Regnbågen

Du båge på fästet, vi strålar du blott

ur dunkla skyn? 

Vem bjöd dig att bliva – o, hårda lott! - 

den gråtande himmelens ögonbryn? 

När dimmorna fly ifrån himmel klar, 

är intet kvar 

av bågen, som log genom himlens tårar. 

Du lånte av solen din sjudubbla färg, 

ett barn av ljus; 

du stänkte din purpur kring dal och berg, 

ditt guld öfver slott och fattigmans hus; 

du levde av solen: när solen kom, 

du vände om 

till skuggornas land ifrån ljusa himlen. 

Nu vet jag, du liknar den gyllene bro, 

som skalden slår 

till himlen från trånande hjärtats bo: 

från tankarnes källa sitt ljus den får; 

men ljuset, det brytes mot dunkel grund 

i tårars stund, 

och världen får färg av de brutna strålar. 

Men solen skall träda ur flyende sky, 

så klar, så ren; 

och för hennes stråle blir världen ny, 

men då är den lösande strålen en, 

Ej delad i skötet av töcknig luft: 

den är förnuft; 

förnuft, det är ljus, men det målar icke.

P Wikner:

Pontus Wikner

Hör gravens dova klockor sjunga 

med vigda tungor dödens bud! 

Från världens möda, sorg och tunga 

har Pontus Wikner gått till Gud. 

Hans själ, en fristad för de sköna, 

de eviga idéers släkt, 

de högre fröjder nu fått röna, 

hon andas Edens friska fläkt. 

En ljusets fyrbåk, tänd av solen, 

han brann med klart och helgat ljus.

För sönerna vid norra polen 

han lyste väg från jordens grus 

till aningens och drömmens riken, 

till ljusets, fridens sköna land, 

där själen, fast av synden sviken, 

skall finna ro i Herrens hand. 

Hans träd föll friskt till rot och kärna,

med ädel frukt och sköna blad. 

Där satt en rik, en kunglig hjärna 

uti hans väsens huvudstad. 

Men under snillets blixt, som blänkte, 

låg känslans bölja, varm och fri, 

och varje tanke, som han tänkte, 

sig badade till liv däri. 

Fast filosof, han dröjde gärna 

vid korsets fot i ödmjuk bön, 

och Davids släktes morgonstjärna 

han såg i tron så klar och skön. 

Föraktande all tom förgyllning, 

såväl som otrons plumpa hån, 

han gav sitt hjärtas djupa hyllning 

med fröjd åt »Människones son.» 

Han blandade sitt sinnes drömmar 

och tron på ordets löften väl 

med de platonska tankeströmmar, 

som genomdrogo tyst hans själ. 

Ett längtansfullt, ett ädelt hjärta 

slog vemods slag uti hans bröst; 

ty världens smärta var hans smärta, 

och världens frälsning var hans tröst. 

Nu har hans ande, skön som svanen, 

sagt sitt farväl till livets strid 

och ilat över Dödsjordanen 

till evighetens sälla frid. 

Men brödrafolkens ungdom sörjer 

vid hans av våren klädda grav, 

och tyst och undrande den spörjer: 

Vem tar hans mantel, som föll av?

C Boberg:

Mig törstar!

Fåfängt, fåfängt! Jorden äger 

intet, som kan släcka branden 

av de krav, dem evigheten 

ristat i mitt bröst med eldskrift. 

Om en krona ock jag satte 

på min hjässa och i purpur 

klädde guldomstrålad skuldra, 

brann dock elden under purpurn, 

kyldes ej av kalla guldet. 

Och om fattigdomens koja 

i sin trånga famn mig slöte, 

blev den mäktig dock att rymma 

alla evighetens fasor. 

Och om hän till söderns dalar, 

där i zenit solen glöder, 

mina steg sin bana ledde; 

Om Saharas bleka sandfält, 

där ett grönklätt strå ej trives 

brände foten på min vandring: 

o, så brändes nog mitt hjärta, 

såsom förr, men blev dock icke 

såsom gräset, bränt till aska, 

och om söderns vindar förde 

mig till höga nordens fjällar; 

om i snö och is jag kläddes: 

o, så smältes kanske bojan 

för den eld mitt bröst förtärde, 

och i tårar löstes isen, 

som mitt hjärta där omslöte, 

kunde dock ej släcka branden, 

som på djupet ständigt närdes. 

Och om åter hem jag vände 

till den jord, som sett mig födas; 

och om där jag sökte lindring 

i den kraft, som mannen adlar; 

om min hand i livets strängar 

grepe underbart och mäktigt; 

och om tusen sina blickar 

fäste på min vink, och tusen 

nämnde mig den vise, starke: 

o, jag bleve dock en främling 

på min egen grund, och aldrig 

lärde mig min egen vishet 

att mitt väsens gåta lösa, 

hulpe mig min egen styrka 

att det höga målet hinna, 

dit min ande trånar ständigt. 

Men om så ett annat hjärta 

droges nära till mitt eget, 

o, så var det icke heller 

detta öga, i vars blickar 

evig sanning skulle läsas! 

O, så var det icke heller 

detta hjärta, som mitt eget 

skulle evigt saliggöra! 

Säg, vart flyr jag, store Fader, 

som mitt liv ur stoftet väckte? 

Säg, var finner jag den sanning, 

som mig löser tvivlets gåta? 

Säg, var finner jag den kärlek, 

vilken evig är som hjärtat, 

ur vars djup den heligt väller? 

Var det du, som denna trånad, 

outsäglig, obetvinglig, 

i mitt bröst en gång upptände; 

o, så har Du väl, min Fader, 

sett förut dess enda mättnad!––- 

Men när dessa frågor brände 

på min själ, och filosofen 

stod med skalden stum och ingen 

kunde té mig rätta vägen; 

kanske kom jag då att stanna 

vid den gamla goda boken, 

boken framför andra böcker; 

och jag läste nötta skriften, 

som i sekler sargat hjärtan, 

och i sekler hjärtan hugnat; 

och med varje ord, som lästes, 

sprang en stjärna opp i natten; 

- dock låg mörker än på djupet, 

som det låg vid tidens morgon, 

då ur kaos framgick jorden -: 

tills omsider - o, jag glömmer 

ej den synen! - tills omsider 

med en glans som solens mäktig, 

och som månens dock så stilla 

bröt i öster fram en stjärna: 

Morgonstjärnan och sig ställde 

över Betlehem, där fordom 

hon för Österns vise teddes. 

Och jag följde hennes maning, 

och jag såg ett barn i krubban. 

Ur dess öga, rena, milda, 

lyste evighet och gudom; 

i dess armar - ack så späda! - 

slöts på en gång jord och himmel; 

i dess hjärta - ack så mänskligt! 

bodde kärlek, nåd, försoning 

för den fallna mänskligheten. 

Och jag såg en älsklig yngling, 

hur han stod i templets salar, 

hur gudomlig vishet rörde 

redan då hans späda tunga. 

Och jag såg en man, profeten 

ifrån Nazaret och hörde, 

huru ljuvt hans bjudning lydde: 

»Kommen alle», så han sade, 

»som arbeten och betungens; 

jag vill vederkvicka eder». 

Och för mänskoandens hunger 

bar han fram det första brödet, 

livets evigt friska manna. 

Han bar fram det, ej i formen

av en stelnad lagens bokstav, 

Ej i trånga dogmers hölje, 

ej i nya bud och stadgar: 

han bar fram det i ett hjärta, 

där var droppe blod var sanning 

och vartenda pulsslag kärlek; 

som för storhet kunde vidgas 

och för mänsklig svaghet ömma 

och av idel kärlek brista. 

Detta hjärta var hans eget! 

Och han lärde mig i honom 

känna faderns sanna avbild, 

mänsklighetens sköna urbild, 

för min strävan – idealet. 

Så behöver ej min ande 

mer med Tomas ängsligt spörja: 

»Var är vägen?» – Så behöver 

ej min tanke rådvill leta 

efter sanningen i gruset 

av de ramlade systemer. 

Så behöver ej mitt hjärta 

tvina bort i ändlös trånad 

efter livet, som det leves 

i osäglig, helig kärlek: 

Allt jag finner, allt jag vinner 

i den ende, som är Vägen, 

som är Sanningen och Livet!

P Wikner:

Tändstickan

Till Theresia Lönberg, julafton 1887. 

Här är jag nu så mager och så liten, 

klent är mitt huvud och min kropp av asp. 

Min livskraft är uti ett nu försliten, 

min levnadssaga låter som ett rasp. 

För egoism må ingen själ mig klandra 

bland dem, som segla här på tidens älv, 

som du jag tärs av nit att tjäna andra, 

och i den tjänsten jag förtär mig själv. 

Jag föga aktas, det må alla veta - 

med mina syskon packas jag i bunt, 

och tiger gör jag, när du mig vill leta 

i vrår och vinklar hela huset runt. 

Och dock är jag en makt. - Din spis och föda

bereder jag och värmer upp din härd. 

En stad jag gör till aska utan möda, 

men söks som vän dock av den hela värld. 

P Wikner:

Till Ida med en brosch i form av ett I

Julafton 1884

Jag är W, och du är I, 

och med stavning - det är givet - 

bilda dessa två ett WI: 

så vi enades för livet, 

att varandras bistånd bli.

P Wikner:

Till min hustru

Julafton 1887, med en jardiniére 

Med rosor denna fyll, du väna viv, 

så har du bilden av vårt eget liv. 

Din väg och min var sällan brant och hård: 

den var en vandring i en blomstergård. 

När livets rosor vissna efterhand, 

då knoppas nya i ett bättre land - 

kom, låt oss ditåt vandra hand i hand.

P Wikner: