Ingen må mig det förneka

Ingen må mig det förneka,
att jag vackert älska må.
Vackra rosor, vackra liljor
leker ögat gärna på.
Vackra seder gör jag heder,
vackra later, vackra dater,
vacker fågel, vacker fjäder,
vacker flicka, vackra kläder.

Ingen må mig det förneka,
att jag lustigt älska må.
Lustig sång och lustig skämtan
lyder örat gärna på.
Frisk trumpeta, puka, trumma,
lustigt om min´ öron brumma.
Klav-cymbal, fiol och luta
må jag stundom ej förskjuta.

Ingen må mig det förneka,
att jag ljuvligt älska må.
Ljuvlig mat och ljuva drycker
leker tungan gärna på.
Kokat, lagat, stekt och sudit
har jag aldrig än motbjudit.
Ljuvligt vin därpå att taga
kan min maga ock fördraga.

Ingen må mig det förneka,
att jag vällukt älska må.
Vällukt hjärt´ och hjärna styrker,
friskar mod och blod också.
Oliban, jasmin och ambra
friskar opp min kist´ och kambrar.
Rosen-benzoe-tinktura
hand och kinder livligt skura.

Ingen må mig det förneka,
att jag kärligt älska må.
Kärlig lek och kärlig skämtan
siktar all natur uppå.
Lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter
går dock äntlig´ ut därpå
att hanen hönan nalkas må.

Det vida, villa hav

Ur Odae Sueticae

Det vida, villa hav
nu synes milt och blitt,
men strax av stormen vrett,
av fräsand´ fradgan vitt,
dess vågor brusa grymt,
dess buller skräckligt hörs,
en farkost rivs och drivs
och snart av leden förs.

På världens öppna hav
har oss vårt öde satt.
Vi vankom av och till,
vi ömsom dag med natt.
Vind, motvind, lugn och storm
tillskiftes finnom vi,
mång´ dödlig farlighet
vi blinde svävom i.

Ja, säll den eftergår
den rätta segelnål,
den sanna stjärnans ljus
till det utvalda mål.
Fast havsens böljor blå
anfäkta bord och stam,
han efter faran får
dock sist en önsklig hamn.