump mig mött
och håller fast min arm.
I bröder, än jag går som en bland Er,
men ren mot slag som smekning
med avskedsstundens gåtfullhet jag ler.
Jag har gjort upp min räkning.

Blott starkare förnimmer jag var dag
den manande musik,
som eko är av kvällens böljeslag
emot min hemös vik.
Jag drömmer lutad över skeppets toft.
I skum delfiner skalkas,
än syns ej ön, men luftens mandeldoft
förtäljer, att jag nalkas.

Så vill jag bära allt, vad än en man
kan bära utav ve,
ty ett jag vet, ej evigt räcka kan
mitt hjärtas odyssé.
Min sorgs, min glädjes skiljemynt - allt glöms
som mull i mull begravet,
när skeppet når sitt Ithaka, sin dröms
vårvita ö i havet.


O Levertin:

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson.

tisdag 24 november 2009

Folket i Nifelhem

 











mjältsjuka männer och kvinnor,
tjäna längtan som tärer dem
troget som präst och prästinnor.
Alla samma slags sådd de så,
alla de saknad skörda,
och som ej vägen var tung nog att gå,
lägga de sten på börda.
Året runt ha de vinter och köld,
snö att vulkaner kyla,
men med frostens och isens sköld
ändock de sinnet skyla.
Skymningen är deras rätta tid,
hågkomst- och avskedstimman,
då deras dröm susar vemodsblid.
Först med den bleknande strimman
dag och sol, som sjunka och gå,
bliva dem riktigt kära.
Nyckfulla lyckan de aldrig förstå
då hennes fackla är nära.
Livets mening läsa de bäst
i den falnande askan.
Glädjen krusas som motvillig gäst,
mutas med guldet i flaskan.
Sinnets fröjd är en drivhusväxt,
vissnar som blomma i kruka.
Blodets språk blir en bibeltext,
lust kallas synd eller sjuka.
Kärlek är ej befrielsens sång,
men ett svårmod gemensamt.
Stolta och blyga på samma gång
bära det bästa de ensamt.
Alla de drömt om en högsta lott,
men sig dock nöja med niter.
Även på samma örongott
hjärtana bli eremiter.
Gömma bak lås sina kostbara ting,
nycklarna själva tappa -
fattiga gå med en kungaring
dold under vardagens kappa,
sitta vid samma bord och se
ljusen långsamt förbrinna,
ständigt mer främmat och fruset le,
aldrig försoningen hinna!
Mognad visdom och strävsamt liv
vira ej krans kring håren,
vassare blott som en slipad kniv
viljan varder med åren.
Hårdare ord och hårdare tag,
strängare självplågarrisen,
men med vilda och brusande slag
känslan än slår under isen.
Kärva och mörka i åldern de stå,
stormslitna furornas likar,
brottas och blöda än gamla och grå
tills deras kistor man spikar.
Så de myllas i frostkall jord.
Tungt döljer snötäcket spåren.
Alla osagda kärleksord
gräset först viskar i våren,
när i suset kring tysta hem
äntligt blir sång deras trängtan -
sången om folket i Nifelhem
med sin begravda längtan.

O Levertin:

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson.

På judiska kyrkogården i Prag


Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem sköna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!

Så gjorde fädren, de som jagats
från land till land i spe och skam
och genom sekel som ej dagats
sett ghettots jämmer slå sin stam.

Där den förtröttade fått somna
från hemlös vandrings tistelstråt,
och ängslat hjärta äntligt domna
från andras hån och egen gråt.

Där ej med sommarns löften gäcken
den döda ro, som vunnits re´n.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!

O Levertin:

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson.