Livsoperan

Mig lockar icke scenens tomma ståt

- den alltför klart belysta kontinenten.

Jag älskar blott de dolda instrumenten,

den underjordiska orkesterns gråt. - -

B Malmberg:
c

Och nu är Åke död

Och nu är Åke död. 

Han dog, som barnet dör, när ungdomsruset

med självisk lust och glöd

förgiftar ljuset.

Men purpurleken är förbländning bara,

och när den viker, tar förfäran vid

och tar ett skede av försåt och fara

och vanmakt och förfäran vid.

Jag måste fram, och jag får icke stanna.

Blås, vind, emot min panna -

blås, mannaålder, ångesttid!

B Malmberg:
c

Och gåve en gud...

Och gåve en gud i sin gudomsnyck och i plötsligt överdåd

åt vårt förgängliga människoliv odödlighetens nåd

- då vore mycken ängslan förbi, men all kärlek och skönhet jämväl,

och då vore icke en skugga kvar av vår skapande själ.

Och allt som själen ger glans och klang skulle mista sin trolska makt,

det skulle brista, och hela vår värld skulle bli som en ökentrakt.

Och aldrig skulle ett gulnat blad, som virvlar till jorden ner,

låta oss känna, att något stort och gripande sker.

Och släktets trotsigt fåfängliga drift att bryta förintelsens bann

skulle aldrig driva kvinna och man att brinnande famna varann.

Och konsten, som bär på sin vita våg vårt skönhetsvemods sken,

skulle varda till buller och tomma ord och livlös sten.

Och aldrig en dröm med sin månesnö skulle doftlösa nätter beströ,

ty själen är bara det hos vårt liv, som vet, att vi måste dö.

B Malmberg:

Jungfrun

Lätt du bärs, och ej ett dok fördöljer

linjens lek i afrodisisk kropp.

Kvällen sjunker, och din farkost följer

flodens höjning, flodens sänkning och dess vällustrika lopp.

Fagert luta strandens pilar

mot en våg, som sakta rinner hän;

där du vilar,

handens bräckligt bleka blomma slumrar

mellan slutna 

knän.

Förd av kransad farkost skall du glida

bort mot nattens, mot begärets rus;

snart du blundar vid en ynglings sida,

snart en buren dröms fullbordan slöjar dina ögons ljus.

Glid förbi oss, tills du hinner

lustens läger och en älskad famn;

kvällen brinner,

molnen färdas, jorden doftar, och du viskar Eros´ namn.

Mjukt du vaggas mellan flodens bräddar,

grenar smeka dina lemmars prakt;

ljusets avsked kring ditt huvud bäddar

bleknat guld, och fjärran flöjter tråna i arkadisk trakt.

Vindlös flyter flodens spegel,

vindlös rymden kring din pannas ro;

sidensegel

röras blott av färdens vaggning, och på däcket duvor bo.

B Malmberg:

Cittran

Har du länkat under nattens vaka

dina tankars väg tillbaka

mot en värld, vars blomning är förbi,

gled ditt vemod på en stjärnbegjuten,

doftomfluten

elegi -

då kan ingen sorg dig helt förhärja,

diktens återljus skall färga

allt som händer, med sin gyllne ro:

ännu under dödens dydstra skugga

rosor dugga,

gratier bo.

Aldrig bliva jordens kval så tunga,

att ej dikten med sin unga

silverstämma kan försona oss.

Likaså kan makten av det sköna

kransbekröna

Thanatos.

Aldrig bliva jordens kval så bittra,

att ej Sappho med sin cittra

- ej Alkaios kan fördriva dem.

Flyr du hemlös som de vilsna bladen

Iliaden

är ditt hem.

B Malmberg:

Näcken

Kom, min brud, vi mötas under havet -

ting, som sjunkit, äro gömda där.

Kom, min brud, vårt öde är begravet

helt bland skuggor, helt bland minnen och bland allt, som icke är.

- Allt är skugga, och vi bäras vida

blint och mållöst, medan åren skrida,

åren vagga våra dagars färd.

Kom, min brud, vi måste evigt följa

samma bölja

genom samma värld.

Allt är skugga, vart vår blick sig vänder,

allt är skugga, vart vårt öga ser:

- havet glider, och med trötta händer

planlöst famla vi bland skuggor, som förvirras mer och mer.

Låt oss sjunka genom sken och villa,

- låt oss slumra i det stora, stilla,

låt oss glida genom havets frid,

smälta samman med det svårmodsrika, 

dödsdrömslika

- intill tiders tid.

Kom, min brud: se, dygnens timmar svinna -

månens slöjor svepas vi uti.

Blekt, likt mareld, dina lockar brinna,

medan vågens skörd av stjärnor sakta vaggar oss förbi.

- Kom, min brud: se, tingens avglans faller

trolsk bland klippor, dunkel bland koraller,

rik bland snäckor och bland musselskal.

Rymdens världars brutna liljor dala

silversvala

genom Näckens sal.

B Malmberg:

Orden

Mörkrets djupa stämma talar,

hjärtats bittra febrar gro.

Genom stora, tomma salar

går jag utan ro.

Bilder flämta, kronor lika,

under högvälvt tak.

Svårmodsrika

skrida livets bleka skuggor genom diktens praktgemak.

Ej jag hör det liv som flytar

rastlöst fram där utomkring.

Ingen jordisk stämma bryter

mina drömmars ring.

Jag är ensam, och mitt sinne,

utan jordisk vän,

skall här inne

hopplöst klaga, hopplöst grubbla, hopplöst trängta än.

Vålnadslikt mitt liv försmäktar

av ett inre dolt fördärv.

Allt är tomhet, och jag mäktar

intet jordiskt värv;

konstens ord, de sköna orden,

vart jag vänder mig,

som på jorden

likna vilsekomna fåglar, flockas kring min stig.

Jag vill skuggans smärta lida

utan hopp på denna jord,

blott I dröjen vid min sida,

undersköna ord!

Än, fast orons eld mig bränner,

jag begär ej mer.

Jag bekänner,

att jag fruktar, att jag hatar, att jag älskar er.

B Malmberg:

Jungfrun till ynglingen

Jag var din syster, nu är systern kvinna,

hon är en främling och en ovän blott -

det blir dig svårt att en gång övervinna

det värn hon reser sig av hån och spott.

Var bräcklig pil skall splittras emot skölden:

min blick är klar, och hårda morgonkölden

slumrar däri.

Min växt är rak, min gång är dans på jorden,

mitt tal är sång, jag är en kvinna vorden,

och jag är fri.

Mitt blod är svalt, av tusen klockor klingar

den vårens glansrymd, vilken strålar kallt,

och jag är mäktig, ty mitt skratt betvingar,

och heta ögon smeka min gestalt.

Men ännu aldrig någon hand berörde

min skönhets dagg, och ingen främling störde

sinnenas ro.

Min ömhets frö är slutet och begravet:

jag älskar vinden, och jag älskar havet,

där bragder bo.

Alltjämt för mig din lyras gyllne strängar

med vek och kärleksdomnad hand du slår.

I dröm du vandrar över mjuka ängar

och bryter fagra blommor för mitt hår.

Men högt mot bergen må din vandring styras!

Jag vill ej höra längre på din lyras

smekande bön.

Ty vet, att jag begär för mina lockar

en sällsynt blomma, som du endast plockar

på alpens krön.

B Malmberg:

Vinter över Sveriges land

Nu brusar nattens hårda vind,

den brusar över islagd sjö,

och himmelen är svart och blind

och världen full av snö.

Av vilsna fåglars svultna hop

hörs hungerskri och ångestrop -

det rasslar tungt i trädens ris,

förstelnade av is.

Du vilar djupt i köldens band

från bygd till bygd, från strand till strand,

o du, mitt vintermörka hem, mitt vintervita land.

Med drivor över fönstrets karm,

som ständigt växa mer och mer,

i glömska sjunken, grå och arm,

var koja bäddas ner.

Där inne växla liv och död

likt skuggorna av härdens glöd,

och alla jordens skiften bo

i slutna kammarns ro.

Men mången koja ligger tom

och minnes forna somrars blom,

och många gamla sitta nu i ödslig ålderdom. 

Med stela ögon skåda då

de gamla in i himlens brand,

de minnas, lutande och grå,

så många slitna band.

De minnas en begråten son,

som gick i oro hemifrån

att söka jordisk lön och lust

på någon fjärran kust.

I sorg de stå vid gravens rand

och viska sakta hand i hand:

o Herre, skydda dem som bo i obekanta land!

B Malmberg:

Här är stilla. Här är vår

Här är stilla. Här är vår.

Här är doft av hennes hår.

Här i gräset ser jag hennes

lätta fötters fina spår.

Vinden somnar från sin dans,

och i lövens gröna krans

brinner stjärnan med ett spännes

gyllene och svala glans.

Vad är löftets kraft, då vi förspridas

och som blad i vinden skiljas åt?

Allt som gavs skall åter genomlidas,

älskade, i gråt.

Rymden drömmer, blå och stor.

Träden knoppas. Mullen gror.

Och jag skådar i en källas

bottenlösa pärlemor.

Tyst jag ler, som ingen ler,

och jag ser vad ingen ser,

och jag känner hur det kvällas

över jorden mer och mer.

Vandrar du på obekanta banor?

Doftar ännu solen ur ditt hår?

Eller sjunga liksom fjärran svanor

dina unga år?

B Malmberg:

När jag än var barn

När jag än var barn och ljusens vekar

brunno skumt i åldrigt bibliotek,

ljöd, där glömsk jag stod av dagens lekar,

klassisk sång ur mörka skåp av ek.

Stum jag dröjde vid de gamla banden,

där ett folk har sina skatter tömt,

sakta smekte gossehanden

över gyllne ryggar ömt,

sakta tog jag så en bok ur raden,

läste med mitt hjärta överfullt,

firade, när tyst jag vände bladen,

diktens svårmodsrika offerkult.

Sakta tändes evighetens smärta

som en gnista djupt i blodets ström.

Det blev stort och tyst i barnets hjärta,

seklers längtan drömde i dess dröm.

Skönhetshungerns oro tärde vaken,

språkets vällust smekte och betog.

Lågan kämpade i staken.

Helig midnattstimma slog.

Utanför de djupa fönstren rördes

trädfantomerna i spöklikt ljus,

och i risigt kala kronor hördes

svarta slagregns sagorika brus.

B Malmberg:

Syndafloden

Över öknen kommer budet:

floden är över oss, floden är över oss!

Men det fjärran dova ljudet

av dess vågors flöde

söver oss, söver oss.

Bundna av ett hemligt öde

röras våra steg i dans.

Lampor tändas,

blickar bländas

utav elds och smyckens glans.

Närmre flodens vågor svalla,

tungt och välvande, tungt och välvande.

Men vi drömma, drömma alla,

sträcka saligt våra händer

skälvande, skälvande,

lyfta härdens röda bränder

såsom facklor i vår ring.

Ljus i dansen

gjuta glansen 

över alla jordens ting.

Budet ropar: vaknen alla,

floden är över oss, floden är över oss!

Hör, dess böljor tunga svalla!

Men vi viska endast: Dårar,

svallet söver oss.

Glansen, glansen oss bedårar -

obegripligt är ditt tal.
Facklan svingar

som i ringar

utav gnistor i vår sal.

Budet ropar: gårdar sprängas,

bräckta grunderna grusas fallande.
Vilda mänskohopar trängas

samman högt på bergens spetsar,

hopplöst åkallande.

Gränslös ångest hatet hetsar,

brant inunder, kniv i bröst,

hand kring strupen,

men ur djupen

högre stiger dånets röst.

Bud, de dunkla orden nå ej

hjärtan drömmande, hjärtan drömmande.

Floden? Svallet? Vi förstå ej.

Tyngre hörs det dova bruset,

strömmande, strömmande.

Dansen, dansen under ljuset

med berusat ögas blänk!

Dansen, dansen

och bekransen

lockars svall i gnistors stänk!

B Malmberg:

Du får ej förringa din skuld

Du får ej förringa din skuld, 

trögsint och samvetslat.

men också vakta dig för

att ge den koturn och format.

Du får ej stegra dess mått

i hemligt storhetsbegär.

Du måste se den så ful,

så liten och låg som den är

Du måste med nykter blick

betrakta det simpla du gjort.

I synden är ingenting skönt,

i det onda är ingenting stort.

B Malmberg:

Väg i villo

Jag har följt ett minnes spår,

tomt är allt, och trött jag går.

- Bladen susa, månen glänser,

aldrig lyckans timme slår.

Hopplös saknad blev min lott,

bild och sken och skugga blott.

Mållöst inom drömmens gränser

har mitt bleka liv förgått.

Nu är kvällen djup och ren,

daggen höljet gräs och gren,

och som förr jag andas åter

liljedoft i kvällens sken.

Nu är sorgens timma här,

tung av armodsfullt begär.

- Bladen sova, brunnen gråter:

lycklig den, som älskad är!

B Malmberg:

Grottan

Den julen var det mera snö än annars.
Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det, liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.

Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan, hade svårt
att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satte ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret, som han skapat själv.

Det fanns väl större under runt omkring.
All världens stjärnor brunno över honom.
Men Åke hade bara syn för grottan
och för det bleka sken som trängde ut
ur takets hål och knappast räckte till
att lysa upp en fingerbredd omkring sig.
Och som han stod på detta sätt och såg,
förnam han plötsligt något mjukt och luder
vid sina ben, och när han kände efter,
så var det Väja-Hursk, en gammal lapphund.
Han tyckte det var skönt, men sade intet,
och icke heller hunden sade något.

Där stodo de och sågo ljusen brinna,
den stackars lilla bleka julgranslågan,
av mänskohänder tänd i jordenatten.
Hur fjärran voro icke himlens stjärnor,
hur främmande den vita skogens djur!
Här stodo tvenne vänner och kamrater
i vördnad inför mänskogrottans ljus,
en gammal lapphund och en liten dvärg.
De stodo här, som människa och hund
kanhända stodo vid sin hålas ingång,
förtrollade av eldens dagerlek,
en urtidsnatt med mörker utan gräns
och bleka snöfält under Vintergatan.

B Malmberg: